När nu vårt andra år som fastighetsägare i Sydfrankrike snart är till ända är det dags att önska alla våra läsare av denna blogg ett riktigt Gott Nytt År!

Vi gör det med två klassiska kort från Peyriac-Minervois, först ett ”en kyss från Peyriac-Minervois” och här skall man minnas att detta kan vara så väl en romantisk kyss som en vänskapligs kindpuss.

Vårt andra kort är en vy över floden l’Argent Double, som rinner längs byn längs dess norra sida och rinner upp i de delar av Montagne Noir där man funnit guld i svunna tider vilket kan vara en förklaring till namnet (dubbelt silver=guld).

Även denna bild, precis som den från ett tidigare inlägg, är troligen från tiden strax efter förra sekelskiftet eller möjligen en bit in på 10-talet. Man kan se en lastbil på torget och att det som idag är ortens allmänna samlingslokal, Le Foyer Municipal (ungefär som Folkets Hus), här fortfarande är en vinlada.

Herrarna på det gamla vykortet poserar stolt på flodbädden och det är vinter (inga löv på träden och ingen vårflod i den nästan uttorkade rännan). Till vänster ser man trädgården som idag tillhör våra engelska vänner och vid gångbrons fäste något som verkar vara en första variant av dagens ställverk som ligger på samma ställe.

Gångbron, La Passerelle, i stål är samma som idag och sträcker sig över floden på samma plats där den medeltida bron en gång var placerad.

Vi ser året 2017 an med stor spänning och tillförsikt och går allt som vi vill, kan husets nedersta våning vara beboelig innan nästa nyår.

GOTT NYTT ÅR 2017!

Huset har fått nytt tak och en fantastiske terrass. Flera ton ”gravats” har fraktats till ”la déchetterie”, duschrum och innerväggar från 50-talet har rivits, vi har ”hittat” vårt medeltida fönster och en hemlig nisch i väggen murad av någon tidigare ägare i svunna tider.

Vi har murat och lagat hål i väggarna och lagt ett provisoriskt golv på första våningen. De två mindre rummen i husets lägre del under terrassen har fått helt nya takbjälklag och bortåt en 40 m2 antika klinkers har räddats för att bli bland annat köksgolv.

Hur har det då gått med ambitionen att göra detta till ett hållbart projekt? Mycket Bra! Vill vi mena, allt konstruktionsvirke är lokalt vuxen douglasgran som har egenskapen att vara beständig mot ohyra och på det sättet ersätter tryckimpregnerat virke full ut. Terrassens snickerier är gjorda av återvunnet medeltida ekvirke från det gamla taket.

All murning har skett med kalkbruk, lokal sand och stenar från flodbädden (de gånger vi behövt komplettera), alltså på samma sätt som man gjort här i över tusen år. Alla rivningsmassor har noggrant sorterats i trä och murbruksrester och återvunnits i dessa fraktioner. Och inte minst har vi återvunnit de asbestdelar huset innehöll enligt de speciella regler som gäller här.

Just nu för vi diskussioner med rörmokaren och elektriker om att dessa installationer skall göras helt PVC-fria. Elavtalet vi slutit är med EnerCoop som levererar 100 % förnybar el i ett land som annars är fast i kärnkraftsfällan.

Men kanske viktigast för oss detta första år som deltidsfransmän är alla de vänner vi fått i trakten. Vi kan verkligen skriva under på att den franska landsbygdens innevånare är välkomnande och öppna för nybyggare. Alla här från vår mäklare, utan vars hjälp detta projekt aldrig blivit av, till stadens kompetenta och drivande borgmästare och vår ypperlige värd på Maison de Margot där vi bott ett antal gånger eftersom vårt hus ännu inte är beboeligt.

Och så förstås våra hantverkare som på ett kompetent och mycket seriöst sätt hjälpt oss med det vi inte kan göra själva. De har effektivt och lyhört utfört varje del i respektive offert till precis det pris som utlovats. Inga negativa överraskningar. Och alla myndigheter som vi varit i kontakt med som gett oss snabb och professionell service däribland STAP som har hand om skyddsvärda byggnader och naturligtvis vårt eget Mairei.

Och sist men inte minst våra grannar och vänner som vi stött på i byn, många fransmän förstås men också en amerikan, en finska, en tysk en australiensiska och ett antal britter, alla behagligt förfranskade och skickligt undvikande att skapa en expatkultur utan istället är de del av det lokala bylivet och som på ett oerhört gästfritt sätt bjudit med oss i gemenskapen.

Vårt första år i Peyriac-Minervois kunde inte varit bättre! Hänger du med och följer vår blogg kan du steg för steg uppleva fortsättningen på vår franska resa!

Joyeux Noël!

JP och Rita

Grannbyn Caune-Minervois är sedan romarnas tid känd för den unika röda marmor som under sekler utgjort stadens mest betydande industri. Den bryts i en utlöpare av bergen Montagne Noir och har gett staden arbetstillfällen både med brytning och sågning men också tillverkning av bruks- och prydnadsföremål i den unika varmröda marmorn.

Marmorn återfinns inte bara i lokala spiselkransar, mortlar eller statyer utan kan beundras över hela Frankrike och Europa på så olika platser som Versailles, den klassiska Garnier Operan i Paris och  Vatikanen.

Den har exporterats till såväl Spanien som Italien men förekommer flitigt i medeltida lokala byggnader. Le Roi-Soleil, Ludvig XIV blev så förtjust i denna marmor att han under en tid belade den med kungligt monopol.

Att arbeta i marmorbrotten och sågningsverkstäderna har nog alltid varit en hård syssla och förvisso blev inte alla som var verksamma i stadens industri så framgångsrika att de kunde köpa aktier i marmorbolaget.

Marmorn bryts fortfarande kommersiellt och exporteras över hela världen. Vi letar aktivt efter en gammal spiselkrans i Caunes-marmor eller någon annan detalj i denna lokala specialitet som utsmyckning av vårt hus.

Bilderna tagna av författaren i och kring det fina marmormuseet i Caunes-Minervois.

Så kom vi då överens, min lärare och jag, att han skulle leverera spånplattor på söndags-morgonen (av en bra modell i ett juste material utan otäcka lösningsmedel) så att jag kunde lägga ett provisoriskt golv på första våningen ovanpå vårt nya riktade golvbjälklag.

Varför håller vi då på och jobbar med våning ett, när prioritet är att få nedervåningen beboelig och uthyrningsbar så snabbt som möjligt, kan man fråga sig. Ett skäl är att få ett rum så pass klart att det går att använda för förvaring.

08.30 på söndagsmorgonen kom så min vän med skivorna som vi snabbt lastade in via fönstret och jag fick några snabba råd om att se till att lägga skivorna så rakt och rätlinjigt som möjligt hela tiden. Självklart, sa jag, tills jag insåg att en rät linje alltid är relativt något annat. Gärna en vägg, som i nutida byggnationer ofta är byggda i 90 graders vinkel mot nästa.

Men ack så tydligt det blev att en av de största skillnaderna mellan dagens snickeri och medeltidens, förutom att vi gått från spik till skruv, är de räta vinklarna. Den totala avsaknaden av räta vinklar i konstruktionen men också räta och raka virkesdelar. På medeltiden var inte bara materialen utan också formerna helt organiska.

Hursomhelst jag drog igång och syftade en rak linje för första skivan och fortsatte sedan. Skivorna är notade i alla kanter så man behöver inte ens skarva över en regel för att få bärighet.

Snabbt insåg jag att den nyinköpta skruvdragaren var allt för klen för detta jobb så det blev att använda stora slagborren för att skruva. Mer än OK vad gäller kraften men istället urholkandes kraften i mina armar.

Lunchdags för en golvläggare:Framåt 16-tiden på eftermiddagen var jag klar, ja inte så att golvet var färdig men jag var totalt slut. Så med 80 % av golvet klart avslutade jag dagen och nu har vi ett nästan klart rum som helt plötsligt dessutom kändes beboeligt.

Trots att detta bara är en provisorisk lösning så har den mycket påtagligt förändrat huset och man blir till och med sugen på att sova över där nästa gång.