Så äntligen tillbaka i Peyriac-Minervois i ett Frankrike som är tydligt påverkat av det ödesval som många betraktar det som. Vinnaren kommer att få en tuff uppgift att ena landet och som stolt innevånare i en fredskommun som Peyriac, hoppas vi att oaktat valresultat, vi får se en fredlig och utvecklande framtid för detta fina land.Vårligt vinfält i Aude

Så fort vi anlänt skingrades molnen och regnet försvann och en mild sommarvärme spred sig över byn. Efter bara någon timme hade vi vårt första möte, med sodablästringsspecialisten. Ett möte som var ganska avgörande för hur den fortsatta renoveringen av våra medeltida tak skulle gå.

Vi hade ju sedan tidigare utvärderat och valt kolsyreisblästring som lösning men den visade sig tyvärr alltför dyr så nu stod hoppet till denna alternativa teknik. Efter en snabb överslagsberäkning fick vi en offert som vi kunde acceptera och med lite tur så får vi jobbet gjort i veckan så att vi samtidigt kan lära oss tekniken för framtiden och egna mindre blästringsarbeten som fönsterkarmar etc.

Så efter ett glas Blanquette de Limoux i parken kunde vi avrunda dag ett med en vedgrillad kyckling vi köpt av en herre längs vägen, grillad i hans rotisseri på fyra hjul.

Take away

Första arbetsdagen bestod i korthet i spikutdragning. Vi skall se till att de två medeltida taken blir av med alla spikar som tidigare hållit ribborna på vilket undertakets gipslager varit anbragt. Det finns också lagningar med någon form av bruk där träet under årens lopp och tidens tand urholkats vilket också skall bort för att erhålla en träyta att blästra ren.

Rent generellt föredrar jag arbete som inte kontinuerligt sker ovan mitt huvud och med fysisk ansträngning i varje fall om jag själv skall göra det men så var det och fyra timmar senare var taket i salen klart att blästra senare i veckan.

Svårt att låta bli att undra vilken kollega som slagit i denna spik för 100 eller 400 år sedan?

Taket före grovrengöring och spikutdragning (40 spikar per meter sisådär).

Taket under grovrengöringen

och nu färdigt att blästra!

Igår snubblade vi över ett bestånd av toppmurklor här ute i den vårfagra Stockholmsskärgården.  Och ganska direkt gick tankarna till det som kanske kan ses som dess motsvarighet i Frankrike, tryffeln!

Men låt oss börja med toppmurklan. Den är en svamp av familjen Morchellaceae och heter Morchella conica på latin. Med en normalhöjd på 10 cm eller mer och en av de första vårsvamparna är den kanske den mest läckra svampen i svenska skogar. Toppmurklan som egentligen inte ens behöver förvällas innan användning har mycket tagit över stenmurklan plats efter att denna klassat som giftig av Livsmedelsverket från mitten på 90-talet.

Visst är den vacker

Ett par liter plockade på 10 minuter och som snart skall bli gräddmurkelsås

Men tryffeln då – hur är det med den?

Tryffeln, Tuber magnatum på latin är en svampfamilj som finns i flera varianter; vit, svart och sommartryffel. Den anses allmänt vara världens mest smakfulla svamp och har en oerhört intensiv doft som snabbt fyller upp köket. Man skall vara aningen tveksam till alla produkter som smaksatts med tryffelolja eftersom tryffel ej löses i olja och detta ofta handlar om syntetiskt tillverkade smakämnen.

Nere hos oss i Sydfrankrike är tryffeln kult och föremål för marknader och festivaler vid dess olika säsonger under året. Det är här den svarta tryffeln, Tuber Melanosporum som man hittar. Är det olämpligt att fråga en Rospigg om var hen har sitt svampställe så är det snudd på oförskämt att ställa samma fråga till en fransman. Kanske delvis beroende på kilopriset som normalt ligger på mellan 5- och 10,000 SEK för stora exemplar kan stiga till enorma summor.

I grannbyn Villeneuve-Minervois har vi till och med ett tryffelmuseum som visar på denna svamps unika ställning i det franska köket.

Tryffelsvin finns dom – javisst såväl hundar som grisar används för eftersök.

Mer information hittar man bäst hos den lokala tryffelföreningen i Aude som också ligger bakom museet.

Bon appétit!

 

I julas fick jag av yngsta ena dottern en bok, som sedan dess legat på mitt nattduksbord och sänt signaler av aningen dåligt samvete varje gång jag somnat innan jag hunnit ta fram glasögonen och börja läsa.

Men för ett par veckor sedan översteg läslusten tröttheten och jag tog mig an ”När medeltidens sol gått ned” av Göran Kåring, och blev snabbt fångad. Fångad av denna exposé över medeltida byggnadsvård i Västeuropa under de två senaste seklen.

Vad som blivit mest tydligt för mig som inte varit mycket i närheten av arkeologi annat än på historiska museet och andra turistiska besöksmål är de olika strömningar i restaureringens konst som varit förhärskande under åren.

Efter att bara skummat några kapitel kan man konstatera många intressanta skiljelinjer, såsom att återställa eller bara bevara, eller utveckla byggnaden såsom den ursprungliga arkitekten skulle kunna tänkas ha gjort eller kanske till och med tillbyggnader i modern stil.

För en ren amatör som undertecknad är varje ord av intresse och en möjlighet att inte bara lära mer om detta spännande ämne men också att så sakteliga komma fram till ett eget förhållningssätt till bevarandet av vårt hus.

En slutsats är att även ur detta perspektiv är det tidigare tipset från min arkitektvän, att ta fram husets grundstruktur innan restaureringen påbörjas, mycket värdefullt och otaliga är de bevis på olika tidsepoker som huset upplevt.

 

Husets fasad bjuder väl på den mest uppenbara medeltida arkitekturen.

En snabb genomräkning ger vi handen att vårt hus kommer att ha totalt nio fönster och tre dörrar och i detta avsnitt tänkte jag hastigt gå igenom tankarna med restaurering av just de nio fönstren.

Gemensamt för alla är att vi kommer att i absolut möjligaste mån använda de befintliga som är en blandning av i grunden välgjorda 1800-tals och 1900-tals alster men i vissa fall i dåligt skick. Samtliga fönster inklusive bågar kommer att rengöras med sodablästring (givet att denna teknik håller vad den lovar och det vet vi efter vårt nästa besök nu i maj) ned till trärent. Sedan skall de linoljas och målas med två lager linoljefärg och tätats med 6 mm linsnöre.

Beslag och låsningsmekanismer, bland annat den klassiska franska med en lång trälist som vinklas in i en övre och nedre järnhälla, skall vi behålla eller när de saknas införskaffa begagnade på närmaste ”vide grenier” (den i Azille burkar man kunna lita på)

På tal om tätning; hur tänker vi då när det gäller isolering som ju är en betydande del i en fastighets energistrategi och en mycket viktigt sådan ur ett hållbarhetsperspektiv? Jo, efter en del studier och nu kontakt med en av de främsta specialisterna i Sverige på fönsterluckors isolerande förmåga så kan vi konstatera att såväl u- som e-värde (där det senare också tar höjd för värmeinstrålning som ju är den kanske största utmaningen i Aude) för ett antikt enkelfönster i god kondition och med tätning kombinerat med en kvalitativ fönsterlucka i ek som sluter tätt mot väggen är nästan likvärdigt med ett vanligt dubbelfönster.

Kulörer på ut- och insida har vi ännu ej bestämt men de glasrutor som är trasiga skall vi försöka att ersätta med äldre fönsterglas som har lite mer liv än dagens industriglas.

Hela processen med nya fönsterluckor beskriver jag i separata avsnitt. Och samma med dörrarna som förtjänar ett kapitel var (vilket ju glädjer en bloggare, ständigt på jakt efter relevanta ämnen för inlägg).

Nedan ser ni varje fönster med en kort kommentar:

Bottenvåningens fönster mot Rue de la Ville (norr)
Trots den inte helt eleganta bilden där fotografen återspeglas i båda fönstren ser man här ett klassiskt inåtgående spröjsat fönster troligen från sent 1800-tal.

Bottenvåningens fönster mot Rue St Martin (öster) med en lätt gråhårig ägare som mäter de exakta måtten på detta fönster som troligen är från mitten på 1900-talet och med en likaledes modern vikbar fönsterluckskonstruktion i metall.

Första våningen fönster mot Rue de la Ville (norr)  Helt klart de äldsta fönsterluckorna med okänt ursprung medan fönstret troligen är 1800-tal (min gissning).

Första våningens fönster mot gården (söder) Ännu ett gammalt 1800-tals fönster men smalare och med bara en lucka.

Första våningens fönster i kammaren (väster) Det fönster som är i absolut sämsta skick precis som den vägg det bryter igenom. Väggen är nu fixad rent bärighetsmässigt men fönstret har en omfattande restaurering framför sig.

Första våningen fönster på toaletten (norr) En väldigt dålig bild på det sämsta fönstret som är uppöppnat troligen på 50-talet när toaletten på plan byggdes. Vi skall göra vårt bästa för att anpassa det till husets grundutseende.

Första våningens medeltida fönster (väster) En trött husägare som just hittat sitt igenmurade medeltida fönster en ikon i huset som vi skall utveckla till sin forna glans

Vindsvåningens fönster mot Rue de la Ville (norr) ett mycket litet och mycket medeltida fönster som vi skall förse med en järnutsmyckning lika nedan och sedan glas.

Klassiskt skydd från medeltiden på en annan byggnad i trakten

Påskdag i Stockholms skärgård, vaknar och svänger upp fönstret för att mötas av våren… men ack idag var det plötsligt som i stora delar av Sverige ett vinterlandskap.

Detta påminde mig om senaste sejouren i Peyriac vilket måste ha varit för dryga 40 dagar sedan eftersom det då var karneval som start på fastan.

Jag tog en bild på vårt fina romanska klocktorn ena dagen och plötsligt nästa dag kom snön som blev liggande på taken i ett par timmar.

På tal om fastan som ju hos oss inleds med fastlagen runt askonsdagen (Mercredi des Cendres på franska) med våra överdådiga semlor för att förbereda sig för fem veckor av fasta så har man ju i stora delar av Europa traditionen med karneval vid denna tid för att få sig ett skrovmål och ta farväl av köttet (farväl till köttet lär vara ordets innebörd) innan fastan drar igång och pågår fram till påsk.

Döm om min förvåning när klockan 9 på morgonen den dagen, byns alla barn med föräldrar och musikkår inledde karnevalen som under en timme gick genom våra trånga medeltida gator som den troligtvis gjort i århundraden.

Själv hade jag lyckan att avrunda den askonsdagen med en god engelsk öl hos mina brittiska grannar och kunde drömma mig bort till de vårlika vingårdar jag sett bara något dygn tidigare.

Glad Påsk – Joyeuses Paques!

Det är nu ganska exakt två år sedan vi första gången såg huset i Peyriac-Minervois. Det var ju egentligen inte det huset vi skulle titta på utan ett hus ett kvarter bort men ödet ville ju att vår eminenta mäklare visade oss detta som just kommit ut på marknaden när vi ändå var där.

Första huset vi tittade på                      Huset vi köpte!

Var det kärlek vid första ögonkastet? Jag minns inte riktigt men när vi hemkomna så sakta började inse att vi kunde köpa ett hus i Frankrike, ett hus som troligtvis hade medeltida ursprung, ett hus som skulle kunna bli ett gemensamt projekt för oss båda, mig och hustrun, de kommande åren, ja då var det plötsligt klart!

Så den 18 april 2015 skrev vi ett ”offre d’achat” till vår mäklare och efter ett knappt halvår lång process var huset vårt.

Nu ett och ett halvt år efter tillträdet är vi fortfarande i början av denna fantastiska resa som kanske just nu bäst kan beskrivas som att vi går från destruktion till konstruktion. En resa som redan lärt oss så otroligt mycket och gett oss så många nya vänner i vår franska replipunkt.

Vem av oss trodde för två år sedan att vi skulle planera en utgrävning på ett antal ställen i husets bottenplan tillsammans med en medeltidsarkeolog eller att vi skulle invänta slutrapporter från dendrokronologiutredningar där vi själva tagit proverna. Eller att vi skulle arbeta i lag med en fransk timmerman/stenhuggare vid nybyggnation av bjälklag, eller att vi skulle vara inbegripna i djupa diskussioner med den lokala mycket kunnige rörmokaren om ekologiskt hållbara alternativ till PVC för det nya avloppet.

Salen på våning ett i mars 2015

Salen idag med återupptäckt medeltida fönster och hemlig nisch.

Listan på nya kunskaper och insikter kan göras hur lång som helst och ändå är vi bara i början av ett fantastiskt projekt där målet och resan är lika starka drivkrafter för att parafrasera ett slitet begrepp.

Att sedan huset ligger i vackra och extremt vackra och historietyngda trakter gör inte saken sämre

Här Canal du Midi  

…och här en vacker vy över utsidan av vår bys gamla ringmur innanför vilken vårt hus ligger tryggt som ett hörn av slottet.

Ett av skälen till att vi sökte oss till Aude, var som jag tidigare skrivit om, det faktum att dessa trakter är så historietyngda med platser som Rennes-le-Chateau numera en världskänd by tack vare Dan Brown.

Och sist jag var nere passade jag dock på att göra en utflykt till ett annat Rennes, nämligen Rennes-les-Bains som också ligger på bekvämt avstånd från oss.

Rennes-les-Bains är en liten ort med ett par hundra innevånare som ligger i den vackra och av höga berg omgivna dalen längs floden Salz och heter ”Les Banhs de Rènnas” på Occitanska. Som namnet säger är det en gammal spaort som i tusentals år, redan på Romartiden, använts av människan för helande bad. De varma källorna anses bra mot reumatism och hudproblem

För ett antal år sedan tvingades kommunen stänga originalkällorna till följd av en mikrob i vattnet och istället bygga ett modernt bad med vatten från annat håll. För att hindra att folk ändå badade i de gamla källorna var man tvungen att gjuta igen dessa och orten fick då av folkhumorn namnet Rennes-sans-bains.

Byns abbé, Henri Boudet som tjänstgjorde samtidigt (vid 1800-talets slut) med den legendariske Bérenger Saunière abbé i grannbyn Rennes-le-Chateau, skrev en bok där han hävdade tesen att alla världens språk hade sitt ursprung i Engelskan.

Publik WC och hästparkering, den senare visar kanske på att vi verkligen är på landet.

Kreativt nyttjande av stubbe.

Kreativt nyttjande av utrymme men jag är aningen osäker på vart gången leder.

 

Vid mitt senaste besök i Aude gav jag mig en söndag ut på utflykt till Limouxtrakterna där jag dels besökte en Tempelherreby som jag redogjort för i tidigare inlägg men också kom att stanna till vid en fantastisk ”brocante” (antikloppmarknad).

När jag gick in blev jag osäker på om den var övergiven eller ej men efter en stund träffade jag den trevlige Monsieur som förestod det hela och som jag förstod var på väg att stänga och lägga ned. Men utbudet var kort sagt enormt, från biktstolar till maskindelar och hade man haft en lastbil hade risken varit överhängande att man förköpt sig.

Vidare på vägen slog jag en lov upp till den lilla byn Coustaussa med kanske ett 50 tal innevånare och ett övergivet slott! Ett slott som ju fick mitt hus att framstå som mer eller mindre nybyggt.

Jag hittade en dörrvariant som nog kommer att inspirera mig när jag skall fortsätta min planering av ny ytterdörr.

och sedan bar det av hem och jag fann skyltarna som jag tycker visar på ett gott självförtroende och det stämmer ju – svänger man höger kommer man ju till alla andra destinationer i världen!

Väl hemma i Peyriac kunde jag inte låta bli att ta en bild på det mest franska som finns, vårt stadshus fasadbelyst med trikolorens färger!

Efter att under ett antal månader läst in mig på kolsyreisblästring och alla dess fördelar samt letat upp tre olika sydfranska entreprenörer verksamma inom området kan jag bara konstatera att denna teknik tyvärr blir för dyr för mig att använda och också så svår att man inte kan göra den själv.

Men skam den som ger sig. Efter lite mer surfande, eller ärligen ganska mycket, så har jag hittat sodablästring som förefaller vara en lika skonsam teknik med betydligt mer lätthanterlig för en amatör med lägre tryck och dessutom bakpulver som verksam substans!

Jag har till yttermera visso hittat en lokal fransk entreprenör baserad i Mézerville en dryg timme från oss.

Det visar sig dessutom att tekniken lämpar sig inte bara för rengöring av takbjälkarna utan också för rengöring av de delar av murverket som skall vara synligt och naturligtvis också för att rengöra alla fönsterbågar och andra trädetaljer.

Tekniken lär ha utvecklats när man sökte en enkel och skonsam teknik på 80-talet för att rengöra frihetsgudinnan i New York. Den bygger på att blåsa en blandning av luft och soda mot objektet med ett tryck av mellan 3 och 10 bar. Sodapartikelns struktur faller sönder då den träffar den hårda ytan. Den energi som frigörs vid sönderfallet avlägsnar färgen eller smutsen. Trots att partiklarna löser upp sig är sodablästring en mycket skonsam metod som inte värmer eller sliter underlaget. Nedbrytningen sker vid en mycket låg temperatur, eftersom sodapartikelns faller sönder redan vid 50 graders temperatur.

Jag avvaktar nu offert på detta och tittar parallellt på att köpa utrustningen själv och har redan hittat ett brett utbud on-line.

Dagens inlägg avslutas med ännu ett par stämningsbilder från Peyriac-Minervois med skyltar från våra grannhus som nästan alla i gamla tider huserade en affär.

La Riche du Midi var nog en specerihandel, ”ruche” lär betyda bikupa och verkar vara ett ganska vanligt namn på sådana.

Mercerie är kort och gott sybehörsaffär.