Strax efter att tuppen gal ringer våra klockor sju om morgonen. Ja de ringer varje heltimme dygnet om – den profana från taket på Le Mairie

och den sakrala i toppen på vårt urgamla romanska kyrktorn. De har dock för tydlighetens skull valt att inte ringa samtidigt utan en i taget.

På väg till Le Boulangerie passerar jag tabacen och ler igenkännande till bilden på löpsedeln av vår förtjusande svenska Kronprinsessa som stolt håller sin senaste bebis.

På vägen hem igen möter jag kompostbilen med en för en svensk uppfostrad med någorlunda könsneutrala reklambudskap, iögonenfallande bild men noterar att även Frankrike rör sig mot någon slags jämlikhet när jag ser sopbilens andra sida.

Vandrar stärkt hemåt för att göra morgonens sandwich au jambon.

Det var just i våra trakter som de klassiska riddaridealen uppstod och formades under medeltiden och mycket av den kulturella blomstringstid som då uppkom har sitt ursprung här. Trubadurerna som diktade och sjöng om mod, tapperhet och höviskt uppträdande mot kvinnan kom ofta från Occitanien.

För att lära oss lite mer och bli inspirerade inför vår framtida inredning av huset beslöt vi oss för att inleda vår brölloppsdagseftermiddag i Carcassonne med ett besök på Riddarmuseet eller Musee de la Chevalerie mitt i La Cité.

Carcassonne är ju en underbar blandning av turistfälla och äkta medeltidsupplevelse och detta lilla förhållandevis nyöppnade museum får högt betyg och ger en verklig ”här och nu” känsla för hur det kan antas ha varit på medeltiden hemma hos någon lägre nobel person som kan antas ha bott i vårt hus.

Interiören med den höviske riddaren som kurtiserar sin dam ger nog en ganska bra bild av hur det egentligen kan ha sett ut.

Ett helt nybyggt tak som liknar vad vi kommer att ha i lilla kammaren.

Hustrun som lägger sista handen vid taffeln innan gästerna kommer men något år eller så för tidigt men å andra sidan kommer jag nig inte att aspirera på en sådan stol för mig som husbonde.

Generellt ser man i Frankrike nästan samma uppmärksamhet i debatten kring klimat-, miljö- och hållbarhetsfrågor men helt klart är det dagliga utbudet av varor som är en del av lösningen betydligt mer begränsat än i norra Europa.

Man skall naturligtvis ha i åtanke att den näst intill otroliga ökning av utbudet och efterfrågan vi sett på framförallt ekologisk mat i Sverige de senaste åren med en ökningstakt på 30-40% årligen är världsunik.

Och lite besviken blir man när men besöker favoritaffären Carrefour och får leta ordentligt för att hitta de giftfria alternativen och inte minst blir man knäsvag av den mur av kemikaliedofter som slår emot en när man passerar tvättmedelshyllan.

Men det finns många tecken på att utvecklingen går i rätt riktning. Vår lilla kommun Peyriac-Minervois tog nyligen ett framsynt beslut att fasa ut bekämpningsmedel och skriva på ett åtagande om noll bekämpningsmedel.

Ännu gladare blev vi när vi hittade en stor butik med 100 % ekologiska produkter i köpcentret i Carcassonne. Här har vi vår framtida leverantör av allt från städmedel till ett imponerande ekologiskt vinutbud förstås.

Det finns hopp för Frankrike och dessutom ser man hur den mångåriga kärlekshistorien mellan vinindustrin och kemikalieindustrin börjar erodera och giftfria viner av god kvalitet blir snabbt fler och fler.

Snabb frukost och med raska steg på väg till huset för att blanda första tråget kalkbruk hejdas jag av vår nyfunne brittiske vän som är vänlig nog att bjuda in mig på en tur runt i sitt hus. Ett hus som han pietetsfull renoverat med lokal charm. Dessutom köpte han grannhuset för att få lite mer space och det har han verkligen fått. Hans berättar att hans femåriga barnbarn kommer på besök inom kort och jag har svårt att tänka mig en mer spännande omgivning för en unge att utforska. Bakom varje dörr en ny överraskning och en våning till. Med två av rummen inredda mer eller mindre, som verkstäder kan min nye vän ta upp kampen med lokala byggmarknaden, Mr Bricolage, om bredd på innehav och utbud av byggrejor.

Än mer inspirerade av detta och framme vid huset så kan jag börja blanda bruk efter att ha hämtat vatten i floden så som byggare gjort här i tusentals år. Idag skall jag rekonstruktionsmura en liten bit av korsvirkesväggen i salen på plan 1.

Korsvirkesväggarna har troligen ursprungligen (lite beroende på byggåret som ännu ej fastställts) varit fyllda med lera men senare på 1500-talet, och kanske av brandskäl, ersatts med stenmur. När hustrun pickerade denna vägg kunde hon konstatera att det övre högra hörnet var i dåligt skick och att man mer eller mindre kunde se rakt ut genom väggen och att bruket mellan stenarna var löst i ett område stort som ett halvt A3.

Vår förnämliga stege med avsats för stenar, vattenhink och bruk åkte upp och jag kunde plocka bort de lösa stenarna och soppa rent från rester av bruk och damm tills vi hade ett hål omgärdat av korsvirkesstockarna och med en bas av stabil mur.

NU! Skulle jag för första gången börja rekonstruktionsmura (ja visst har vi tidigare murat fast med golvbjälkarna i lilla rummet men det var mer av ett större arbete och byggnation) och igen gällde det att försöka komma ihåg vad man lärt sig: En mur skall hålla även utan bruket, bruket skall inte vara för torrt och inte för blött, det gäller att kasta med den rätta snärten så att det fastnar (och inte minst når in i fogarna). Man börjar med att blöta de omgivande stenarna och stockarna och bottnar med bruk för att sedan lägga stenarna i ett snyggt förband lite omlott och avslutar med att kasta på bruk så att det fyller ut fogarna. Sen efterdrar och trycker man fogarna med en smalare murslev och borstar det hela lätt. Dagen efter, men inte senare, borstar man rent de synliga stenarna från det nu torkade bruket så att man har synliga rena stenar och jämna snygga fogar. Sen kan man välja att putsa ytterligare ett lager men det är mer kosmetiskt och det får bli en annan gång.

Men, gick det så här då? Ja nästan faktiskt, och efter några svordomar och mycket svett var hålet lagat och det ser helt OK och stabilt ut på insidan, Yttersidan kan vi inte komma åt förrän arbetet med terassen skall bli av och först då kan man fixa fogar och putsa den delen av lagningen också.

Arbetsdagen var över redan 13.00 då vi lämnade Peyriac-Minervois och vår värd på Maison de Margot för att åka till Carcassonne och fira 29-årig bröllopsdag.

Efter frukost på terrassen var det dags för en tour runt Aude med loppmarknad i Azille, medeltidshantverk på klostret Abbaye de Fontefroid och till sist en spännande utställning om målade medeltidstak i Lagrasse.

Azille är en söt liten grannby till Peyriac-Minervois där huvudgatan med jämna mellanrum fylls av en några hundra meter lång vide-grenier med ett varierande och spännande utbud. Loppistraditionen är lång och väl inarbetad i Frankrike och utbudet ofta av god kvalitet till bra priser. Självklart finns här också rena skräpmarknader men det får man överse med och glädjas när man hittar de rätta. Dagens fynd blev fem stora kaffekoppar med fat och gräddkanna i gott skick och av samma servis som tallrikarna vi köpte förra gången, en servis som heter Violette och verkar vara stapelvara från 50- eller 60-talet. Blomman viol som har figurerat redan i den grekiska mytologin är också ett vanligt franskt flicknamn sedan medeltiden.

Abbaye de Fontefroid är ett stort klassiskt Cistercienserkloster som köptes och renoverades kärleksfullt i början av förra seklet av Gustave Fayet som var vän med Gaugin och många andra kända franska konstnärer. Detta har resulterat i att klostret idag inte bara har en fantastisk trädgård med ett omfattande Rosarium utan också ett brett kulturutbud med konserter och konstutställningar utöver sin självklara och fascinerande 1000-åriga historia som kloster.

Denna helg var det uppvisning av falkenerare och medeltida hantverk. Att se jaktfalkarna fånga byte i luften (köttbitar som falkeneraren kastade upp) var fascinerande och har inte min franska spelat mig ett spratt berättade chefsfalkeneraren att de kan komma upp i hastigheter på 400 km/h när de dyker och är med det världen snabbaste djur. Hur kul dessa fåglar i fångenskap tycker att resten av livet är, kan man ju verkligen fråga sig men just när de jagar verkade de motiverade. Denna jaktform var på medeltiden och framåt, vanligt förekommande men förbehållen adeln eftersom falkarna flög så högt och med det kom så nära Gud och då kunde ju inte vanligt folk få ägna sig åt detta.

Hantverkstälten gav lite prov på medeltida matlagning, ullspinning, kalligrafi, svarvning och färgning. En trevlig tillställning men aningen förvånande att ett flertal stånd tog paus för siesta och lunch mitt i det hela, när det var över 1000 besökare där och det hela var öppet i några timmar bara!

Raskt vidare till Lagrasse. En större by som utsetts till en av Frankrikes vackraste, vid flera tillfällen. Lagrasse delas mitt itu av floden l’Orbieu och ligger vid foten av Pyrenéerna. I anslutning till deras turistinformation har man sedan ett drygt år en permanent utställning om medeltida målade tak i regionen. Detta var ju mumma för oss som är lyckliga ägare till två tidstypiska medeltida bjälklagstak som vi just frilagt. I nedan kabaré av bilder ser ni lite av all den inspiration som välde över oss och som vi nu bearbetar för att komma fram till hur våra tak skall målas. Till detta skall man lägga att i juli kommer medeltidsarkeologerna och tittar närmare på våra tak för att säkra spår av äldre befintliga målningar och åldersbestämma dessa närmare.

Väl hemma i Peyriac-Minervois var vi bjudna på ett glas till våra australiensiska grannar på Rue de la ville på med en ömsesidig husvisning. En kväll som visade sig bli hur trevlig som helst och gav ”ett glas” en ny innebörd ty vi fick tilltugg, tårta och lokalt mousserande också!

Dessutom gav kvällen oss ytterligare en ny vän och granne, en engelsman som bott i byn i 15 år och också var gäst denna underbara kväll. Det hela slutade med bisamråttespotting (utter spotting) vid floden l’Argent Doubble!

Sedan några veckor har det nämligen ryktats att det bor uttrar i vår flod och att de kommer fram vi 9-tiden så på slaget 9.00 stod vi där hela gänget, australiensare, en britt, en finne och en svensk och väntade! Och bara efter någon minut kom en söt liten varelse simmande som de kallade ”otter” både på både brittisk och australisk engelska medan hustrun hävdade att det år en bisamråtta. Jag skall fråga min gode väns dotter som doktorerar på iller i veckan, vad det egentligen är.

Jag vet ej om det är omgivningen eller vädret eller vad det är, men vi konstaterade alla att kvällar som denna när man träffar likasinnade med liknande justa värderingar och liknande intressen men från olika platser på vår glob blir man aningen positivare och får känslan att vi kan få en fin framtid på den här planeten.

Idag har vi pickerat väggarna, alltså hackat bort gipsskiktet och putsskicket för att få fram de stenmurade vägarna samt korsvirkeskonstruktionen i salen.

Hustrun tog sig an salsväggen med kraft och efter fem timmars intensivt knackande var det imponerande Andreaskorset*) frilagt precis som de murade fyllningarna mellan bjälkarna i korsvirkeskonstruktionen.

Själv tog jag mig an tre av köksväggarna som förvisso inte avslöjade lika vackra konstruktioner. Merparten av det frilagda var cementerad vägg som troligen tillkommit vid en restauration under 1900-talet med också ett antal stråk med riktig fin stenmur uppenbarade sig och alla tre väggarna är ju innerst inne från 1500-talet eller ännu äldre. Så fort man stöter på cement blir det lite av en besvikelse för en medeltidsrestaurerare då cement till skillnad från kalkbruk ofta ger upphov till fuktproblem och dessutom är i princip omöjligt att knacka bort för hand. Men å andra sidan kan det utgöra en stabil bas att putsa över så är det bara rätt form på väggen så kan det fungera.

Fyra rundor till la Déchetterie idag med totalt säkert mer än 500 kg gravats, det blir stora mängder och många kilo när man knackar ner ytskikt.

Dagen avrundades med bastu, bad och vattenmassage av sönderslitna pickeringsarmar, på vår excellenta badanläggning, Bains de Minerve i Peyriac-Minervois.

Därefter var det dags att tillaga Coquis St Jacques med baconstrimlor och vitlök till middag. Dessa är ju för övrigt symbolen och vägledningen för alla pilgrimer på väg till Santiago de Compostela för att hedra just aposteln Jakob, St. Jacques eller Santiago, som ligger begravd där.

*) Andreaskorset bär sitt namn efter aposteln Andreas som lär ha korsfästs på ett sådant kors dessutom är det extra symbolfyllt då det utgör första bokstaven i Jesus namn på grekiska (Χριστός, Christos).

Ja, det var bara att fortsätta där vi slutade igår. Sortera rivningsmassor i trä respektive gips- och putsrester i våra utmärkta transportkärl a la ”Big Bag” nämligen Claes Ohlssons stora förstärkta platsbärkassar. Tre rundor till återvinningen och så var vi av med salens innertak.

Lyckliga ägare till vår nya grovdammsugare kunde vi inte låta bli att städa lite även på denna våning och bottenvåningen även om det är ganska meningslöst när vi skall börja hugga bort puts från väggarna imorgon. Men bara känslan av ett städat rum om än med lite förtecken av ruin ger ett tydligt hopp om att här kommer man att kunna bo.

Vi monterade också bort den skorsten som gått från hallen genom salen till vinden. Skorsten ja, en rökkanal i plåt utan isolering (förutom tillknycklat tidningspapper vid genomföringarna) som vi tror betjänat en bensinkamin i hallen kändes inte som den kanske mest brandsäkra installationen och var skön att få bort.

Dagen avrundades med en drink vid poolsidan hemma på Maison de Margot tillsammans med vår fantastiska mäklare, hennes trevlige make och vår värd på stället. En riktigt trevlig kväll med där man ibland började känna sig nästan fransk och för varje minut lärde mer om detta spännande land och dess människor.

Sist tog hustrun och jag en sen kvällspromenad i ett magiskt ljust och 22 grader varmt Peyriac trots att klockan redan var 23.00. Till sist kan jag inte undanhålla er bilden tagen tidigare på dagen av två ”turturduvor” på taket till vår romanska kyrka med anor från 900-talet.

…åtminstone för en lätt överviktig helt otränad hållbarhetsrådgivare? Blott intet kan jag konstatera efter nio timmar kontinuerligt arbete med att riva innertaket i salen en trappa upp.

Inga överraskningar denna gång förutom ett gigantiskt obebott getingbo som hustrun tog bort när jag gömde mig bakom en halvt sann getingfobi. Men bortsett från denna paus och i ärlighetens namn cirka fem minuter per halvtimme i paus på det man är ju inte 20 längre och att arbeta i andningsmask och hjälm tröttar, så var det arbetet hela dagen.

Takbjälkarna i ek visade sig vara i samma eller bättre kondition som de i köket på bottenvåningen och under de urgamla plankorna som utgör golvet på vinden låg ett lager plank till med foglister över mellanrummen, riktigt hur detta hänger ihop begriper vi inte riktigt ännu.

Under den tapet som var klistrad i taket dolde sig en schablonmålad figur som vi förevigat för att eventuellt kunna använda som mönster i något sammanhang.

Två svängar till la déchetterie (återvinningen) blev det och det är alltid lika trevligt att komma dit och mötas av Olympe den lilla hunden av Lasha Apso-typ som har förmannen till husse. Olympe springer kontinuerligt runt alla bilar och lastbilar som kör in och det är ett under att han klarar sig. På eftermiddagen då de åter öppnar efter de tre timmarna lunchstängt tar dock Olympe en siesta vilket nog är klokt då en eller annan av kunderna säkert sköljt ned sin lunch faux-filet med några glas av traktens goda röda vin.

Vi kom nästa ända fram enligt plan idag, jag rev 80 % av innertaket och hustrun storstädade vinden så att det nästan blivit beboeligt direkt. De urgamla ekplankorna återtog sin ljusbruna färg och luften var helt plötsligt inte längre bemängd av damm.

Nu har vi med viss möda gått hem och efter dusch så blir det kvällspromenad och sedan lokal delikatesstallrik med bodin från grannbyn (blodkorv) rillette (som finmald sylta men otroligt fet och god) lite ostar och tomat allt nersköljt med Carrefours Lager och avundat med kaffe och Baba au chantilly.

…och vallmon blommar i Aude!