En av slutsatserna vid min arbetsdag med Murarmästaren häromdagen var att all gips (plâtre) måste bort för att gobetis skall fästa ordentlig. Så helt plötsligt blev det en dag med pickering igen.

Denna gång med en 30 mm tunn vägg på vilken ett 5 mm gipslager satt ordentligt fast (fast ibland när det var som jobbigast så belönades man med att ett stort sjok föll av på en gång!).

Med en konstant känsla av att väggen skulle rasa vid nästa hammarslag var det nervöst men efter sex timmars arbete var så alla väggar nakna och det fanns inget hållbart skäl att inte börja med gobetis.

Som jag så många gånger tidigare konstaterat krävs det mer än intresse och en halvdags träning för att lära en teknik men jag är ändock stolt över min första gobetis yta.

En liten specialitet med denna vägg var att vi hade två material, dels betongstenar men också en gammal dörrpost i trä. Här måste man, lärde jag mig, fordra med en textil så att de olika rörelserna i materialen inte leder till sprickor i putsen.

Stilstudie av amatörens första gobetis

Nu är det bara resten kvar – ja inte riktigt för jag skall också mura igen hälften av öppningen i väggen (eftersom den kommer bakom duschväggen) så att det återstående blir ett smalt infällt badrumsskåp.

Framtida badrumsskåp (notera det ekologiska ölet).

Dagens episod avslutas med en historisk bild från Peyriac som visar på en oundgänglig lösning för den franske cyklisten.

Så var det då dags att börja med underarbetet för badrummets tadelakt och för detta ändamål hade jag återigen bjudit in Murarmästaren att rådgiva och hjälpa mig i starten.

Dagen inleddes med inköp av 550 kg sand 0/5 (alltså upp till 5 mm kornstorlek) hos min bygghandlare M+.

Smidigt får hjälp att lyfta in 550 kg mursand

Lika smidigt kärrar vi in det i kammaren med sisådär en 20 lass!

Efter en genomgång av alla väggytorna blir man ganska snabbt varse att grundprincipen är att lika material leka bäst och att man måste vara på det klara med att kalkbruk inte fäster bra på alla underlag.

Väggarna som har en grund med cementbruk (Under trappan samt gavelväggen) behöver en ”gobetis batârd”. Men låt oss ta en sak i taget.

Lite suddig bild som ger den verkliga kladdiga känslan!

En gobetis är en lös blandning av kalkbruk, som en tunn välling och den kastas med mursleven mot underlaget så att man får ett 5 mm tjockt lager. Detta görs i två omgångar och blir då ett bra underlag för ”l’enduit” en puts som blir den slutliga ytan och i detta fall dessutom tadelakt som är en överkurs på putssidan. Ja, mina läsare som är proffs på murning kommer helt klart att märka att jag skriver om något som är precis på gränsen av min kunskap – men man lär sig!

La Maconne i full verksamhet!

Men vad är då en ”gobetis batârd”?  Jo, en sådan välling som istället för normalreceptet på 1 del hydrauliskt kalk och 2 delar sand (0/5), blandas av ½ standardcement + ½ hydrauliskt kalk och 2 delar sand. Därav att det blir en ”bastard” som kommer att utgöra övergången från befintlig väggs cementbruk till det naturliga kalkbruket som andas och kan förhålla sig till fukt.

Aningen trångt och bakvänt men fint blir det!

När så vällingen är färdigblandad så är det bara att börja ”projeter” alltså att med en tjusig snärt på mursleven sprida en portion jämt i ett 5 mm lager på väggen. Detta är inte enkelt och min lärare gjorde närmare 90 % av jobbet denna gång men i en kommande episod kommer ni att få se hur jag lyckas.

Efter någon dags torkning.

Vid dagens slut var så hela utrymmet under trappen försett med ett första lager av ”gobetis batârd” och jag kan börja oroa mig för hur jag skall klara resten!

Stilstudie i Gobetis!

Hustrun fyller jämt i år och vad ger man en kvinna i sina bästa år som, precis som så många i vår del av världen, har större problem med att göra sig av med saker än att önska sig nya?

Detta i kombination med hennes ganska gröna fingrar men framförallt en imponerande kunskap på blomsterområdet. Både vad gäller namn på alla blommor (på både finska och svenska… och snart franska) men också rent konstnärligt när det kommer till floristkunskaper.

Jo, naturligtvis en trädgård!

Anslagstavlan som berättar om bland annat bevattningsregler och kemikalieförbud!

Inspirerad av vår vän den engelske diplomaten och hans trädgård har jag sedan ett halvår med jämna mellanrum (och i hemlighet för hustrun) fört diskussioner med några av våra vänner nere i Peyriac om möjligheten att köpa en trädgård i Les Jardins de Peyriac.

Vår vän vid sin garden!

Så tjusigt kan det se ut i en engelsk/fransk trädgård!

Detta är en typ av koloniträdgårdsområde där byns innevånare sedan medeltiden odlar grönsaker och mycket annat. Detta eftersom medeltida byar som har formen av ett ”castrum” helt enkelt inte hade plats för trädgårdar innanför murarna, så passade byborna i fredstid på att odla på ängarna runt omkring.

Sist jag var nere tittade jag så på två ”parcelles” alltså marklotter och bestämde mig för den som låg lite längre bort (13 minuters promenad från vår dörr) men närmare vattenpumpen och inte nära någon bilväg.

Det blev parcelle 0567 (den till höger).

Det här med bevattning är en historia helt för sig själv som kommer att få mer än en episod i denna blogg. Jag åkte ned ett par dagar innan hustrun för att kunna slutföra affären och börja göra i ordning den lilla trädgården som legat i träda de senaste 20 åren.

Det var tämligen vildvuxet med bland annat manshöga kronärtskockor.

Mängder av  björnbär (mûres) som är en växt som breder ut sig.

Trädgårdsområdet är väl organiserat med en förening som håller ordning på regler och inte minst bevattningen. Vår lilla trädgård gränsar i väster mot en underbart vacker vingård (tyvärr dock ännu inte ekologisk) och har sedan tre grannträdgårdar av vilka en ägs av föreningens sekreterare.

Granne

Vingården.

Min tanke (hustrun får dock bestämma) är att det skall bli en trädgård med träd såsom fikon, mandel, valnöt, persika och oliv bland andra, ekologiska förstås! Vi kommer ju inte att vara kontinuerligt i byn och då blir det enklare med träd som klarar sig ganska bra själva.

Första kapitlet är skrivet och vi är nu med trädgård som överlämnades till hustrun när vi för-firade födelsedagen på ett av våra absoluta favorithotell Cite de Carcassonne.

Så glad blir man när man fått en trädgård (Carcassonne med årets bemålning i fonden)

Kul var också att så många av vännerna i byn borgmästaren inräknad tillsammans hållit det hela hemligt för hustrun så att det blev den verkliga överraskning jag hoppats.

Solnedgång över vingård sedd från vår trädgård!

 

 

När vi träffade vår Tadelaktmästare, Monsieur Daddis i Apt som vi berättade i en tidigare episod, blev vi samma dag också inbjudna att delta i en workshop om denna Marockanska konstart – något vi absolut inte ville missa!

På lite vindlande vägar men bara en 15 minuter bort i det vackra Vaucluse, hittade vi i orten Roussillon konservatoriet för ockra och färger. Deltagarna samlades i butiken som hade ett brett och spännande utbud av pigment, redskap och litteratur om traditionella och naturliga färger och tekniker.

Workshopen startade och vi var väl runt 25 deltagare varav nästan alla fransmän utom hustrun och jag. Mäster gick igenom och visade praktiskt alla de olika stadier som krävs för att färdigställa en helt vattentät tadelakt.

Vi insöp så mycket kunskap vi kunde och kände på ytor, tog kort och försökte anteckna bra tips och avslutningsvis köpte vi trärivbrädan och granitkuben som är de oumbärliga redskapen.

Det skall bli kul att vara med och göra vårt badrum med denna uråldriga teknik framöver.

 

 

 

Med mellanrummen i kökstaket nu glänsande vita var det dags att måla ekbjälkarna i ekfärg. Dessa bjälkar som sett så mycket under de 500 år som gått sedan de fälldes någonstans här i trakten.

Äggoljetempera i ekbrun kulör

Medeltida timmermän som yxat till dem och lämnat sitt märke för att få betalt. Byggare som lyft upp dem på plats och snickare som lagt golvet ovanpå.

Tittar man noga ser man de två stora kryssen som var vår timmermans märke

Alla husets boende som under århundradena lagat mat i den öppna spisen och umgåtts över måltider – man kan bara ana alla de ämnen som avhandlats.

Och så någon gång på 1940-talet en hantverkare som plötsligt spikade upp lister och förberedde för muraren som lade på ett gipsundertak och plötsligt var de i 70 år instängda tills de för ett par år sedan plötsligt såg ljuset och mötte våra förvånade ansikten när vi rev gipstaket och återupptäckte dem.

Med lite maskeringstejp och lätt hand blir det fint

Nu var det dags att måla dem ekbruna efter alla de turer de varit igenom i restaurationen de senaste två åren. Det var hustrun som penselmålade dem och fint blev det och visst är vi nöjda med färgen.

Tre bjälkar klara

Vi kom lite drygt halvvägs denna gång men känner att vi är på precis rätt väg.

Och så den fjärde men sen var färgen slut

Stolta och trötta renoverare blir inte alltid till sin fördel på bild.

Ett av de större projekten vid senaste vistelsen i Aude var vitmålning av det tidigare grundmålade taket. Denna gång skulle vi också testa vår nyinköpta färgspruta och se hur den uppförde sig när den laddades med äggoljetempera.

Taket som ju genomgått omfattande behandlingar vilket vi berättat om i tidigare episoder var nu grundmålat med en grå färg och sedan sist efterspacklat med hållbart spackel.

Hållbart spackel för att jämna träytorna

Vi tillredde äggoljetemperan på sedvanligt sätt och hällde i den utspädd med 5% vatten i sprutan och körde igång.

Sprutpistolens färdig att fylla med färg.

Sprutmålning är snabbt och effektivt och enda risken är att man sprutar på för mycket och får rinningar. I vårt specifika fall är det också en utmaning att skilja omålade ytor från skuggor eftersom vissa av de medeltida plankorna har en rätt gropig struktur.

Riktigt kul det här!

Lite traditionell målning för att stryka bort rinningar!

Efter första lagret syns tydliga genomslag.

Två sprutningar fick det bli och nu är vi nöjda. Nästa steg blir att att måla takbjälkarna ”les poutres” i ekbrunt men det blir traditionell penselmålning för annars måste man lägga ner ett jättejobb på att täcka. Men vi räknar med att täcka hela taket när det är klart för att sedan kunna sprutmåla väggarna (om vi inte väljer att blanda pigment direkt i putsen).

Slutresultat förvisso med skuggor i ojämnheterna men virket är över 500 år!

En detalj på slutresultatet!

Som en hommage till alla de hönor som producerat ägg till vår äggoljetempera får dagens episod avslutas med en stilig tupp från en brocante i Carcassonne.

 

 

Den dagen vi hade en ackompanjatris som skulle få igång oss på tre projekt (öppna ny köksdörr, stänga den gamla och börja putsa köksväggar) blev jag som jag nämnde i en tidigare episod lite smått panikslagen när hon inledde med att säga att vi behöver en stödbjälke (lintau) att sätta in ovan dörrhålet av konstruktionsskäl.

Allt annat material hade jag ju införskaffat från våra bygghandlare. Men nu hade jag en halvtimme på mig (sen började siestan) att hitta en lintau och dessutom i ek eller douglasgran som ju är de enda träslag vi använder. Raskt iväg till våra båda bygghandlare – men nej de hade inga lämpliga mindre bjälkar och absolut ingen ek eller douglasgran i lager.

Men sade den trevliga damen på den andra bygghandeln jag besökte. – det finns en finsnickare (ébéniste / menuiserie) precis vid La Redorte och han är hemma för jag åkte precis förbi, testa där det kan vara värt ett försök!

Sagt och gjort 10 minuters färd till grannbyn La Redorte och mycket riktigt precis vid byns början finns L´Ébénisterie och de var mycket riktigt på plats och jobbade. Jag frågade om de möjligen hade en 120 cm lång bit ek som var ungefär 70 x 70 mm i dimension men båda skakade på huvudena och sa att de knappast hade något sådant hemma.

Men… vi kan ju gå bort och titta bland det överblivna virke vi har i ett hörn föreslog en av dem och jag var inte sen att hänga med. Jag såg den direkt ek, 125 cm lång och 70×80 mm – där stod den och väntade på mig det var ju nästan för bra för att vara sant.

Vi tog med den och jag frågade vad den månde kosta och fick direkt till svar att den kan du få och lycka till med din köksdörr. Jag börjar bli van vid den vänlighet som är karaktäristisk för folk härnere i Occitanie men detta var ju en nästan osannolik tur.

Snabbt tillbaka och jobba för att få den på plats, vilket synliggörs i följande bildserie.

Så var den då hemma och klar att kapa exakt

Fastkilad och redo att fixeras med Parisiskt gips

Detta gips används för detta men också för att formge utsmyckning på tak och väggar

Det blandas ganska exakt och man har runt 10 minuter på sig att använda en sats

Kladdigt är det speciellt när man är novis

Klart att torka

Torrt, renslipat och klart

Dagen avslutades med en mycket god bio öl

Med vår nya dörröppning till köket färdig så blev nästa steg att mura igen den gamla för att där sedan göra plats för duschhörna på ena sidan och kylskåpet på den andra.

Dörr som skall muras igen, på golvet ritat dusch (hörnet), handfat och tvättmaskin.

Vid besöket hos våra vänner på byggmarknaden införskaffades 20 st. parpainger och ingredienser till ett kraftigt kalkmurbruk, vilket blandas av 3 delar sand (0/4 alltså 0 till 4 mms sandkorn) 1 del kalk NHL 5 och vatten till lagom konsistens (forma en boll med handen).

Så dags att börja med att sopa rent från damm och ta bort ojämnheter. Dock valde vi att låta dörrfodret sitta kvar även om bruk inte fäster lika bra mot målat trä (möjligen kommer vi att under väggputsen som ju först blir grovputs ”gobetis” och sedan ”tadelakt” i badrummet, montera några tunna bleck som förstärkning).

Första stenen och alla berörda vägg- och golvytor fuktas och stenen får ett cirka 15 mm lager bruk och sätts på plats med vickande rörelser i sidled. Viktigt att sedan få den exakt i lod och våg eftersom minsta fel blir mycket större ju högre man kommer.

Vår ackompanjatris visade hur man använder en ”fil à plombe” (lod)  för att få ännu mer exakt lodrätt linje än vad vattenpasset kan erbjuda.

Första stenen på plats och då var det dags att kapa en sten för att få den lagom stor. Fram med vår ”meuleuse” (vinkelkap på svenska) försedd med diamantskiva dagen till ära. Den skar som smör genom vår cementparpaing och vips hade vi en sten av rätt storlek.

Steg för steg växer dörrhålet igen och blir nästan färdigt denna gång.

Tredje stenen på plats och nu var det dags att göra resten själv!

Min väggmurarbana har börjat.

Så långt kom vi med detta projekt denna gång ty det var mycket annat att göra.

Dagens episod avrundas med en fransk variant av odlingsbädd från vår lite osannolika favoritloppis ”11 Brocante” på vägen till Limoux.

 

– en introduktion till Tadelakt

En tidig morgon anträdde vi resan mot Apt, en liten stad utanför Avignon och målet var att lära mer om tadelakt-tekniken och träffa en av dess mästare, Jamal Daddis, som har sin Atelier Pitoresque i stan.

Efter dryga tre timmars bilfärd var vi framme i Apt, som dagen till ära hade marknad och med det var till bristningsgränsen fylld med bilar. Vi hittade den sista parkeringsplatsen och vandrade upp mot ateljén.

Hustrun i M Daddis färgsprakande ateljé

Herr Daddis hälsade oss välkomna i sin vackra ateljé och bjöd på Marockanskt mynta te och började berätta om tadelaktens bakgrund och hans egen resa för att återuppväcka denna unika teknik i vårt århundrade. Fritt översatt betyder tadelakt, massage vilket kommer sig av den ganska omfattande proceduren att putsa det halvtorra bruket med en sammetslen granitsten.

Ett av många användningssätt för den vackra och fukttäta tekniken

Vi insåg snabbt att vår plan att göra badrummet i tadelakt var genial för att undvika alla de otäcka kemikalier som behövs för att annars göra ett godkänt våtrum idag. Tekniken uppstod troligen redan på 700-talet och användes i Nordafrika för att göra vattencisterner täta och var i full schwung när vårt hus byggdes på sent 1400-tal och bygger på att man använder ett kalk som kommer från en specifik plats utanför Marrakech.

Vi köpte boken ”Le Tadelakt” som M Daddis skrivit för att kunna studera vidare hemma på vår kammare tills det att de blir dags att bjuda över M Daddis för att under några dagar tillsammans med oss fixa vårt badrum och lära oss tekniken hjälpligt. Mötet avslutades med att vi blev medbjudna till en workshop han senare under dagen skulle hålla på ”ôkhra, conservatoire des ocres et de la couleur” i Roussillon, cirka  10 minuter från Apt – men det blir en egen episod.

Ett av stånden med ekologiskt på Apts marknad