Denna dag var det dags för en halvdags vila och en utflykt tillsammans med vår vän, en av de lokala vinbönderna. Anledningen var självklar nämligen att få den unika chansen att få en liten inblick i vardagen i en vinbondes liv men också faktiskt möjligheten att återanvända några ”souches” (vinstockar) att plantera i hustruns trädgård!

Fullvuxen souche

Vi träffades efter lunch i det vinbondehuset vid byns huvudgata Avenue Ernest Ferroul. Uppkallad efter en radikal vänsterpolitiker och läkare som vid förra sekelskiftet var drivkraften i revolten bland vinodlarna i Aude 1907.

Min vän vinbonden visade först hur man ympar sticklingar av franska vinstockar på de amerikanska som man använder som stam eftersom de är motståndskraftiga mot nematoder och vinlusar och annat otyg.

Teknik med gammaldags bredbladig skarp ympkniv.

…och det klassiska fina resultatet som sedan lindas med en skyddstejp.

Den moderna specialtången som ofta används nuförtiden.

Sen bar det ut på fälten i en liten men stark gammal Peugeot 306 som verkligen var terränggående och dessutom med släp!  Vi besökte totalt fyra olika vinfält strax utanför Peyriac i jakt på nyligen upplöjda vinstockar.

Vinfält plöjt för två veckor sedan med torkade vinstockar.

Ja just det, upplöjda ty för efter sisådär en 60 års tjänst (känns ju besvärande för en 61-åring men så är det) plöjs man upp och ersätts med nya plantor.

En torkad vinstock som gissningsvis producerat runt 100 flaskor vin under sin levnad!

Tyvärr var alla dessa upplöjda för cirka två veckor sedan vilket innebär att de redan torkat. Så efter denna för mig hyperintressanta eftermiddag bar det raskt tillbaka och jag fick med mig sju sticklingar att plantera i vår trädgård.

Dessa skall nu växa till sig det kommande året för att sedan ympas med franska skott som förhoppningsvis blir fruktbärande.

Ett återkommande projekt vid mitt senaste besök i Peyriac var att färdigställa den södra köksväggen för slutputsning. Processen omfattar ganska många delar och lager vilket jag kort tänkte beskriva i ord och bild.

Sedan tidigare har vi ju knackat bort all 50-tals puts och gips från väggen samt lagat den ganska omfattande hålighet vi fann i den ganska dåligt murade söderväggen men nu var det dags för slutputsningen.

På bilden ovan ser man alla de tekniker vi behövt använda för att få en ny yta som nu lätt kan beläggas med en ”enduit de finition” som blir det vackra slutresultatet.

I följande bildserie kan ni följa runt 8 timmar av murararbete med återkommande torktider och andra jobb emellan under en vecka och som nu resulterat i en vägg färdig att slutbehandla.

Väggen vid veckans början

Några lagningar och märkning av stenar som skall lämnas synliga.

Tunt gobetisbruk och en nyinköpt Tyrolienne.

Halva väggen täckt med ”gobetis” som skall torka ett dygn.

Ett dyng senare och halva väggen täckt med ”corps d’enduit”.

Sista dagen och väggen klar att slutputsas efter tre veckors torktid.

Stilstudie från lokala bistron Chez la Sosso där välförtjänt muraröl intas!

Andra dagen under min senaste sejour blev det lite småjobb och fortsatt grundputsning av väggarna i köket. En åtgärd som jag börjat med förra gången var det nu dags att göra klar, nämligen andningshål i väggen.

Vi jobbar ju genomgående endast med kalkbruk och kalkputs för att återge huset möjligheten att andas och självt naturligt reglera fukthalten i rummen och väggarna över året.

Eftersom under de senaste dryga 100 åren andra material såsom cement har använts vi lagning och ombyggnation har bland annat bottenvåningens ytterväggar förhindrats sin naturliga andning genom cementputs på fasaden och cement murning på ett antal ställen där väggarna lagats eller byggts om.

För att ge väggen lite möjlighet att andas ut den fukt som hela tiden stiger från marken och tvingas upp i väggen mellan cementlagren utanpå och inne så har vi på denna väggavsnitt valt att ta upp fyra andningshål som vi borrar med en dosborr och sedan fyller med kalkbruk.

Sist putsas de över så att de blir osynliga. På det enda ställe där vi sett ett svagt fuktgenomslag i huset som nu annars är mycket torrt så överväger vi att lämna det helt öppet med ett litet elegant galler framför.

Putsat och klart!

Dagens episod får avslutas med en riktig vårbild av en bukett mimosa!

Medverkar:

Jan Peter Bergkvist, Jerker Pettersson

Ja som byggare i Frankrike alltså. Efter en tredagars sejour i Paris med yngsta dottern (blir nog ett par episoder framöver) så lättade jag aningen på flygsamvetet och tog bekväma TGV tåget från Paris till Toulouse och även det får bli en episod framöver.

Den uppmärksamme noterar att klassiska Chartier nu också finns i Montparnasse!

Men nu till en riktig murardag, eller två faktiskt. För det första jag gjorde när jag kom ner var att sätta igång med den återstående väggbiten i badrummet som skall vara klar till fredag då min accompagnatrice från Atout Mur kommer på fredag. Hon skall hjälpa mig med färdigställandet av underlaget i badrummet så att det är helt klart när tadelaktmästaren kommer i slutet av april.

Hur murar man då en fristående vägg kan man undra? Ja, inte vet jag men i min strävan att återanvända så mycket som någonsin möjligt fick det bli en av de väggdelar som blev över när vi öppnade nya ingången till köket. Med en återvunnen järnregel från en tidigare avbalkning i kökstaket som stöd så murade jag fast detta gigantiska tegel för att sedan fortsätta dag 2 med att mura de sista bitarna så att det endast återstår en öppning som kommer att bli ett badrumsskåp.

Passade samtidigt på att testa att göra kanaler för elrör eller i detta fall vattenrör med vinkelslipen försedd med stenkaptrissa och det fungerade utmärkt.  Nedan följer en serie bilder från de två första arbetsdagarna.

Vinkelkapen har gjort sitt!

Röret inmurat får se hur vi löser nedersta biten när tadelaktmannen kommer.

Väggbiten inmurad och säkrad med järnregeln.

Andra delen av hålet fylls med parpaigns här säkrad med en tegelbit som sträva.

Allt klart och täckt med ”gobetis” kanske inte den vackraste men i alla fall!

Skönt att vara igång igen!

 

”Förr var allt hållbart” är ju ett ganska vanligt och förhållandevis sant uttryck. Främst stämmer det väl vad gäller miljömässig hållbarhet där ju vare sig fossil energi eller några otrevliga persistenta kemikalier förekom, eller för den delen något överutnyttjande av våra naturresurser i varje fall inte med systematik. Vad gäller tungmetaller så var ju blyet redan då ett problem inte minst i fönstertillverkning även om man inte kände till dess toxicitet och jag kan tänka mig att alkemisterna slabbade en del med livsfarligt kvicksilver, men det var nog i det lilla.

Snabb förändring av viktigaste industrin (9% i drift och 17% under omställning till ”bio”

Därför går också vår hållbarhetsprofil hand i hand med ambitionen att använda tekniker och material från medeltiden. Vad gäller den sociala hållbarheten var det väl sämre beställt då skillnaden mellan fattig och rik var enorm och de få sociala skyddsnäten som fanns bestod i vad byn själv, i någon mån hjälpt av kyrkan, kunde leverera.

De kristna ordenssällskapen fyllde en viss funktion där Tempelherreorden på sin tid gav ett tionde av allt bröd till de fattiga och den orden som ägde Peyriac-Minervois från 1331 fram till revolutionen, l’ordre de Saint-Jean de Jérusalem (senare Malteserorden och Johanniterorden på svenska) byggde sjukhus något man kan återfinna hos deras arvtagare idag, Malteserorden, som driver sjukhus även i modern tid.

En figur som dyker upp med jämna mellanrum med en tydligt budskap om hur nära naturen människan stod vid denna tid är l*homme vert eller Green Man som man finner på så många avbildningar i medeltida arkitektur. Han är en form av fruktbarhetssymbol och påminner om naturens ständiga pånyttfödelse och även om han nog kan anses ganska hednisk har han fått följa med in i katedraler och kyrkorum.

Men mest återfinns han nog i skogen med all den mystik och fascination som den burit med sig i alla tider. Detta beskrivs bra i detta avsnitt från Chateau Guédelon (7,45 min. in i videon):

 

Det är fascinerande hur snabbt man tar till sig nya vändningar i livet, för bara fyra år sedan var ett hus i Frankrike bara en avlägsen dröm men så gick allt rasande fort (ja i alla fall med franska husförvärvsnormer) och vi var med hus och helt plötsligt tänker man nu på denna vackra plats i underbara Languedoc som ”vår” by.

Så här med ett par veckor kvar tills nästa besök så drömmer man sig lätt iväg till Peyriac-Minervois och ser de sista kilometerna på vägen framför sig innan svängen ner mot den medeltida delen i vars hjärta vårt hus ligger.

Sommaren för två år sedan när äldsta dottern var på besök med familjen hade svärsonen med sig sin drönarkamera vilket gav oss den unika möjligheten att producera en liten ankomstfilm som vi kommer att använda när huset står klart och vi börjar en begränsad uthyrningsverksamhet. I filmen nedan flyger man in från Carcassonne hållet och hela vägen fram till ytterdörren på 16, Rue de la Ville.

Apropå fågelvägen så är det här på sin plats med en fundering kring resesätt i dessa, flygångest tider. Sedan 10 år har jag av klimatskäl slutat flyga i Norden men det är ju ett lätt beslut jämfört med att ta sig till Sydfrankrike utan flyg. Nu närmast blir det flyg till Paris och tåg till Toulouse och jakten på bra tågförbindelser går vidare. Det är fascinerande att man idag får exakta vägförslag för alla resesätt (inklusive cykel och promenad där det senare tar två månader exakt om man går 8 timmar per dag!) via Googel Maps men att den går bet på att föreslå tåget!

Hursom kan man konstatera att svärsonen och hans eldrivna drönare gjorde ett strålande arbete med filmning och redigering den där julidagen.

Dagens episod avrundas med kommunens reklamvepa som visar kyrkan med anor från 900-talet och ”nya” slottet 5o m från oss, vilket byggdes på 1500-talet.

 

 

Parallellt med att jag den närmaste månaden skall planera bottenvåningens nästa steg med att göra klart köksväggar, och badrummets sista underarbete för tadelakten samt förbereda för golv och börja byggandet av några nya väggpartier kan jag inte låta bli att ägna en tanke åt vårt medeltida fönster en trappa upp.

Det idag sedan länge igenmurade fönstret (Frankrike hade skatt beräknad på fönsteryta)

Jag skall när jag kommer ner i mars försöka leta upp en tailleur de pierre (stenhuggare) som kan hjälpa oss att tillverka en ”traverse en pierre” (alltså en tvärpost i sten).

Tailleur de pierre är ett uråldrigt yrke och var en av specialiteterna som de praktiska frimurarna ägnade sig åt på medeltiden.

Vårt fönster är ett ett så kallat ”demi-croisée” vilket kommer från att ett dubbelfönster kallas ”croisée” eftersom som tvärpost och mittpost tillsammans ser ut som ett latinskt kors (krucifix) och ett halvt sådant blir då logiskt et demi-croisée. Den som vill läsa mer om medeltida fönsterterminologi och teknik kan göra det här!

Vi saknar alltså den delen som på franska heter ”traverse” (tvärpost) men det finns tydliga anvisningar om var den suttit. Nu skall vi hitta någon som kan göra en ny.

En ihopfuskad bild som förmedlar lite av känslan vi vill uppnå!

När vi besökte Påveplatset i Avignon i somras hittade vi en snarlik konstruktion med sittplats för att sitta och sy precis som vid vårt fönster även om bänken hos oss är betydligt mindre.

Vi avrundar med en bild från utsidan på vårt än så länge igenmurade fönster!

 

Vad har de gemensamt och vad skiljer dem åt? I Sverige kanske man slarvigt kallar dem alla snickare även om det finns ett antal olika professioner också här naturligtvis.

Le Charpentier, är byggnadssnickare och den mest ursprungliga yrkesformen och man kan få en inblick i dess medeltida verklighet i nedan inslag från Chateau de Guédelon:

Le Menuisier, är finsnickaren som gör inredningar, fönster, dörrar och trappor.

L’Ébéniste, är möbelsnickaren och den som kanske gör de mest delikata träarbetena men alla dessa verkar gå i varandra och har helt klart det gemensamt att de alla arbetar med trä.

Ja, och så har vi ju förstås Le Tonnelier som man absolut inte kan förbise om man är Peyriacois med tanke på att byn store son Louis Barthas, vid sidan av att vara (amatör-)författare var just tonnelier – alltså tunnbindare.

Illustrativt snitt som visar på att detta träd föddes samtidigt som Van Gogh, 1853

Trä är en vetenskap och i vårt hus är det mesta av ek vilket vi är glada för då eken tillsammans med Douglas gran har ett naturligt skydd mot insekter, termiter och svampangrepp. Vi har därutöver impregnerat med ett miljömässigt bra medel för att ytterligare stärka skyddet. Douglasgranen introducerades dock först på 1820-talet som parkträd i Frankrike men har nu blivit byggnadsvirke. Vi har också ett fåtal delar i konstruktionen som är av poppel.

På en mässa vi besöket för något år sedan upp i bergen visade man på ett föredömligt pedagogiskt sätt de olika träslagens utseende.

Alla dessa fyra yrken kan man förkovra sig i som lärling genom att gå med i les Compagnons du Devoir som är ett system sprunget ur medeltida gillen men livskraftigt än idag trots att det systemet förbjudits två gånger (första gången under revolutionen och andra gången av nazisterna under ockupationen då de blandade ihop det med frimureriet som de ju förföljde konstant).

Vårt hittills mest påfallande kontakt med snickeri är ju det fina jobb som Apex gjorde med vår terrass där medeltida tekniker använts rakt igenom och allt virke dessutom kommer från vårt hus gamla och sannolikt är åtminstone till del från 1500-tal eller äldre. Vi har ju sedan tidigare daterat ett antal bjälkar med hjälp av dendrokronologi.

Gänget från Apex i full gång med att montera ihop terrassen för ett par år sedan.