Parallellt med att jag den närmaste månaden skall planera bottenvåningens nästa steg med att göra klart köksväggar, och badrummets sista underarbete för tadelakten samt förbereda för golv och börja byggandet av några nya väggpartier kan jag inte låta bli att ägna en tanke åt vårt medeltida fönster en trappa upp.

Det idag sedan länge igenmurade fönstret (Frankrike hade skatt beräknad på fönsteryta)

Jag skall när jag kommer ner i mars försöka leta upp en tailleur de pierre (stenhuggare) som kan hjälpa oss att tillverka en ”traverse en pierre” (alltså en tvärpost i sten).

Tailleur de pierre är ett uråldrigt yrke och var en av specialiteterna som de praktiska frimurarna ägnade sig åt på medeltiden.

Vårt fönster är ett ett så kallat ”demi-croisée” vilket kommer från att ett dubbelfönster kallas ”croisée” eftersom som tvärpost och mittpost tillsammans ser ut som ett latinskt kors (krucifix) och ett halvt sådant blir då logiskt et demi-croisée. Den som vill läsa mer om medeltida fönsterterminologi och teknik kan göra det här!

Vi saknar alltså den delen som på franska heter ”traverse” (tvärpost) men det finns tydliga anvisningar om var den suttit. Nu skall vi hitta någon som kan göra en ny.

En ihopfuskad bild som förmedlar lite av känslan vi vill uppnå!

När vi besökte Påveplatset i Avignon i somras hittade vi en snarlik konstruktion med sittplats för att sitta och sy precis som vid vårt fönster även om bänken hos oss är betydligt mindre.

Vi avrundar med en bild från utsidan på vårt än så länge igenmurade fönster!

 

Vad har de gemensamt och vad skiljer dem åt? I Sverige kanske man slarvigt kallar dem alla snickare även om det finns ett antal olika professioner också här naturligtvis.

Le Charpentier, är byggnadssnickare och den mest ursprungliga yrkesformen och man kan få en inblick i dess medeltida verklighet i nedan inslag från Chateau de Guédelon:

Le Menuisier, är finsnickaren som gör inredningar, fönster, dörrar och trappor.

L’Ébéniste, är möbelsnickaren och den som kanske gör de mest delikata träarbetena men alla dessa verkar gå i varandra och har helt klart det gemensamt att de alla arbetar med trä.

Ja, och så har vi ju förstås Le Tonnelier som man absolut inte kan förbise om man är Peyriacois med tanke på att byn store son Louis Barthas, vid sidan av att vara (amatör-)författare var just tonnelier – alltså tunnbindare.

Illustrativt snitt som visar på att detta träd föddes samtidigt som Van Gogh, 1853

Trä är en vetenskap och i vårt hus är det mesta av ek vilket vi är glada för då eken tillsammans med Douglas gran har ett naturligt skydd mot insekter, termiter och svampangrepp. Vi har därutöver impregnerat med ett miljömässigt bra medel för att ytterligare stärka skyddet. Douglasgranen introducerades dock först på 1820-talet som parkträd i Frankrike men har nu blivit byggnadsvirke. Vi har också ett fåtal delar i konstruktionen som är av poppel.

På en mässa vi besöket för något år sedan upp i bergen visade man på ett föredömligt pedagogiskt sätt de olika träslagens utseende.

Alla dessa fyra yrken kan man förkovra sig i som lärling genom att gå med i les Compagnons du Devoir som är ett system sprunget ur medeltida gillen men livskraftigt än idag trots att det systemet förbjudits två gånger (första gången under revolutionen och andra gången av nazisterna under ockupationen då de blandade ihop det med frimureriet som de ju förföljde konstant).

Vårt hittills mest påfallande kontakt med snickeri är ju det fina jobb som Apex gjorde med vår terrass där medeltida tekniker använts rakt igenom och allt virke dessutom kommer från vårt hus gamla och sannolikt är åtminstone till del från 1500-tal eller äldre. Vi har ju sedan tidigare daterat ett antal bjälkar med hjälp av dendrokronologi.

Gänget från Apex i full gång med att montera ihop terrassen för ett par år sedan.

 

 

Bromma, Stockholm 3 februari 2019

Ett Stockholm under 30 cm snö vaknar upp denna söndagsmorgon och vad kan man bättre använda en sådan dag till än att planera för inredning i Frankrike.

Jag åker ned den 15 mars och skall tills dess väl ha förberett arbetet med att ta nästa stora steg med köket och badrummet. Igår var vi på IKEA för att inspireras och välja de inredningsdetaljer vi köper nya.

Så vi ägnade alltså dagen åt att med hjälp av den ypperliga gratisversionen av floorplanner.com lekt oss fram till en känsla av hur bottenvåningen kommer att se ut.

Först Köket!

Nuvarande status som går att läsa om i tidigare episod

Och här en liten rundvandring efter min amatörmässiga ritning i 3D:

Sen Badrummet!

Nuvarande status som beskrivits i tidigare episoder men nu med dålig bild.

Och också hör en virtuell rundvandring:

På något sätt känns målet lite närmare när man ser det uppspelat. Avrundar denna gång med en bild på yngsta dotterns hund som jag hoppas kommer ner och hälsar på under året och tills dess kan ju han läsa en tidigare episod om hand franska släktingar (jo, han är faktiskt till hälften fransk bulldog men detta till trots bär han inte fluga till vardags, detta är en nyårsbild)

Ouaf ouaf ! 

 

En av många fördelar när vi är nere i Languedoc är den outtömliga tillgången på turistmål. Utflykter i grannskapet på en timme eller lite längre resor till klassiska turistmål som Carcassonne, Lourdes, Andorra, Barcelona, Camargue, Rennes-le-chateau, Cote d’azur bara för att nämna några. Väljer man att se det ur en historisk vinkel så är utbudet lika stort med fornlämningar, romarrikets tydliga spår, katarerna, tempelherrar, hugenotter, och under senaste seklet le Maquis, motståndrörelsen mot Hitler och Pétain som hade baser i Montagne Noir.

Vi som mestadels arbetar heltid med renoveringen när vi är där nere brukar dock alltid kosta på oss lediga söndagar för en utflykt. Denna gång i somras så bestämde vi oss för att följa ett råd vi fått av våra svenska vänner härnere och besöka en renoverad väderkvarn som producerar eget mjöl i vår grannby Villeneuve-Minervois.

Kvarnen som fyller 200 år i år heter Le Moulin Bénazeth och ligger på vinegendomen Domain Bénazeth och har varit föremål för en genomgripande restaurering. Besökt var dubbelt intressant eftersom man fick lära sig om traditionell mjöltillverkning men också följa renoveringsprojektet som helt klart har en del likheter med vårt.

Vacker detalj på det varsamt renoverade maskineriet i kvarnen

En oväntad knorr på dagen var när jag mot slutet av visningen fick syn på en minnestavla på väggen och när jag frågade vår trevlig och kunniga guide var det var från och hon svarade ”någon stad i gamla öst” kunde jag direkt härleda den till Pakruoijs, en stad i hjärtat av sovjets kornbodar i det då ockuperade Litauen.

Jag hade nämligen glädjen att jobba där i somras och besöka ett fantastiskt gods i ett EU projekt om hållbar kulturturism och kände direkt igen symbolen för staden. Pakruoijs som dels var ett centrum för just spannmål och bröd men också för Litauens fina öltradition.

Jag kan inte låta bli att runda av dagens inlägg med en magiskt vacker bild från Blidö i Stockholms skärgård där vi har lyckan att också bo och där denna episod författats.

 

 

När jag för några månader sedan surfade runt på kunskapens källa, Google, i jakt på att utöka min kunskap som murare snubblade jag över en manick som heter Tyrolienne och som är en mekanisk maskin som med hjälp av en uppsättning plastremsor på en axel med vev sprider det tunna grundbruk man kallar gobetis.

Grundförutsättningen är att man täcker känsliga ytor ordentligt eftersom det sprätter åt alla håll.

Normalt gör man denna tunna röra för att ”projeter” alltså kasta på den med en ganska bred murslev och även proffsen vet att ganska mycket hamnar på den platta men lägger under på golvet för att kunna återanvända bruket.

Om man nu inte är proffs hamnar väl över 50% på golvet vi varje kast och det tar tid.

Någon har uppfunnit la tyrolienne som är en sinnrik maskin som gör jobbet även om den av proffsen kanske ses som lite fusk. Min accompagnatrice från Atout Mur snäll och tog med sig en sådan och visade hur det hela går till vilket underlättade min senaste sejour väldigt mycket när jag skulle fixa underlag till väggputsen i köket.

Som jag berättade tidigare så måste underlag av andra material än kalkbruk täcka med gobetis för att kunna putsas med kalkbruk och med alla de olika material som våra köksväggar består av var det extra viktigt.

En röra av olika underlag som skall täckas av en gobetis eller en gobetis batarde!

Ett första hörn färdigt att täckas av ett lager enduit och sedan tadelakt

La tyrolinne är helt klart en utmärkt maskin för en amatör!

I Frankrike är det populärt med det man kallar diaporama alltså bildspel on-line varför jag försökt mig på denna teknik för årets första episod. Det handlar  om den resa vi hittills gjort på vår väg mot ett fullt fungerande modernt badrum med medeltida touch.

Våra 28 % icke svensktalande läsare (av precis i dagarna 11,000 individuella besök sedan bloggstart) får ursäkta att ljudet bara är på svenska. (you may have to turn to the Swedish page since Google translate seems to have some problems with YouTube, sorry)

I flera tidigare episoder finns mer att läsa om vårt badrums tillblivelse och för den som vill veta mer om tadelakt kan man titta på denna episod men också lyssna på vår kontakt Jamal Daddis som berättar om denna tusenåriga teknik eller läsa tidigare blogginlägg.

Avslutningsvis önskas ni alla en God Fortsättning med en bild som får symbolisera en önskan om ett fredligare 2019 inte bara i vår by Peyriac-Minervois som ju är en Commune pour la paix men också i resten av världen!

Så här i mellandagarna efter en underbar jul med familjen är det kul att planera för vårt äventyr i Frankrike och fundera kring inredningen av köket, men mer om det i senare episod.

Hustru och dotter djupt försjunkna i medeltida köksplanering

Men innan det är dags för inredning skall samtliga väggar i köket färdigställas och det innebär att de stenar och stockar i den murade väggen som vi väljer att bevara synliga skall lämnas oputsade men väl rengjorda och påminna oss om den imponerande storleken och tyngden i våra murade väggar.

Det gäller att välja ut stora stenar med snygg yta.

Efter att ha putsat noggrant runt en sten vi valt skall förbli synlig så att putsen ligger i liv med stenytan och den känns som en naturlig del av väggen låter man putsen torka.

Dagen efter borstar man bort överflödiga putsrester med en stålborste så att stenens yta blir ren och fin.

Sedan är det dags att med en tvättsvamp torka rent den synliga stenytan med en blandning av ljummet vatten och en tiondel (10 %) ekologisk vitvinsvinäger. Syran i vinägern neutraliserar och tar bort de kraftigt basiska kalkbruksresterna.

De träöverstycken som vi väljer att bevara synliga maskar man av noggrant och målar när putsen kring dem torkat.

Det slutliga resultatet som förhoppningsvis skall bestå i hundra år eller mer blir både medeltida och tidlöst.

Det blir ju perfekt att runda av denna episod men en bild på tre synliga stenar i vår vägg som ju också råkar vara vår bys vapen.

 

 

Vårt projekt har tydliga hållbarhetsförtecken och som framgått av tidigare episoder gäller det såväl restaureringen som senare uthyrningsverksamheten. I korthet vill vi bidra med ett testlaboratorium för hållbar turism i Frankrike.

Vid materialval är prioriteringen lätt, inga plaster, bara metaller som är vanligt förekommande i naturen, så lite kemikalier som möjligt och endast de snabbt nedbrytbara, bara trä från hållbara bestånd och all detta tillverkat på ett socialt hållbart sätt och med så kort transporter som möjligt.

När det gäller inredning och utrustning så väljer vi i första hand att köpa begagnat och återanvända saker men när vi köper nytt blir det miljömärkt med EU-Blomman, Svanen och FSC. Hittar vi inget som uppfyller ovanstående blir IKEA den sista lösningen. Förvisso inte ett helt hållbart företag men ett som tagit ett stort antal steg år rätt håll och fortsätter att så göra.

Information om IKEAs hållbarhetsarbete i praktiken

Och som svensk är det inte utan stolthet man besöker sitt närmsta IKEA, i vårt fall i Montpellier. Och visst känns det som man är i Älmhult eller Kungens Kurva när man promenerar förbi Bokhyllan Billy som man känt längre än hustrun.

En ytterligare fördel är att produktnumren är desamma på de flesta artiklar i Frankrike och Sverige och att IKEA KÖK i Stockholms City erbjudit oss hjälp även om vi köper grejorna i Frankrike.

Senast vi var där fick inköpen inskränka sig till en skohylla för vårt hyrda grannhus i Peyriac och en madrass men mer lär det bli.

Denna episod avslutas med den klassiska korven för en billig penning!

Hustrun och jag har länge haft lite skiftande förhållande till den ganska stora spis med spiskåpa som finns mitt på den västra köksväggen men efter lite eftertanke och råd av vår acompagnatrice så har vi nog hittat en lösning. En sann svensk lösning då vi går halva vägen var vad gäller storleken.

Vi kommer att skära av hälften av de pelare i tegel som bär upp kåpan och sedan göra en anslutning med tydlig medeltidsinspiration. Första alternativet var efter en förebild vi hittat på Wikipedia som är snygg och tidsenlig men sen stod jag och tog en paus utanför huset och plötsligt föll blicken på gavelns konsol (Encorbellement kan man läsa att den heter i denna fina lilla ordlista över medeltida byggnadstermer) vars profil blir perfekt.

Den visade sig också märkligt nog följa de moderna tegelstenarnas kantlinje på ett par ställen på spiskåpan.

I och med att vi tar bort så mycket stödmur har vi bedömt att det blir nödvändigt med en metallram i nederkanten av kåpan så en gammal L-balk i järn vi sparat från rivningen kapades snabbt upp i rätta längder och skall inom kort iväg till bysmeden för att bli en på millimetern perfekt förstärkningsram.  Eftersom kåpan har ett stort antal vinklar kommer jag att göra en 3D modell i en bit återanvänd papp eller liknande så att vi har en mall som passar exakt och som gör att järnramen kommer att ligga an åt alla fyra håll och kunna skruvas fast i teglet inifrån kåpan.

Spisstädning på gång!

Rengöring ja, det var nog inte bara spisen som murades på 50-talet utan då skedde nog den senaste rengöringen misstänker jag. Ett centimeter tjockt lager av fett sot gick att skrapa bort manuellt för att sedan tvätta med vatten och miljömärkt diskmedel. Sen eftersköljning med vatten och låta torka.

Fick vidare tipset att efter rengöring, måla innandömet på den gamla öppna spisen med ett spärrskikt som gör att det feta sotet inte sedan slår igenom gobetisen och putsen och missfärgar den nya väggytan.

Så var det då dags för det ekologiska spärrskiktet som består av ett rågummi granulat som kallas gum lac vilket blandas med 24 % städalkohol (som finns i varje välsorterad fransk butik) och får stå att lösa upp ett dygn. Rör gärna om med jämna mellanrum.

Dagen efter var det bara att stryka på detta och vips var tätskiktet på plats.

Nästa sejour blir det dags att ta fram kapen och modellera fram medeltiden och sätta fast metallramen och sedan gobetissa, jag kan knappast bärga mig!

Kanske kan det vara intressant med en bild på spisen som den såg ut när vi köpte huset för några år sedan…

Kök med spis i juli 2015 innan städning och rivning.