Efter en lugn nattflight till Barcelona, med lite av en rocky road just när vi passerade ett åskväder över Marseille, så var jag framme. Hyrbil till Girona och en kort natt där för att sedan anträda färden hem till ett höstfagert Peyriac.

Vid lunchtid svängde jag förbi den gamla järnvägsstationen som störs i sin Törnrosaslummer av att man just ny skall bygga nytt köpcenter och flytta vårt Carrefour dit. Man undrar vad stationen tänker den som en gång var centrum för allt när tågen ångade in i denna avkrok vid seklets början.

Och det är inte bara när man passerar den gamla järnvägsstationen som man slås av det faktum att vårt sekel är en kort epok i denna byggds 1000-åriga historia (och egentligen mycket mer än så men romare och andra faller lätt i glömska). Det har många gånger slagit oss att en lämplig undertext för huset när vi börjar hyra ut det kommersiellt kan vara ”en tidsresa på riktigt”.

Väl framme tog jag en paus i vår fina kyrka och tände ett ljus. Tankarna om de som säkert suttit på samma plats, och några till och med på samma bänk, kom över mig. Kyrkan har delar som troligen har sitt ursprung på 900-talet och följaktligen har såväl förföljda kartharer och hugenotter bett om Herrens beskydd här men också snart varje man och kvinna i trakten fram till våra tider.

En man som säkert suttit på samma bänk är nog Louis Barthas byns kände son som tecknade ned sina dagboksanteckningar från fem år av vidrigheter i första världskrigets skyttegravar (ett epos värt att läsa i dessa tider då krigshetsare och populister vädrar morgonluft). Jag vet naturligtvis inte om han var kyrkligt lagd men på den tiden gick nog alla i kyrkan här precis som i Sverige.

Och på samma sätt behöver jag bara sticka in nosen i vårt hus för att känna historiens vingslag vare sig jag tar dendrokronologiprover, hittar medeltida fönster bakom 50-tals väggar eller upptäcker hemliga fack i murväggarna.

Att komma till, och vara i, Aude och Peyriac är hela tiden som en ”tidsresa på riktigt”!

Ett jobb i Barcelona i slutet av november ger mig möjlighet att tillbringa några dagar extra i Peyriac som ju bara ligger tre timmar med bil därifrån. Det är en utmaning att inte kunna ta tåget eller ens hyra en bil som går på förnybart bränsle men jag letar vidare.

Nu är det dags för det första större konstruktionsarbetet inomhus när jag skall regla upp golvet på våning ett i salen. Golvet har idag en nivåskillnad på 19 cm mellan högsta och lägsta punkt. Tvärtemot min tanke har jag nu lärt mig att reglarna skall ligga längs med och ovan golvbjälkarna för att få bäst hållfasthet.

Golvet med  dess unika urgamla brädor kan tyvärr inte tas upp och återanvändas som golvyta utan får tjäna som trossbotten och kommer ju att vara det synliga taket i köket på bottenvåningen.

Konstruktionen som görs som ett handledningsprojekt med min snickare från Apex beräknas ta en dag för oss båda och återigen blir materialet lokal douglasgran som är termitresistent och inte behöver impregneras.

Med stor förväntan ser jag fram emot denna sejour i Aude nästa vecka.

På vykortet från 1910 som Julien sänt till sina vänner i Langres när han återvänt hem till Peyriac efter den långa resan från nordöstra Frankrike, ser vi byn för mer än 100 år sedan.

Fortfarande, med franska snabba tåg eller motorvägar, tar det nästa en dag att tillryggalägga denna sträcka på 70 mil. Hur lång tid det behövdes 1910 med ångloksdrivet tåg från stationen i Peyriac vågar jag inte ens gissa.

På bilden ser vi huvudgatan Rue Jean Jaurès mot norr som ringlar ned mot floden l’Argent Double och på höger sida de gamla befästningsverken från medeltiden som är lika fina idag.

Jean Jaurés var för övrigt en av de ledande i fransk arbetarrörelse och dessutom pacifist och efter att i ett berömt tal yttrat orden ”skall vi verkligen starta ett världskrig” blev han mördad på ett kafé i Paris av en fransk nationalist och i samma veva startad det stora kriget.

L’ancien rempart – den gamla befästningen som kan ha sitt ursprung så tidigt som på 1160-talet är en del av stadens innersta ring runt kyrkan och det som var det gamla slottet där traktens store man vid denna tid Roger Trencavel, höll till. Rue de la ville där vårt hus ligger, är den gata som börjar precis utanför kortets högra kant och går rakt öster ut.

Man kan inte låta bli att undra vart personernas på bilden tankar gick vid 10-talets slut, en tid som tyvärr präglades av liknande osäkerhet, protektionism och ökande klyftor i samhället som vi ser idag.

Så det känns det bra att Peyriac-Minervois är en fredskommun. Nedan ser du samma vyn idag ur samma vinkel men med Googles fascinerande teknologi.

Ett utrymme som vi nästan inte förändrat alls sedan köpet är trätrappan från första våningen till vinden.

Men vårt förhållande till den har kraftigt ändrats från att se den som livsfarlig att beträda efter den inledande byggnadsinspektionen inför försäljningen där inspektören vägrade att titta på vinden av säkerhetsskäl.

Själva gick vi med stor försiktighet upp för dess slitna tråsteg till en början för att numera springa snabbt upp och ner för denna trappa.

Vad gäller renoveringen kommer vi att bit för bit nytillverka varje del i ek och på så sätt få en urstark trappa av samma snitt som nu.

Vad vi ännu ej bestämt oss för är om vi skall ta bort den tunna träväggen och ersätta den med någon form av räcke för att få än mer rymd på våning ett och också lite känsla av etagevåning upp till vinden.

Nedan följer ett urval bilder ur olika vinklar av vindstrappan i dess nuvarande skick:

Så var då vår terrass klar efter en dryg månads effektivt arbete av teamet från Apex vilka jag verkligen varmt kan rekommendera för den som söker proffs som kan ursprungliga tekniker och för vilka ekologiskt och socialt hållbart byggande är en självklarhet.

De sista stegen som vi skall göra själva är golvet i återanvänd antik klinker och att leta upp ett gammalt balkongräcke i gjutjärn som kan passa i en medeltida stil.

Vi har ju beskrivit arbetet med terrassen i ett flertal blogginlägg (se längst med i detta inlägg) så detta är ett försök att knyta ihop säcken och också få ytterligare ett inlägg i vår serie ”då och nu” som visar förvandlingen av husets alla rum och delar.

När vi förvärvade huset var tanken på en takterrass inte ens född och nu är den verklighet och ganska lik den fina ritningen som vår arkitekt tog fram och som anpassats av STAP, byggnadsvårdsmyndigheterna och Apex.

Det tidigare taket på husets lilla lägre del i uselt skick som nu är terrassens golv:

Rivningen påbörjad:

Massor av massor:

Väggen tar lite stryk:

Dörröppningen till vinden öppnad:

Golvet underifrån som ju också är taket i kammaren på plan ett.

Stommen konstruerad av återanvänt ekvirke från gamla stora taket:

Taket börjar komma på plats

Golvet klart som underlaget för vår klinker:

Nu är det vattentätt och blomsterkvasten på plats med en med rätta stolt chefsbyggare från Apex, som tillsammans med vår arkitekt ligger bakom det hela:

/Nästan) färdig terrass:

…Och utsikten igen:

Tidigare inlägg om terrassen:

Bygglovet

Dags att bygga

Beställningen

Bygget igång

och fortsätter…

Nästan klar

Bland alla de rum vi tagit oss an är utan tvekan vinden det rum som redan förändrats mest. Från att vid köptillfället bedömts vara i så dåligt skick att vare sig mäklaren eller än mindre byggnadsinspektören vågade sig upp för att göra en bedömning, till att idag vara ett stort luftigt rum på 20 m2 med sprillans nytt tak och dessutom nu terrass på dryga 10 m2. Takhöjden är ståhöjd i hela rummet trots att vi sparat två gigantiska takbjälkar av konstruktionsskäl. Mitt upp till takåsen är det hela 3,3 m.

Det hela började i samband med tillträdet till huset för ett drygt år sedan med att kommunens (som ju var säljaren) medarbetar rensade ut allt skräp…

Sedan rev Monsieur BOSC, vår takentreprenör, de små innerväggar som fanns och mest var där för att skapa förvaringsutrymmen. Vidare räddades 20 m2 av 25 x 25 cm antika klinkers och ett antal ton som utgjorde golvutfyllnad skottades ut. Sist men inte minst revs hela taket som ju var bortom all räddning men de uråldriga ekstockarna räddades och är idag vår terrass…

Sen kom så nya taket…

Och vi mätte de unikt breda golvbrädorna som en del av vår historiska kartläggning av huset…

Så var det dags för terrassbygget då vinden blev verkstad

Och nu är den tom och väntar på att få ett golv i våg och inredas, men det blir det sista skedet i projektet.

Med tre fönster allt från en liten glugg i den urgamla gaveln som ge associationer till försvarspost till ett något större i väggen mot rue de la ville som troligen varit intag för det som vinschades upp för förvaring till ett större fönster i korsvirkesväggen som nu får ge plats till terrassdörr.

En spännande historisk detalj är att taket troligen gjorts högre och spetsigare någon gång under husets långa historia, vilket man kan se om man tittar på den äldsta gaveln och två stenar som sticker ut och varit upplag för takkonstruktionen. På den motsatta gaveln har vi dessutom hunnit med att göra en förstärkande konstruktion (också med antikt ekvirke från huset) för att säkra nya takets upplag på ytterväggarna då denna mellanvägg till grannhuset är en ganska svag korsvirkesvägg.

 

I dagarna så skall nu terrassens tak vara klart och täckt med de klassiska sydfranska enkupiga tegelpannorna. Tegelpannor som man alltid återanvänder till minst 50 % vid varje takombyggnation och på så sätt alltid ger en takyta med patina som väl smälter in i omgivningen.

Vi har lite frågor kvar att lösa vad gäller vattenavrinning då de tider på året när de kraftiga regnen kommer (inte minst är nu på hösten) så skulle en takränna och stuprör avleda den lilla del av vattnet som kommer att rinna ut på granngården. Dock är det inte tillåtet enligt byggnadsvårdsmyndigheterna, att montera sådana på husen i ett skyddat område så vi får se vad vi hittar för lösning.

Granntak med några år på nacken

En annan utmaning är att taket vi byggde för ett år sedan saknar taklucka. Ett faktum det delar med många av husen i grannskapet och detta skall väl inte innebära några problem de första 10 åren men sen blir det väl dags att utröna om man kan gå från grannhusens tak (om de har luckor) eller om det blir en sky lift som gäller den dagen man behöver inspektera taket.

Sist men inte minst känns det verkligen skönt att ha fått bort TV antennen som satt monterad på skorstenen, då sådana var väldigt ovanliga på medeltiden!