Grannbyn Caune-Minervois är sedan romarnas tid känd för den unika röda marmor som under sekler utgjort stadens mest betydande industri. Den bryts i en utlöpare av bergen Montagne Noir och har gett staden arbetstillfällen både med brytning och sågning men också tillverkning av bruks- och prydnadsföremål i den unika varmröda marmorn.
Marmorn återfinns inte bara i lokala spiselkransar, mortlar eller statyer utan kan beundras över hela Frankrike och Europa på så olika platser som Versailles, den klassiska Garnier Operan i Paris och Vatikanen.
Den har exporterats till såväl Spanien som Italien men förekommer flitigt i medeltida lokala byggnader. Le Roi-Soleil, Ludvig XIV blev så förtjust i denna marmor att han under en tid belade den med kungligt monopol.
Att arbeta i marmorbrotten och sågningsverkstäderna har nog alltid varit en hård syssla och förvisso blev inte alla som var verksamma i stadens industri så framgångsrika att de kunde köpa aktier i marmorbolaget.
Marmorn bryts fortfarande kommersiellt och exporteras över hela världen. Vi letar aktivt efter en gammal spiselkrans i Caunes-marmor eller någon annan detalj i denna lokala specialitet som utsmyckning av vårt hus.
Bilderna tagna av författaren i och kring det fina marmormuseet i Caunes-Minervois.
08.30 på söndagsmorgonen kom så min vän med skivorna som vi snabbt lastade in via fönstret och jag fick några snabba råd om att se till att lägga skivorna så rakt och rätlinjigt som möjligt hela tiden. Självklart, sa jag, tills jag insåg att en rät linje alltid är relativt något annat. Gärna en vägg, som i nutida byggnationer ofta är byggda i 90 graders vinkel mot nästa.
Snabbt insåg jag att den nyinköpta skruvdragaren var allt för klen för detta jobb så det blev att använda stora slagborren för att skruva. Mer än OK vad gäller kraften men istället urholkandes kraften i mina armar.
Framåt 16-tiden på eftermiddagen var jag klar, ja inte så att golvet var färdig men jag var totalt slut. Så med 80 % av golvet klart avslutade jag dagen och nu har vi ett nästan klart rum som helt plötsligt dessutom kändes beboeligt.
Trots att detta bara är en provisorisk lösning så har den mycket påtagligt förändrat huset och man blir till och med sugen på att sova över där nästa gång.
Med sig på lastbilen hade han drygt 50 längdmeter reglar av nysågad douglasgran i dimensionen 100×50 mm. Vi började direkt med att ”tabletter” (ett verb) det vill säga hålla en regel i våg från högsta punkten och spara 20 mm och sedan följa golvets olika ojämnheter med kortändan på en planka och en penna så att man ritar upp en profil på regelns sida efter vilken man sedan kan figursåga. Detta ger en regel som ligger an bra mot golvet hela vägen istället för att som i min initiala tanke att palla upp med underlägg av trä.
Så snart första regeln är på plats kan man fortsätta med den som utgångspunkt att göra nästa i våg mätt med ett vattenpass och då markera överkant som skall sågas till med en penna och vattenpass om det är någorlunda rakt underlag.
På våningen en trappa upp där vi arbetade, är skillnaden mellan högsta och lägsta punkt runt 20 cm så det blev dubbla reglar i halva rummet.
På slutet finjustering med en och annan uppallning och lite elhyvel så att maximal avvikelse blir under 1 mm.
När man arbetar som lärling en dag som denna blir man förutom väldigt trött, också ständigt påmind om betydelsen av hantverksskicklighet och styrkan i att tänka rätt första gången. Och så var det ”det där” med franskan. Jag börjar få en känsla av att jag har tillgång till ett antal 100 ord per dag och varefter dagen lider tar de slut. Men visst lär man sig både språket och byggnadskonsten och det faktum att en enkel gammal hotelldirektör och hålbarhetsrådgivare fick godkänt efter en heldag som hantlangare på fransk mark manar till fortsatt arbete.
Vi avslutar denna episod med en stämningsbild från Rue de la ville i novemberkvällen, en vy som sett likadan ut i många hundratals år, möjligen bortsett från ERDF’s gräsliga lampa. Trevlig Advent!
Vid lunchtid svängde jag förbi den gamla järnvägsstationen som störs i sin Törnrosaslummer av att man just ny skall bygga nytt köpcenter och flytta vårt Carrefour dit. Man undrar vad stationen tänker den som en gång var centrum för allt när tågen ångade in i denna avkrok vid seklets början.
Och det är inte bara när man passerar den gamla järnvägsstationen som man slås av det faktum att vårt sekel är en kort epok i denna byggds 1000-åriga historia (och egentligen mycket mer än så men romare och andra faller lätt i glömska). Det har många gånger slagit oss att en lämplig undertext för huset när vi börjar hyra ut det kommersiellt kan vara ”en tidsresa på riktigt”.
En man som säkert suttit på samma bänk är nog 
Golvet med dess unika urgamla brädor kan tyvärr inte tas upp och återanvändas som golvyta utan får tjäna som trossbotten och kommer ju att vara det synliga taket i 
So often I have to pinch myself when I step outside and see such that yes, I am living in a postcard. Especially lately.
Fall is one of the greenest seasons of the year here. The return of rain makes the grass grow again. Soon the plowed fields of winter wheat will be emerald seas. Many of the trees and shrubs keep their leaves all year, so it never feels quite as bare as in the north.
During the height of summer’s heat and dry spell, it was rare to see butterflies, but…
Men vårt förhållande till den har kraftigt ändrats från att se den som livsfarlig att beträda efter den inledande byggnadsinspektionen inför försäljningen där inspektören vägrade att titta på vinden av säkerhetsskäl.
hus i frankrike 