Ännu en underbar vårdag i Aude med alla de dofter som gör att man bara älskar Frankrike!

Ytterligare en doft lades denna dag till paletten när vår Tadelaktmästare tog fram burken med svart afrikansk tvål för att ge väggarna den yttersta finishen som ger såväl den silkeslena ytan som täthet.

Tadelakt har ju under tusen år använts såväl i den arabiska varianten av bastu, hammam för att få vattentäta ytor som för förvaring av vin och vatten i cisterner.

Efter intvålning så är det ännu mer massage som gäller och man känner verkligen hur kunskapen som vandrat genom århundraden och drivits till perfektion.

Nästan direkt efter att ytan är torr så kan man känna den tydligt vattenavvisande ytan men man skall vänta ett antal veckor innan man tar badrummet i bruk. Nu är ju detta inget problem för oss som har ett antal saker kvar att göra innan man kan sin först dusch i vårt medeltida badrum.

Resultatet blev ännu bättre än vad vi någonsin hade förväntat oss.

Glad tadelaktmästare och hustru när de två väggarna är klara!

Så plötsligt var tadelaktmästaren på väg från Apt utanför Avignon till vår lilla by för att under tre dagar kampera ihop med oss och färdigställa de två badrumsväggar som kommer att vara utsatta för mest vattentryck.

Han dök upp sen eftermiddag dagen före för att stämma av att underlag var OK och etablera en ”chantier” alltså byggarbetsplatsen. Vi bar in verktygen  men också de magiska säckarna med Chaux de Marrakech som hans bolag Atelier Pittoresque importerar. Det är nämligen bara kalkbruk från trakterna kring Marrakech som har de egenskaper som gör dem möjliga att bli till tadelakt.

Efter en fransk frukost första dagen drog vi igång vid 9-tiden och för vår del var det mest att stå och beundra både effektiviteten och elegansen i applicerandet av de två 2,5 mm tunna lagren som läggs vått i vått och talocheras var för sig för att nå en garanterat slät yta.

Bara lugn! Det är fortsatt ett 100% hållbarhetsprojekt – men en praktisk vattenspruta!

I högt tempo applicerades första lagret.

och så vått i vått andra lagret…

Efter att dessa lager är klara vilket tog runt 4 timmar för en 5 m2 vägg, med hans höga tempo var det dags att under ytterligare kanske fyra timmar massera väggen med en liten blankslipad granitsten och en plastskrapa (i gamla tider hade man läder) för att uppnå en sammetslen yta som sedan får torka under natten (temperaturen får ej gå under 10 grader C).

Tadelakt lär betyda massage

Granitstenen man polerar med

Dag 2 fortsätter detta spännande äventyr med intvålning med Savon Noir d’Afrique…

Så var det då dags att börja lägga golv i köket med våra urgamla terre cuite plattor som nu åter skall få tjäna som bas i husets kanske viktigaste rum.

Vi har i samband med att vi gjort mood boards för rummen på bottenvåningen börjat lite forskning ”light” om hur man inredde borgarhus på medeltiden. Ja, nu fanns det kanske inte så många borgare men hittills har vi dragit slutsatsen i den forskning vi gjort att det inte var noblessen som bodde i vårt hus (de bodde 50 m. söderut i ”nya” slottet från 1500-talet) men det är inte heller troligt att bönder bebodde ett hus som låg så nära slottet så gissningsvis var det någon form av borgarklass med hantverk eller mer betydande position inom försvaret av greven i slottet, som bebodde vårt hus. Lite insikt i möblering och inredning av hus som inte tillhörde noblessen kan man finna i denna uppsats från England som behandlar 1400-talet.

Hursom så var vår accompagnatrice på plats och med van hand och djup kunskap ledde hon mig in i den spännande världen av golvläggning med en början i att hitta en rak linje som utgår från entrén som bas, för plattornas rutmönster. Efter att ha ritat upp riktlinjen och bland annat använt Pythagoras sats i förenkling så började vi få koll på hur vi ville lägga mönstret (blir inte mer konstlat än vanligt rutnät men med blandade färger på plattorna vilket är standard här) så var vi gång.

Helt vinkelrätt från början är en förutsättning efter som minsta fel blir värre och värre!

Det specialbeställda limmet blandas i korrekta proportioner till rätt konsistens.

Limmet stryks ut i lagom tjocklek och fördelas med special murslev i ränder.

Första plattan på plats!

Viktigt att väga av exakt!

Gummihammare hjälper till att rikta upp.

Börjar likna ett golv!

Efter en stund hade vi lagt runt 40 plattor och resten blir upp till mig att slutföra.

En vision av hur det kommer att se ut när det blir klart – och sen skall det fogas också!

Så var det då dags att börja lägga golv i köket. Vi skall återanvända den antika klinkern som vi sparat från när vi rev golven i salen och på vinden. Dessa ”tomettes” måste först rengöras från århundradens rester av bruk, cement och otaliga ospecificerade kemikalier från 1900-talet.

Det är ett särdeles smutsigt arbete att med en speciell diamanttrissa slipa bort detta lager som kan vara upp till 2 cm tjock och stenhårt. Det vill till att ha redig skyddsutrustning mot såväl slipdammet som glasögon mot sprättande stenar.

Har väl snyggare selfies men så ser man ut med skyddsutrustning!

Sen var det dags att hitta ett sättbruk som inte innehåller några persistenta kemikalier eller annat oönskat. Efter ett besök på Ecomaison i Carcassonne kunde vi konstatera att det finns ett hållbart klinkerlim att beställa on-line från Nature et Harmonie i norra Frankrike vilket vi gjorde direkt på onsdagen och började hålla tummarna att det skulle anlända i tid till arbetsdagen med min accompagnatrice på fredagen.

På torsdagen kunde jag hämta en säck torrt lim på terminalen i Carcassonne och allt var klart för fredagen!     

Färdiga att läggas – fortsättning följer!

Notre-Dame de Paris som hon åter kommer att se ut!

Gårdagens hemska brand i Notre-Dame de Paris har knappt falnat och hela världen är berörd och skakad.

Jag vill i denna episod dela två tankar och dels citera vår svenska Ärkebiskop Antje Jackelén som på Twitter så fint fångar den känsla vi många delar på ett personligt plan för denna byggnad:

”När lågorna slog upp blev det så tydligt att Notre-Dame är Paris, men inte bara. Det är Frankrike, det är Europa, det är historia, det är civilisation och inte minst spiritualitet. Det är någonting av den gudomliga närvaron i världen.”

Jag vill också citera historieprofessorn Dick Harryson ur hans tänkvärda artikel i SvD där han bland annat skriver:

”På samma sätt som en skogsbrand utgör en del av en skogs naturliga kretslopp är bränder oundvikliga element i månghundraårig domkyrkas historia. Liksom skogen är full av biologiskt liv som tar nya tag efter förödelsen återskapas alltid brunna och fallna katedraler, under förutsättning att vi människor önskar att så skall ske.”

Vill du som jag stödja återuppbyggnaden så har La Fondation du patrimoine, en fransk byggnadsvårdsförening redan startat en insamling där medlen går oavkortat till återuppbyggnaden så klicka här och ge en gåva!

Denna dag var det dags för en halvdags vila och en utflykt tillsammans med vår vän, en av de lokala vinbönderna. Anledningen var självklar nämligen att få den unika chansen att få en liten inblick i vardagen i en vinbondes liv men också faktiskt möjligheten att återanvända några ”souches” (vinstockar) att plantera i hustruns trädgård!

Fullvuxen souche

Vi träffades efter lunch i det vinbondehuset vid byns huvudgata Avenue Ernest Ferroul. Uppkallad efter en radikal vänsterpolitiker och läkare som vid förra sekelskiftet var drivkraften i revolten bland vinodlarna i Aude 1907.

Min vän vinbonden visade först hur man ympar sticklingar av franska vinstockar på de amerikanska som man använder som stam eftersom de är motståndskraftiga mot nematoder och vinlusar och annat otyg.

Teknik med gammaldags bredbladig skarp ympkniv.

…och det klassiska fina resultatet som sedan lindas med en skyddstejp.

Den moderna specialtången som ofta används nuförtiden.

Sen bar det ut på fälten i en liten men stark gammal Peugeot 306 som verkligen var terränggående och dessutom med släp!  Vi besökte totalt fyra olika vinfält strax utanför Peyriac i jakt på nyligen upplöjda vinstockar.

Vinfält plöjt för två veckor sedan med torkade vinstockar.

Ja just det, upplöjda ty för efter sisådär en 60 års tjänst (känns ju besvärande för en 61-åring men så är det) plöjs man upp och ersätts med nya plantor.

En torkad vinstock som gissningsvis producerat runt 100 flaskor vin under sin levnad!

Tyvärr var alla dessa upplöjda för cirka två veckor sedan vilket innebär att de redan torkat. Så efter denna för mig hyperintressanta eftermiddag bar det raskt tillbaka och jag fick med mig sju sticklingar att plantera i vår trädgård.

Dessa skall nu växa till sig det kommande året för att sedan ympas med franska skott som förhoppningsvis blir fruktbärande.

Ett återkommande projekt vid mitt senaste besök i Peyriac var att färdigställa den södra köksväggen för slutputsning. Processen omfattar ganska många delar och lager vilket jag kort tänkte beskriva i ord och bild.

Sedan tidigare har vi ju knackat bort all 50-tals puts och gips från väggen samt lagat den ganska omfattande hålighet vi fann i den ganska dåligt murade söderväggen men nu var det dags för slutputsningen.

På bilden ovan ser man alla de tekniker vi behövt använda för att få en ny yta som nu lätt kan beläggas med en ”enduit de finition” som blir det vackra slutresultatet.

I följande bildserie kan ni följa runt 8 timmar av murararbete med återkommande torktider och andra jobb emellan under en vecka och som nu resulterat i en vägg färdig att slutbehandla.

Väggen vid veckans början

Några lagningar och märkning av stenar som skall lämnas synliga.

Tunt gobetisbruk och en nyinköpt Tyrolienne.

Halva väggen täckt med ”gobetis” som skall torka ett dygn.

Ett dyng senare och halva väggen täckt med ”corps d’enduit”.

Sista dagen och väggen klar att slutputsas efter tre veckors torktid.

Stilstudie från lokala bistron Chez la Sosso där välförtjänt muraröl intas!

Andra dagen under min senaste sejour blev det lite småjobb och fortsatt grundputsning av väggarna i köket. En åtgärd som jag börjat med förra gången var det nu dags att göra klar, nämligen andningshål i väggen.

Vi jobbar ju genomgående endast med kalkbruk och kalkputs för att återge huset möjligheten att andas och självt naturligt reglera fukthalten i rummen och väggarna över året.

Eftersom under de senaste dryga 100 åren andra material såsom cement har använts vi lagning och ombyggnation har bland annat bottenvåningens ytterväggar förhindrats sin naturliga andning genom cementputs på fasaden och cement murning på ett antal ställen där väggarna lagats eller byggts om.

För att ge väggen lite möjlighet att andas ut den fukt som hela tiden stiger från marken och tvingas upp i väggen mellan cementlagren utanpå och inne så har vi på denna väggavsnitt valt att ta upp fyra andningshål som vi borrar med en dosborr och sedan fyller med kalkbruk.

Sist putsas de över så att de blir osynliga. På det enda ställe där vi sett ett svagt fuktgenomslag i huset som nu annars är mycket torrt så överväger vi att lämna det helt öppet med ett litet elegant galler framför.

Putsat och klart!

Dagens episod får avslutas med en riktig vårbild av en bukett mimosa!

Medverkar:

Jan Peter Bergkvist, Jerker Pettersson