En råkall januarilördag i Stockholm är det lätt att längta ned till Sydfrankrike även om vädret verkar rätt vintrigt där också just nu. På tal om väder ligger ju vår by Peyriac-Minervois i ett område som tid till annan hemsöks av ordentliga översvämningar (inondations).

Våra vänner som bor i ett fantastiskt hus vid byns gamla brunn berättade livfullt om riskerna för att hamna under vatten, i varje fall på bottenvåningen. Det är ju ingen tillfällighet att de flesta hus härnere har sten och klinkerkonstruktion på bottenvåningen.

Gudskelov sker dessa översvämningar av ordentliga mått ganska sällan och den senaste syndafloden av lite mer episka mått lär ha inträffat 1999 då ett antal broar och vägar förstördes och hus hamnade under vatten.

Vårt hus ligger tämligen högt och är inte i riskzonen för annat än de snudd på tropiska regnmängder som flera gånger per år sköljer över regionen. Vi har funderat att ta fram en variant av översvämningsskyddet på bilden nedan som också kan användas för att göra vårt hus tillgängligt för den rullstolsburne. En av de många hållbarhetsparametrarna är att göra hela bottenvåningen tillgänglig för gäster med funktionsvariationer.

När man drömmer sig ned till Aude är de lätt att hamna bland bilder från senaste visiterna och bland dessa fastnade jag för dessa två som på helt olika sätt påminner om varför vi trivs i Frankrike.

Nyfikna hundar som spejar på bilister i Laure-Minervois

Påminnelseskylten om att stänga av mobilen inför gudstjänst i vår uråldriga bykyrka.”När du träder in i denna kyrka är det är det möjligt att du kommer att höra Guds kallelse däremot är det ytterst osannolikt att han kontaktar dig via mobilen” 

Vi ser hur fler och fler hus i byn får nya ägare och med det en välförtjänt upprustning. Aude och hela Occitanie (vår storregions nya namn) har fortfarande många delar där man kan hitta vackra gamla hus till ett ibland mycket fördelaktigt pris.

Just nu är vårt grannhus till salu. Ja egentligen är det andra halvan av vårt hus som alltså en gång i tiden var dubbelt så stort som idag. Detta innebär att delar av huset sannolikt kan datera sitt ursprung till samma tid eller något senare än vårt, troligen 1500-tal.

Huset, som nu säljs av ättlingarna till damen som bodde där i många år, har nytt tak och nyinstallerad el men är i övrigt i behov av en omfattande upprustning av alla ytskikt och planlösning.

Det är på c:a 160 m2 har en liten terrass på baksidan och inredningsbar vind samt ett mindre förråd och garage i gatuplan. Begärt pris är 86,000 EURO.

Nedan några interiörbilder som våra vänliga grannar lät oss ta vid en visning. För mer information kontakta den lokale mäklaren i Rieux-Minervois som säljer fastigheten.

En liten lustifikation jag blev varse när jag använde mäklarens reseavståndsguide för att beräkna tiden att ta sig till Peryriac-Minervois från Stockholm råkar det bli 1 dygn med bil, 1 vecka med cykel och 1 månad till fots. Tänk vad man numer kan räkna ut med datakraft men det ger också en dimension till hur oändligt avlägset Stockholm var när vårt hus en gång byggdes någon gång under 1500-talet.

 

2017 är året då vi skall gå från ruin till bostad. Sedan starten av vårt projekt för 15 månader sedan har vi tyckt att slutet av 2017 lät behagligt långt fram i tiden och har aviserat det som ”soft opening” som man säger i min gamla bransch, hotellnäringen.

Helt plötsligt är det nu 2017 och dags att börja detaljplanera bottenvåningen som är den del vi vill ha klar i år. Det handlar i korthet om att dra in vatten, avlopp och el samt att gjuta ny bottenplatta. En liten väggstump som ger oss nya badrummet och ett valv från hallen till köket är också del av projektet. Och så förstås alla ytskikt innan det är dags att inreda med möbler och utrustning.

Märkligt nog får man in detta på ett par meningar men i samma ögonblick man börjar göra ett flödesschema för arbetet ser man att det kommer att bli ganska omfattande. Vårt mål är att göra merparten helt själva med undantag för rörmokeri och eldragning.

Nu börjar detaljplaneringen och de första skisserna på de ”mood boards” vi skall ta fram för de 8 rummen och två uteplatserna. En avgörande faktor är att hitta bästa ekologiskt och socialt hållbara teknik för varje metod och varje material. Vi har redan förvånat vår franske elektriker med att kräva uteslutande PVC-fria kablar och nu skall vi tillsammans med vår rörmokare se till att hitta avloppsrör i gjutjärn och vattenrör i PET för att helt slippa PVC.

Ett av de första stegen nu blir att hitta den bästa tekniken för att lättvindigt och skonsamt rengöra de bägge medeltida taken och alla andra träytor. Det mest lutar åt kolsyreisblästring som är en fascinerande metod. Jag skall bara hitta ett företag som hyr ut utrustningen i Sydfrankrike.

Så välkommen med på resa under 2017 från ruin till bostad!

När nu vårt andra år som fastighetsägare i Sydfrankrike snart är till ända är det dags att önska alla våra läsare av denna blogg ett riktigt Gott Nytt År!

Vi gör det med två klassiska kort från Peyriac-Minervois, först ett ”en kyss från Peyriac-Minervois” och här skall man minnas att detta kan vara så väl en romantisk kyss som en vänskapligs kindpuss.

Vårt andra kort är en vy över floden l’Argent Double, som rinner längs byn längs dess norra sida och rinner upp i de delar av Montagne Noir där man funnit guld i svunna tider vilket kan vara en förklaring till namnet (dubbelt silver=guld).

Även denna bild, precis som den från ett tidigare inlägg, är troligen från tiden strax efter förra sekelskiftet eller möjligen en bit in på 10-talet. Man kan se en lastbil på torget och att det som idag är ortens allmänna samlingslokal, Le Foyer Municipal (ungefär som Folkets Hus), här fortfarande är en vinlada.

Herrarna på det gamla vykortet poserar stolt på flodbädden och det är vinter (inga löv på träden och ingen vårflod i den nästan uttorkade rännan). Till vänster ser man trädgården som idag tillhör våra engelska vänner och vid gångbrons fäste något som verkar vara en första variant av dagens ställverk som ligger på samma ställe.

Gångbron, La Passerelle, i stål är samma som idag och sträcker sig över floden på samma plats där den medeltida bron en gång var placerad.

Vi ser året 2017 an med stor spänning och tillförsikt och går allt som vi vill, kan husets nedersta våning vara beboelig innan nästa nyår.

GOTT NYTT ÅR 2017!

 

 

 

 

Huset har fått nytt tak och en fantastiske terrass. Flera ton ”gravats” har fraktats till ”la déchetterie”, duschrum och innerväggar från 50-talet har rivits, vi har ”hittat” vårt medeltida fönster och en hemlig nisch i väggen murad av någon tidigare ägare i svunna tider.

Vi har murat och lagat hål i väggarna och lagt ett provisoriskt golv på första våningen. De två mindre rummen i husets lägre del under terrassen har fått helt nya takbjälklag och bortåt en 40 m2 antika klinkers har räddats för att bli bland annat köksgolv.

Hur har det då gått med ambitionen att göra detta till ett hållbart projekt? Mycket Bra! Vill vi mena, allt konstruktionsvirke är lokalt vuxen douglasgran som har egenskapen att vara beständig mot ohyra och på det sättet ersätter tryckimpregnerat virke full ut. Terrassens snickerier är gjorda av återvunnet medeltida ekvirke från det gamla taket.

All murning har skett med kalkbruk, lokal sand och stenar från flodbädden (de gånger vi behövt komplettera), alltså på samma sätt som man gjort här i över tusen år. Alla rivningsmassor har noggrant sorterats i trä och murbruksrester och återvunnits i dessa fraktioner. Och inte minst har vi återvunnit de asbestdelar huset innehöll enligt de speciella regler som gäller här.

Just nu för vi diskussioner med rörmokaren och elektriker om att dessa installationer skall göras helt PVC-fria. Elavtalet vi slutit är med EnerCoop som levererar 100 % förnybar el i ett land som annars är fast i kärnkraftsfällan.

Men kanske viktigast för oss detta första år som deltidsfransmän är alla de vänner vi fått i trakten. Vi kan verkligen skriva under på att den franska landsbygdens innevånare är välkomnande och öppna för nybyggare. Alla här från vår mäklare, utan vars hjälp detta projekt aldrig blivit av, till stadens kompetenta och drivande borgmästare och vår ypperlige värd på Maison de Margot där vi bott ett antal gånger eftersom vårt hus ännu inte är beboeligt.

Och så förstås våra hantverkare som på ett kompetent och mycket seriöst sätt hjälpt oss med det vi inte kan göra själva. De har effektivt och lyhört utfört varje del i respektive offert till precis det pris som utlovats. Inga negativa överraskningar. Och alla myndigheter som vi varit i kontakt med som gett oss snabb och professionell service däribland STAP som har hand om skyddsvärda byggnader och naturligtvis vårt eget Mairei.

Och sist men inte minst våra grannar och vänner som vi stött på i byn, många fransmän förstås men också en amerikan, en finska, en tysk en australiensiska och ett antal britter, alla behagligt förfranskade och skickligt undvikande att skapa en expatkultur utan istället är de del av det lokala bylivet och som på ett oerhört gästfritt sätt bjudit med oss i gemenskapen.

Vårt första år i Peyriac-Minervois kunde inte varit bättre! Hänger du med och följer vår blogg kan du steg för steg uppleva fortsättningen på vår franska resa!

Joyeux Noël!

JP och Rita

Grannbyn Caune-Minervois är sedan romarnas tid känd för den unika röda marmor som under sekler utgjort stadens mest betydande industri. Den bryts i en utlöpare av bergen Montagne Noir och har gett staden arbetstillfällen både med brytning och sågning men också tillverkning av bruks- och prydnadsföremål i den unika varmröda marmorn.

Marmorn återfinns inte bara i lokala spiselkransar, mortlar eller statyer utan kan beundras över hela Frankrike och Europa på så olika platser som Versailles, den klassiska Garnier Operan i Paris och  Vatikanen.

Den har exporterats till såväl Spanien som Italien men förekommer flitigt i medeltida lokala byggnader. Le Roi-Soleil, Ludvig XIV blev så förtjust i denna marmor att han under en tid belade den med kungligt monopol.

Att arbeta i marmorbrotten och sågningsverkstäderna har nog alltid varit en hård syssla och förvisso blev inte alla som var verksamma i stadens industri så framgångsrika att de kunde köpa aktier i marmorbolaget.

Marmorn bryts fortfarande kommersiellt och exporteras över hela världen. Vi letar aktivt efter en gammal spiselkrans i Caunes-marmor eller någon annan detalj i denna lokala specialitet som utsmyckning av vårt hus.

Bilderna tagna av författaren i och kring det fina marmormuseet i Caunes-Minervois.

 

Så kom vi då överens, min lärare och jag, att han skulle leverera spånplattor på söndags-morgonen (av en bra modell i ett juste material utan otäcka lösningsmedel) så att jag kunde lägga ett provisoriskt golv på första våningen ovanpå vårt nya riktade golvbjälklag.

Varför håller vi då på och jobbar med våning ett, när prioritet är att få nedervåningen beboelig och uthyrningsbar så snabbt som möjligt, kan man fråga sig. Ett skäl är att få ett rum så pass klart att det går att använda för förvaring.

08.30 på söndagsmorgonen kom så min vän med skivorna som vi snabbt lastade in via fönstret och jag fick några snabba råd om att se till att lägga skivorna så rakt och rätlinjigt som möjligt hela tiden. Självklart, sa jag, tills jag insåg att en rät linje alltid är relativt något annat. Gärna en vägg, som i nutida byggnationer ofta är byggda i 90 graders vinkel mot nästa.

Men ack så tydligt det blev att en av de största skillnaderna mellan dagens snickeri och medeltidens, förutom att vi gått från spik till skruv, är de räta vinklarna. Den totala avsaknaden av räta vinklar i konstruktionen men också räta och raka virkesdelar. På medeltiden var inte bara materialen utan också formerna helt organiska.

Hursomhelst jag drog igång och syftade en rak linje för första skivan och fortsatte sedan. Skivorna är notade i alla kanter så man behöver inte ens skarva över en regel för att få bärighet.

Snabbt insåg jag att den nyinköpta skruvdragaren var allt för klen för detta jobb så det blev att använda stora slagborren för att skruva. Mer än OK vad gäller kraften men istället urholkandes kraften i mina armar.

Lunchdags för en golvläggare:Framåt 16-tiden på eftermiddagen var jag klar, ja inte så att golvet var färdig men jag var totalt slut. Så med 80 % av golvet klart avslutade jag dagen och nu har vi ett nästan klart rum som helt plötsligt dessutom kändes beboeligt.

Trots att detta bara är en provisorisk lösning så har den mycket påtagligt förändrat huset och man blir till och med sugen på att sova över där nästa gång.

Första heldagen blev direkt en arbetsdag då ägaren till Apex och tillika snickarmästaren, utbildad i les compangnons anda, dök upp vid 8.30 och vårt planerade accompagnementprojekt drog igång.

Med sig på lastbilen hade han drygt 50 längdmeter reglar av nysågad douglasgran i dimensionen 100×50 mm. Vi började direkt med att ”tabletter” (ett verb) det vill säga hålla en regel i våg från högsta punkten och spara 20 mm och sedan följa golvets olika ojämnheter med kortändan på en planka och en penna så att man ritar upp en profil på regelns sida efter vilken man sedan kan figursåga. Detta ger en regel som ligger an bra mot golvet hela vägen istället för att som i min initiala tanke att palla upp med underlägg av trä.

Så snart första regeln är på plats kan man fortsätta med den som utgångspunkt att göra nästa i våg mätt med ett vattenpass och då markera överkant som skall sågas till med en penna och vattenpass om det är någorlunda rakt underlag.

På våningen en trappa upp där vi arbetade, är skillnaden mellan högsta och lägsta punkt runt 20 cm så det blev dubbla reglar i halva rummet.

Väl framme vid eldstadsöppningen var det dags att montera ned denna pjäs i trä från 30-talet för att sälja och sedermera ge plats åt en av lokal marmor. Dock kommer vi att införa eldningsförbud eftersom skorstenen inte fyller dagens krav på brandsäkerhet.

På slutet finjustering med en och annan uppallning och lite elhyvel så att maximal avvikelse blir under 1 mm.

När man arbetar som lärling en dag som denna blir man förutom väldigt trött, också ständigt påmind om betydelsen av hantverksskicklighet och styrkan i att tänka rätt första gången. Och så var det ”det där” med franskan. Jag börjar få en känsla av att jag har tillgång till ett antal 100 ord per dag och varefter dagen lider tar de slut. Men visst lär man sig både språket och byggnadskonsten och det faktum att en enkel gammal hotelldirektör och hålbarhetsrådgivare fick godkänt efter en heldag som hantlangare på fransk mark manar till fortsatt arbete.

Så var det bara finjusteringen och städning kvar och hela jobbet tog en knapp dag för 2 man (nåja 1,5 då!)

Vi avslutar denna episod med en stämningsbild från Rue de la ville i novemberkvällen, en vy som sett likadan ut i många hundratals år, möjligen bortsett från ERDF’s gräsliga lampa. Trevlig Advent!

 

 

 

 

 

Efter en lugn nattflight till Barcelona, med lite av en rocky road just när vi passerade ett åskväder över Marseille, så var jag framme. Hyrbil till Girona och en kort natt där för att sedan anträda färden hem till ett höstfagert Peyriac.

Vid lunchtid svängde jag förbi den gamla järnvägsstationen som störs i sin Törnrosaslummer av att man just ny skall bygga nytt köpcenter och flytta vårt Carrefour dit. Man undrar vad stationen tänker den som en gång var centrum för allt när tågen ångade in i denna avkrok vid seklets början.

Och det är inte bara när man passerar den gamla järnvägsstationen som man slås av det faktum att vårt sekel är en kort epok i denna byggds 1000-åriga historia (och egentligen mycket mer än så men romare och andra faller lätt i glömska). Det har många gånger slagit oss att en lämplig undertext för huset när vi börjar hyra ut det kommersiellt kan vara ”en tidsresa på riktigt”.

Väl framme tog jag en paus i vår fina kyrka och tände ett ljus. Tankarna om de som säkert suttit på samma plats, och några till och med på samma bänk, kom över mig. Kyrkan har delar som troligen har sitt ursprung på 900-talet och följaktligen har såväl förföljda kartharer och hugenotter bett om Herrens beskydd här men också snart varje man och kvinna i trakten fram till våra tider.

En man som säkert suttit på samma bänk är nog Louis Barthas byns kände son som tecknade ned sina dagboksanteckningar från fem år av vidrigheter i första världskrigets skyttegravar (ett epos värt att läsa i dessa tider då krigshetsare och populister vädrar morgonluft). Jag vet naturligtvis inte om han var kyrkligt lagd men på den tiden gick nog alla i kyrkan här precis som i Sverige.

Och på samma sätt behöver jag bara sticka in nosen i vårt hus för att känna historiens vingslag vare sig jag tar dendrokronologiprover, hittar medeltida fönster bakom 50-tals väggar eller upptäcker hemliga fack i murväggarna.

Att komma till, och vara i, Aude och Peyriac är hela tiden som en ”tidsresa på riktigt”!

Ett jobb i Barcelona i slutet av november ger mig möjlighet att tillbringa några dagar extra i Peyriac som ju bara ligger tre timmar med bil därifrån. Det är en utmaning att inte kunna ta tåget eller ens hyra en bil som går på förnybart bränsle men jag letar vidare.

Nu är det dags för det första större konstruktionsarbetet inomhus när jag skall regla upp golvet på våning ett i salen. Golvet har idag en nivåskillnad på 19 cm mellan högsta och lägsta punkt. Tvärtemot min tanke har jag nu lärt mig att reglarna skall ligga längs med och ovan golvbjälkarna för att få bäst hållfasthet.

Golvet med  dess unika urgamla brädor kan tyvärr inte tas upp och återanvändas som golvyta utan får tjäna som trossbotten och kommer ju att vara det synliga taket i köket på bottenvåningen.

Konstruktionen som görs som ett handledningsprojekt med min snickare från Apex beräknas ta en dag för oss båda och återigen blir materialet lokal douglasgran som är termitresistent och inte behöver impregneras.

Med stor förväntan ser jag fram emot denna sejour i Aude nästa vecka.