Det är bara att konstatera att den lägre, mindre delen av huset som vetter mot söder och innehåller en kammare per våning och vår fina nya terrass på taket är den enda del av huset som på sina ställen är slarvigt murad.

Orsaken är svår att bedöma och vad denna del varit tidigare finns olika teorier om, allt från stall till en liten överbyggd gränd som murats igen. Hur som, väggen ovan dörrhålet till köket var i stort behov av förbättring och efter en noggrann genomgång med min accompagnatrice så rådde hon mig att inte ta bort dörrposten som har en viss bärande funktion utan att byta nedre delen av den vänstra dörrposten för att öka bärigheten då den delvis brutits ned av tidens tand och i övrigt mura igen de håligheter som uppstått i väggen under århundradena.

Efter att ha monterat ett stödben mitt i dörrhålet sågade jag av den dåliga delen och tog bort den. Jag rensade bakom och kapade till en fräsch bit douglasgran som slogs in och säkrades med ett antal skruv i sin gamla ovandel.

Därefter murades det hela ihop och jag passade på att dra i ett antal skruvar på balkens baksida för att få den att fästa bättre i bruket.

Det hela blev rätt bra och jag känner mig trygg nog med det för att senare hyvla bort 1 cm på alla delar av dörrposten för att förstora dörrhålet i tillgänglighetssyfte.

Sedan var det då dags att mura ihop de håligheter som vi också funnit ovan dörren och som några sträckte sig 40 cm in i väggen.

Som att titta femhundra år bakåt i tiden

Rengöring av löst bruk och skräp.

Färdigt att återställningsmura

Underlaget blött så att bruket fastnar.

Det blev en blandning av att fylla ut med sten och bruk och i de yttre lagren mura på riktig, så att alltid en ny sten vilar på två underliggande för att få ett riktigt förband.

Yttersta lagret blev mer av estetik men bidrar det också till hållfastheten och gav dessutom 3 nya stenar att lämna synliga när det blir dags för att putsa väggen. Allt mureri gjordes med befintlig sten (vi har ett ganska stort lager vilket är mycket värt) och naturligtvis en Mortier Standard blandad av 3 delar lokal sand (0/4 mm) och 1 del kalk NHL 3,5 samt vatten till rätt konsistens.

När jag stod där och tittade på den stötta jag hade monterat roade jag mig med att göra en överslagsberäkning av vilka vikter man leker med och det blev då gaveln som är den äldsta väggen och som helt består av kalkmurad lokal natursten jag räknade på.

Elevationsritning av Nadine Hillebrant, hint arktitektur

Med en längd på 7 meter och en snitthöjd (spetsigt tak) på 9 m och en tjocklek på 0,65 m blir det volym på runt 42 m3 som med en densitet på sten och bruk i snitt på gissningsvis 2 ger totalt en 85 ton sisådär och det bara för en gavel! Som jämförelse kan man ta en 24-meters fullastad långtradare som maximalt får väga 60 ton. Kanske bra att inte chansa med dessa krafter känns det som.

Vad vår kyrka med rötter i 900-talet väger vågar jag inte drömma om.

 

Redan i tidigare episoder har vi berättat hur hustrun och jag fått lära oss att göra en ”enduit de finition a la chaux aérienne ” alltså en riktigt naturnära puts med bara sand vatten och luftkalk, ett långsamtorkande kalk som redan den gamle romaren Cato berättade om i sitt verk De Agricultura.

Den som vill förstå processerna med att bränna kalk kan gärna kasta ett öga på videon nedan och vill du veta mer om medeltida material i allmänhet är Chateau Gudelons hemsida en guldgruva.

Nåväl, nu var det dags att gå från ord till handling och putsa köksväggen mot norr en yta på cirka sex kvadratmeter, och detta dessutom medan min accompagnatrice med jämna mellanrum tittade hur det gick.

Jag hade redan dagen innan gjort det mesta underarbete vilket i princip består i att foga i urholkade murningar, fylla i håligheter och lägga en yta av gobetis där det är tegelytor. Så framför mig hade jag sex m2 av ganska rät väggyta som jag nu ordentligt blötte med vatten.

Putsbruket kan med fördel blandas dagen innan för här pratar vi om ett bruk som brinner mycket långsamt, ja egentligen har det hårdnat helt först efter ett år och det kan sparas en tid under en vattenspegel. Recept och arbetsmetodik hittar du i denna nyligen publicerade episod.

Första kvadratmetern tog nog en och en halv timme att färdigställa och det gick åt runt 12 liter bruk detta kan jämföras med när min läromästarinna putsar då det går åt cirka 8 liter och det blir ett par kvadrat i timmen.

Men skam den som ger sig och jag tycket nog att jag lyckades få dit putsen jämt och bra med ett eller ett par drag (håller man på och fortsätter så riskerar den att lossna från underlaget).

Halvvägs på g!

När den torkat några timmar (beroende på putsens fuktighet från början och omgivande temperatur) så är det dags att ”talocher” alltså att massera putsen så att den lite glatta ytan ruggas upp och kvarvarande märken frän mursleven försvinner. Jag använde mest en liten taloche på kanske 2 x 4 cm2 och av ek som var hemmagjord och den fungerade finfint.

Att maska av mot trädetaljer och tak var en utmaning jag löste med täckplast och målarduk med ganska stor exakthet inte minst därför att alla trädetaljer var målade redan.

Vartefter började väggen att växa fram och jag kände mig nästan som murare och än mer ökade stoltheten när La Maconne gav mig helt godkänt!

Nästan klart! Nu återstår en halv m2 samt att rengöra de synliga stenarna.

Murarmästarinna och stolt lärling

Den klassiska pilsnern till muraren avslutar dagen och episoden!

 

 

Var skall man fira freden 1918 lämpligare än i Peyriac-Minervois, vår by som är en fredsby och dessutom Louis Barthas hemort. Barthas som levde i byn hela sitt liv var tunnbindare och inkallades som miljoner män 1917 till det meningslösa dödandet i La Grande Guerre. Han var dock en av dem som fick komma hem, en ynnest som inte gällde 10.000.000 europeiska män efter detta blodiga krig.

Dagen högtidlighölls med klockringning 11.00 (den 11/11) som var tiden för det officiella undertecknandet av vapenstilleståndet (i elfte timmen) i den berömda järnvägsvagnen som tyvärr kom att användas igen 1940. Versaillesfreden slöts först officiellt 1919.

Sedan samlades många av byns innevånare framför Le Mairie för att i procession tåga till le Monument des morts.

En finstämd och allvarlig ceremoni följde där småskolebarn läste upp namnen på alla Peyriacois som stupat i krigen. Fanborgen bars av vår väninna mäklaren och en medaljprydd ”Ancien combattant” från Algerietkriget på 50-talet.

Sedan gjorde vår Borgmästare det som samtidigt runt 36,000 borgmästare gjorde, nämligen läste en text som President Macron sammanställt och som prisade freden och det Europeiska samarbete och underströk att vi måste vara aktsamma om fred och samarbete i världen i dessa politiskt oroliga tider (inte helt olika 1910-talet och 1930-talet, min kommentar).

Namn skrivna i sten som tydliggör krigets fasa när man hör dem läsas upp (detta är bara hälften),

En blombukett till alla de som sköts av de egna för att statuera exempel!

Precis som engelsmännen bär en poppy denna dag bär fransmännen denna Le Bleuet de France!

Ceremonin avslutades med Marseljäsen och alla vandrade till samlingslokalen för snittar och ett glas Minervoisvin.

Här finner ni de tre första av de totalt sju verserna samt refrängen!

Firandet av freden fortsätter och fler episoder om detta kommer.

 

 

 

Höst i Stockholms Skärgård

På fredag bär det av till Peyriac igen och idag på båten hem från en underskön höstlig Stockholms skärgård och hustruns 60-årsmiddag var det dags att repetera det vi lärde oss vid en av ”accompagnemang” sessionerna under senaste besöket då murarmästaren från Atout Mur var oss behjälplig en dag.

Murarmästaren börjar lektionen!

”Enduire” är ett franskt verb som betyder ”belägga” och i detta fall med en ”enduit de chaux” (kalkbruk) som är en blandning av sand, kalk och vatten. För att vara lite mer noggrann 4 delar sand 0/2 (upp till 2mm kornstorlek) 1 del kalk aerienne (luftkalk) 90 och vatten.

Hustrun förkovrar sig!

Underlaget på våra köksväggar bedömdes av vår lärare vara i så gott skick och av bruk som man kunde putsa direkt på, så vi började som alltid men att fukta ytan ordentligt. L’enduit stryks på i ett centimeter tjock lager och slätas ut med mursleven.

Efter en stund bearbetas ytan med en Taloche bois pointure för att få en homogen men levande vacker yta. Färgen på vår enduit kommer av den lokala vackra lätt gula sanden men man kan om man vill, blanda i pigment eller naturligtvis måla den färdiga putsen med kalkfärg eller äggoljetempera.

Vi gjorde också ett test att putsa fram emot kanten på en av de många inmurade större stenar vi kommer att lämna synliga. Här fann vi att det var viktigt att få putsen att ansluta mot stenen i plan så att den inte kommer att upplevas som insjunken. Stenen rengöres sedan med en blandning av ljummet vatten och 10 % ekologisk vitvinsvinäger.

Det kliar verkligen i fingrarna att få komma ned och börja jobba nu och speciellt då men ett jobb som detta som snabbt ger ett så synligt och förhoppningsvis vackert resultat.

Så skall det bli fast på alla väggar!

 

 

Palais de Pape i Avignon

Med en dryg vecka kvar tills nästa arbetssession i Aude, drar jag mig till minnes ett besök i påvestaden Avignon i somras, ett besök som inspirerar till stordåd i medeltida inredning.

Avignon – staden som vid 1300-talets början fick ett universitet grundat av påven och strax därefter blev säte för de kommande sju påvarna under dryga 60 år och dessutom några ett par ”motpåvar” i den schism som uppstod när Rom åter blev påvesäte.

Några av de franska påvarna.

Skälet till flytten lär ha varit Frankrikes kung Filip den IV såg potentialen i kyrkoskatten och flyttade påvedömet från Rom till Avignon och dessutom såg till att utse påvarna själv för att få total koll. Filip den IV (”den sköne”) var för övrigt samme herre som bannlyste Tempelherreorden i samma veva och brände stormästare Jacques de Molay på bål några år senare.

Avignon-påvedömet kännetecknades av världsliga synder som korruption och en allmänt lössläppt livsstil och många var de som strävade att påven skulle åter till Rom, bland dem vår Heliga Birgitta från Vadstena. 1377 var det nästan över ty då flyttade påven Gregorius XI tillbaka till Rom och Vatikanen. Dock uppstod då det som kallades den stora schismen med motpåvar vilket pågick fram till 1417 då Avignon slutligt gav upp sina påveambitioner.

Listning per yrkeskategori på några av dem som var med och byggde påvepalatset.

Vi besökte påvepalatset som i sin glans dagar var en av medeltidens största byggnader med ett överdåd i såväl utrymmen som dekor. Otaliga var idéerna och inspirationen för inredningen av vårt hus från 1498.

Otaliga exempel på tidstypiska medeltida motiv och mönster på carrelage plattor.

En av deras plafonder under restaurering.

Samma plafond betraktad med cool augmented reality software som tillhandahålls!

Fascinerande visualisering av köket i full aktion! Möjligen inte exakt så vårt kök skall se ut!

 

”Sur le Pont d’Avignon…”

För många är kanske sången den franska barnsången Sur le Pont d’Avignon den mest ögonblickliga associationen till staden. Sången som handlar om fransk folkdans kommer från en Opéra Comique (operett) från mitten av 1800-talet men har ju kommit att bli en klassisk barnsång för fransmännen och många med dem.

Bron då? Ja den finns där och heter egentligen Pont Saint-Bénézet och har gått över Rhône när den byggdes på 1170-talet men redan 1226 när staden belägrades så blev den förstörd. Den återuppbyggdes men förföll igen och 1669 gav man slutligt upp och nu är resterna en fin attraktion med fyra återstående spann (av ursprungliga 22) där mängder av turister går ut och tittar över kanten och kan så bocka av ytterligare ett UNESCO världsarv på sin ”bucket-list”!

Här hör vi smörsångaren Jean Sablons lite swing-inspirerade version. Sablon som kanske inte längre är så välkänd i Sverige var en fransk gigant som stora delar av 1900-talet var i klass med självaste Maurice Chevalier.

Och här en annan kanske mer typisk Sablon-hit.

 

Vi avrundar med lite mer köksinspiration från medeltiden i form av vackra mattallrikar.

Det påvliga kökets bakugn får avrunda detta inlägg då den dessutom gav oss lite inspiration till ett bygge på landet i Stockholms Skärgård.

En rysk filmaffischhund får inleda bara för att han var så oemotståndlig!

I Frankrike är det gott om hundar vilket för en gammal hundägare är fantastiskt trevligt. Små hundar att ha i handväskan och gigantiska hundar med munkorg som kastar sig mot staketet när man går förbi dem – och allt där emellan.

Hunden och fransmannen har sedan länge haft ett nära förhållande och här kan den specialintresserade läsa om några av presidenternas sällskapsdjur under åren.

Nuvarande Président de la République Emanuel Macron, har sedan något år sin kompis Nemo som från en lite tveksam start har anpassat sig perfekt till protokollet.

 

Ett litet aber i sammanhanget är att användandet av de påsar som kommunerna så välvilligt ställer till förfogande inte fullt ut har slagit igenom hos hundarna och inte alltid heller hos alla hundägare.

Detta leder till att hundlämningar är en lika frekvent företeelse på gatan som i alla insändarspalter i lokaltidningarna. Det är ju svårt att lasta hunden för detta så det blir nog husse och matte som behöver rycka upp sig lite.

Avslutningsvis en kavalkad av fina hundar vi mött…

Grannhund i solnedgång!

Skönt att vila efter lunchen!

Barmästaren! Två grisöron och en vatten tack!

Det luktar får!

Ser gott ut!

Förgrymmad medeltida hund på plafondmålning

Det skall understrykas att alla i episoden förekommande hundar är föredömen och inte smutsar ned!

 

 

Sedan vi tog våra första stapplande steg på vår renoveringsbana i Sydfrankrike har sökande efter husets historia varit ett spännande projekt.

Vår nya namnskylt med QR kod till denna blogg, flankerad av ytterdörr från 50-talet!

Allt från de första kontakterna med Archives Departemental i Carcassonne till när vi hade turen att komma i kontakt med en av regionens auktoriteter på medeltida arkeologi Frédéric Loppe, som varit vänlig nog att besöka vårt hus vid två tillfällen.

Hela resan från första tanken om att huset nog är ganska gammalt tills vi idag beslutat oss för att förhålla oss till ett bygg startår, har varit lång och jättespännande. Du kan enkelt följa vårt arbete med detta genom att klicka på och läsa de olika länkade episoderna i denna text.

Varför just 1498 då kan man fråga sig?

Det är en sammanvägning av dendrokronologiresultaten, byn Peyriac-Minervois historia och vår medeltidsarkeologs publikation om byn men också hans personliga tankar och uppskattning av byggåret. Säkert kan vi få komma att ompröva detta årtal framöver men med det vi nu vet är det den bästa uppskattning vi kan göra – och dessutom innebär det ju i så fall att vi numera renoverar ett 1400-tals hus i Frankrike!

Utsnitt ur dendrokronologirapport som ger vid handen att 1498 kan vara ett troligt år.

Vad hände då detta år i Frankrike, Sverige och andra delar av världen, kan det vara kul att fråga sig.

Ja en sak är säker, mycket har gått förlorat i tidens töcken och boktryckarkonsten var ju vid denna tid ett nytt påfund (Paris fick sitt första tryckeri 1470) så det skrivna ordet var inte ännu allmängods.

Frankrike bytte både kung och kungaätt detta år då Karl VIII (den älskvärde) av Valois dog och ersattes av Louis XII (folkets fader) av ätten Orléans. En fascinerade bild av det politiska livet på denna tid ger denna artikel om Karl VIII’s hustru Anne.

I Peyriac-Minervois var det gamla slottet (byggt ihop med, och runt kyrkan) på väg att bli helt omodernt och ett nytt planerades och byggdes sedan under 1500-talet. Mycket hände under denna tid då armborstet började ersättas av handeldvapen och blidor (trebuchet) av artilleri.

Replik av ett medeltida armborst från muséet vid Chateau de Montségur.

Vårt hus var högts sannolikt ett av de ”nya” husen som byggdes i samband med detta. Byn historia beskrivs i en grundlig och fascinerande i ovan artikel av Frederic Loppe.

Grannens mur som är del av den ursprungliga befästningen från 1100-talet.

”Nya” slottet från 1500-talet, som ligger i linje med vårt hus cirka 50 m söder ut.

Europa står vid denna tid i brytningen mellan medeltid och renässans. Christoffer Columbus ger sig ut på sin tredje resa detta år och kommer till Mellanamerika där han bland annat ”upptäcker” Trinidad och Tobago men tror fortsatt att det är Indien eller någon del av Asien han hittat. Resan slutade dock i besvikelse då han blir fängslad och hemsänd av spanska kungen för att han uppfört sig för grymt mot lokalbefolkning och besättning.  1498 anses allmänt också vara det år Leonardo da Vinci färdigställde Nattvarden i refektoriet i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano och var också året då den kontroversielle Niccolò Machiavelli, 29 år gammal, utsågs till statssekreterare i Republiken Florens.

Niccolò Machiavelli

I Sverige var den danske kungen Hans (eller Johan II) regent och han sägs ha varit en trevlig prick om än krigisk och dessutom far till Kristian, som vi svenskar sedermera skulle ge tillnamnet ”tyrann”.

Hans blev kortlivad på svenska tronen och både företräddes och efterträddes av den betydligt mer välkände riksföreståndaren Sten Sture den äldre. 24 år senare skulle legendaren Gustav Vasa bli kung i Sverige.

Detta år invigdes också Bernt Notkes staty ”Sankt Göran och draken” i Stockholms storkyrka som ett minne av slaget vid Brunkeberg och det är just kyrkor i sten som fortfarande finns kvar från denna tid däremot finns idag det endast ett fåtal profana byggnader bevarade i Sverige byggda på medeltiden. Några enstaka hus i Gamla Stan i Stockholm samt i Lund och Visby (som för övrigt har en av de bäst bevarande ringmurarna i Europa).

Sankt Göran och Draken i Stockholm; som jag också återfunnit i Moux!

Så 1498 var länge sedan och tanken svindlar vid att vi nu har ansvaret för, och renoverar ett hus som fyller 520 år i år!

En 520-åring fräsch för sin ålder!

Hustrun är ju nybliven trädgårdsägare i byn och i somras innan hon var lyckligt medveten om detta, så tog jag de första stegen och röjde den nyinköpta trädgården som legat i träda under säkert två decennier.

Att slå en 185 m2 helt igenvuxen trädgård med en kraftfull röjsåg måste väl vara ganska smidigt tänkte jag och raskt iväg till hyresbutiken i Carcassonne för att hyra en sådan. Med nöd och näppe fick jag in den in min hyrda Clio och så bar det hem till Peyriac.

Dagen efter var det dags och jag var uppe redan vid 8 tiden för att komma igång innan den värsta hettan, trodde jag. Försedd med en 33 cl burk Orangina och röjsåg begav jag mig till trädgården.

Röjsågens kraftfulla blad började direkt äta sig igenom den manshöga växtligheten av allehanda slag, flyghavre, förvildade kronärtskockor, sly, vildrosor och en massa vackra röda vallmo och en och annan förvuxen björnbärs buske.

Dags att vila redan efter en halvtimme och svetten flödade i den 35 gradiga värmen och den medhavda iskalla Oranginan smakade himmelskt men räckte inte långt. När jag satt där mitt i trädgården omgiven av vildvuxen natur, utan vatten och genomsvettig fick jag plötsligt bilden av Jean de Florette i Marcel Pagnols episka mästerverk framför ögonen.

Jean i boken, skriven av Frankrikes Wilhelm Moberg kämpade tappert för att bemästra naturen precis som jag och färskvatten var en bristvara även för honom.

Det finns för övrigt en briljant filmatisering av denna roman där Yves Montand gör en av sina absolut bästa (och sista) roller som fadern. För övrigt den dyraste film som spelats in i Frankrike vid den tiden och den är inspelad till stora delar i den lilla byn Mirabeau tre timmars resa från Peyriac.

Efter sex timmars hårt arbete i hettan hade jag betvingat i alla fall 75 % av denna djungel och kunde övertala mig själv att det som var kvar kunde vara klokt att spara tills man vet hur man vill designa trädgården framöver.

Med en påfallande vätskebrist i kroppen som ledde till en törst som tog påfallande lång tid att släcka under kvällen drog jag mig till minnes ett av många citat ur Jean de la Florette som ger oss tips inför framtiden som trädgårdsägare och uppmanar till att gräva en liten damm i trädgården.

A quoi peut bien servir un puits sans eau? Il peut servir de citerne!   (Till vad nytta är en brunn utan vatten? Den kan fungera som en cistern!)

En av de sinnrika bevattningskanalerna vars flöde man i ett par timmar i veckan får avleda till sin trädgård – allt noga reglerat och i fint samförstånd med grannarna.

Embryot till det som senare skulle bli årets första skörd av kvitten.

När jag tittade ut över Montagne Noir och den angränsande vingården såg jag mig själv och hustrun njuta en pastis i skuggan av ett valnötsträd bevattnat av det sinnrika system av kanaler som jag kommer att beskriva i en separat episod.

 

En av slutsatserna vid min arbetsdag med Murarmästaren häromdagen var att all gips (plâtre) måste bort för att gobetis skall fästa ordentlig. Så helt plötsligt blev det en dag med pickering igen.

Denna gång med en 30 mm tunn vägg på vilken ett 5 mm gipslager satt ordentligt fast (fast ibland när det var som jobbigast så belönades man med att ett stort sjok föll av på en gång!).

Med en konstant känsla av att väggen skulle rasa vid nästa hammarslag var det nervöst men efter sex timmars arbete var så alla väggar nakna och det fanns inget hållbart skäl att inte börja med gobetis.

Som jag så många gånger tidigare konstaterat krävs det mer än intresse och en halvdags träning för att lära en teknik men jag är ändock stolt över min första gobetis yta.

En liten specialitet med denna vägg var att vi hade två material, dels betongstenar men också en gammal dörrpost i trä. Här måste man, lärde jag mig, fordra med en textil så att de olika rörelserna i materialen inte leder till sprickor i putsen.

Stilstudie av amatörens första gobetis

Nu är det bara resten kvar – ja inte riktigt för jag skall också mura igen hälften av öppningen i väggen (eftersom den kommer bakom duschväggen) så att det återstående blir ett smalt infällt badrumsskåp.

Framtida badrumsskåp (notera det ekologiska ölet).

Dagens episod avslutas med en historisk bild från Peyriac som visar på en oundgänglig lösning för den franske cyklisten.