Är det något som känns som uppbyggande och konstruktion, efter nästan två år av rivande och destruktion så är det installationer. Vi har ju redan upplevt avlopps- och vatteninstallationen och nu var det så dags för el.

Man blir ganska snabbt imponerad av yrkesmannens kunskaper och inte minst snabbhet i att tänka rätt och vara effektiv, även när denne är en god vän och släkting som min svåger.

Vi kom snabbt igång efter att ha diskuterat igenom hustruns och min amatörmässiga elritning. Efter att noga tänkt igenom grupper och med det vilka säkringar som kommer att styra vad så var det bara att börja.

Först gäller det att dra in ledarna i rören och i vårt fall med det PVC-fria och skärmade röret som också minimerar strålning drar man en extra jordledare i varje rör.

Här gäller att man kan dra i så många ledare man kan få i men sju stycken burkar vara rekommenderat maximum och vi hamnade väl oftast på tre eller sex med den extra jorden i dessa 20 mm tjocka rör.

När de, i vissa fall 18 meter långa, rören är klara skall de så dras under golv, i vägg eller ovan tak. Vårt hus lämpar sig väl för detta och vi hittade ganska snabbt bra vägar att dra rören. Viktigt att tänka på lärde jag mig, är att rören ligger lösa för då glider de undan om någon av misstag skulle borra in i väggen eller taket i framtiden just där röret ligger.

Vi började med bottenvåningen och utgick naturligtvis från den nya plats som vi skall flytta vår elmätare till. Nästa sak att lära sig är vikten av att märka upp alla rör så att man efter ett tag fortfarande vet för vad dessa ledare är avsedda. Man skriver samma korta kod i båda ändar för att man senare när man skall börja koppla in skall kunna skilja alla likadana rör.

I Frankrike (och hela Europa gissar jag) har man samma färgkod för jord (gulgrön) och nolla (blå) men däremot har man här i Frankrike rött för fasen som i Sverige och Finland normalt är brun. I Frankrike använder man inte trefas utan bara 240 volt och har istället då högre avsäkrat.

Efter första dagen kändes det som vårt fina gamla hus fått lite nya blodådror och det verkar glädjande nog också som att vi helt kan undvika synliga elledningar.

Dragning under golv mellan bottenvåning och våning 1.

Efter en enkel fransk frukost bar det av till BoisEcoMateriAude för att nu hämta våra elrör som i samma hektiska veva som den PVC-fria kabeln, fixats fram på rekordtid men denna gång av två mycket tillmötesgående Monsieurer på Courant och hos deras återförsäljare BoisEcoMateriAude.

Genom solbelysta, höstfärgade vingårdar gick färden mot grannbyn Lezignan-Corbière en halvtimme bort och det första som möter oss i denna butik var ett brett utbud av hållbara tekniker såsom bland annat dagsljusbelysningen Solatube som står på min framtida önskelista.

Men nu var det våra skärmade kabelrör utan PVC som hägrade. Och visst där stod de, levererade med rekordfart (beställda på onsdagen och expresslevererade från Manziat strax norr om Lyon).

Inte billiga men bra och framförallt levererade nu när vi behöver dem. Till skillnad från elkabeln som ju också var fransktillverkad behövde ju dessa inte åka en sväng över Sverige först för att nå oss.

Svågern lastade in dem i bilen och så var det dags att åka hemåt för att planera första dagens arbete.

Hösten är vacker i Aude!

Denna långa men spännande dag var crescendot av en vecka av letande efter installationsmaterial inför favoritsvågerns (har bara en!) och min, nedfärd till Frankrike.

Det började när vi bestämde oss för att åka ned för att börja med elen för en vecka sedan och plötsligt blev det skäl att göra dyr verklighet av mina fina ord om PVC-fri elinstallation i olika inlägg i denna blogg.

Låt oss börja med PVC-fria rör att dra elkablarna i, dessa som jag fann i Frankrike har dessutom elegansen att skärma strålning ett mer och mer uppmärksammat problem i våra installationstäta hem, något som jag kanske inte ser som det största problemet men kunde man få det på köpet så à la bonheur! Men mer om dem i ett separat inlägg.

Kabeln då, jo halogenfri och PVC-fri kabel tillverkas som så mycket annan kabel i Frankrike så det blir ju en lätt match tänkte jag. Men icke – när jag kontaktade Nexans, en av Frankrikes ledande kabeltillverkare blev jag hänvisad till deras svenska bolag. Återigen en bra påminnelse om att allt inte redan ser ut som i Sverige. Här i Frankrike kallas ju till och med många byggmarknader något som börjar med PVC, Bois … (alltså PVC gård med trä utbud!).

Så vad göra med bara ett dygn kvar till avresa när jag blir varse detta? Efter lite surfande inser jag snabbt att Ahlsell verkar vara den ledande i branschen (nej detta är inte betald reklam) och kontaktar dem. Javisst PVC-fri kabel har vi, och dessutom i dimensionerna jag söker och färgerna. Här i Frankrike skall ju fasen vara röd (inte brun som i Sverige). Perfekt, jag slår till och åker dit tänker jag direkt när jag får frågan: är du kund? Efter att ha insett att man måste godkännas som fakturakund (vilket normalt tar ett eller ett par dygn) så kan jag efter några timmars väntan inse att jag efter samtal mer deras vänliga kundservice har fått en ”gräddfil” och mitt bolag och jag bir kund på ett par timmar (mot det ändå normalt snabba ett dygn).

Morgonen avresedagen, kolsvart, kallt och 6.45 avresa till Årsta där jag, i en gigantisk butik omgiven av hantverkare som alla skall plocka ihop dagens ingredienser, snabbt hittar mina specialkablar och snabbt checkar ut hos den förtjusande och effektiva kvinnliga expediten.

Inser när jag bär ut detta, väldigt påtagligt, att dessa 15 kg koppar (för Nexans har ännu inte styrt över till aluminium vilket jag antar fungerar eftersom man gör det med stora kablar) kommer att rasera min gräns på 12 kg för kabinbagage!

Men tack Ahlsell för ypperlig service!

Nåväl tre timmar senare dags att checka in på Bromma Flygplats. En nervös frankofil närmar sig check-indisken och berättar i princip hela historien för den jättevänliga tjejen som lugnar mig med att detta skall nog lösa sig och checkar in mig med kabinbagage eftersom man får ha en extra påse också. Nu bara säkerhetskontrollen som jag i min enfald tror inte tidigare upplevt elkabel men det skall nog till konstigare saker än så för att överraska dem.

Fyra timmar senar i Toulouse, släpar jag nöjd mina 600 m (ja, ihoprullad) elkabel till hyrbilen och tar med svågern som anlänt från Helsinki och vi anträder resan till Peyriac i ett  höstfärgat landskap!

Tack Brussels Airlines!

Ibland när man tycker att det är väldigt långt kvar på resan till ett beboeligt medeltida hus kan det vara trösterikt att titta på hur mycket som redan har gjorts och att det är nu det spännande arbetet med färdigställande och dekoration snart tar sin början.

Taket i salen är ett bra exempel på detta. Ett tak vi inte ens visste hur det egentligen såg ut när vi först köpt huset.

Så såg det ut första gången vi såg det!

Ovan gipset fanns något spännande!

Då var det dolt av ett platt gipstak med lite dekorationer från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Vid genomgången av hela husets konstruktion insåg vi ganska snart att det var ett sannolikt därunder fanns ett tak med förmodligen medeltida bjälkar.

Bjälkarna framträder

När undertaket var borta kunde vi så rengöra det hela genom sodablästring och få det ursprungliga ektaket att framträda. Och just nu (närmast när jag åker ned till Peyriac i mitten på november) är det dags att fortsätta impregneringen av taket med den miljösmarta produkten vi köpt.

Rengjort tak.

Så tydligt att timmermannens signatur för att få betalt för runt 500 år sedan syns.

Målet med taket i salen är sedan klassiska medeltida plafondmålningar efter att vi återställt alla kassetter och den sneda avslutningen mellan ekbjälkarna.

Konstruktionsprinciper för plafonder.

Tekniskt dålig bild men viktigt innehåll och terminologi.

Plafondmålning har en unik tradition i trakterna och det är lätt att bli inspirerad till stordåd hoppas vi.

Motivexempel.

Överdåd.

Avslutar denna episod men en modern bild på ett fyllesvin men naturligtvis inte fransk utan Belgiskt!

I en tidigare episod berörde jag två fina matsvampar en fransk och en svensk. Nu när vintertryffelsäsongen närmar sig är det fint att dra sig till minnes besöket på La Maison de la Truffe som ligger i grannbyn Villeneuve-Minervois.

När vi hade äldsta dottern med familj på besök i somras styrde vi en dag kosan mot detta museum som på djupet beskriver hur tryffeln har påverkat och fortfarande påverkar regionen.

Det lokala tryffelsällskapets baner.

Bland de 20-talet tryffelvarianter som lär finnas i Frankrike är den svarta Tuber Melanosporum eller populärt ”Mélano” den mest eftersökta och också den som trivs bäst i våra trakter.

Tryffeln växer i symbios med ett antal olika träds rotsystem.

Även om tryffeln varit använd i över 4000 år så var det först i och med renässansen (efter ett förbud på medeltiden) som den vita tryffeln först började uppskattas bland överklassen och på 1500-talets mitt det tog riktig fart när kungen François 1er fattade tycke för den svarta varianten.

Saint Roche med sin hund och ett antal tryfflar.

Hundarnas skyddshelgon Saint Roche sägs också vara tryffelns helgon och ”när det regnar på Saint Rochs dag, 16 augusti, föds tryffeln i marken” citerar Jean Pagnol som bland annat skrivit boken La Truffe (och för övrigt var kusin med Marcel Pagnol).

Ett antal recept finns trevligt presenterade på tallriksbottnar.

Eller varför inte bara svänga ihop en enkel omelett efter lokalt recept?

Tryffelhunden och tryffelsvinet har ju sedan länge varit våra hjälpredor i jakten.

Och som framgår av museets pedagogiska årscykel är det snart dags för skörd!

 

Nu är det dags att fortsätta installationerna med eldragningen efter det första viktiga steget med vatten och avlopp.

Den befintliga installationen var bara att riva bort.

Redan för över ett år sedan rev vi hela den gamla elinstallationen och bad den lokale elektrikern att dra in ett uttag som sitter vid elcentralen så att vi haft byggel. Elen skal nu dras i hela huset och då behöver man en elritning. Efter att ha tittat på några dataprogram som skall förenkla detta insåg hustrun och jag att det var väl över vår nivå och gjorde en egen enkel elritning ur ett användarperspektiv.

Hemmagjord ”elritning”

Konstruktion innebär också inköp och med det fortsätter vår spännande resa att skapa ett av de mest hållbara projekten inom europeisk turism. Vad gäller elen är det precis som med VVS, primärt en fråga om att inte använda PVC med alla dess negativa effekter men också att titta lite närmare på strålningsproblematiken i dagens elintensiva rum.

När det gäller elmateriel är Frankrike en ledande producent och det gäller glädjande nog också PVC-fria lösningar och vi har hittat både PVC fri installationskabel och flexrör som produceras i Frankrike och som vi skall beställa.

En annan utmaning vi diskuterat är det stora antalet transformatorer som dyker upp i och med det självklara valet av LED belysning med lågvoltsystem. Vi har ännu inte hittat något system där man drar lågvoltskablage parallellt med vanlig ström för att lösa detta men letar vidare.

En ytterligare dimension i detta är vår jakt efter dagsljussystem för att maximera nyttjandet av medelhavssolen i vårt delvis lite dunkla medeltidshus. Helst vill vi hitta en dagsljusarmatur som kanaliserar dags-  och solljus utan allt för stora förluster och som dessutom kan ha funktionen som traditionell armatur nattetid.

Rent arbetsmässigt kommer vi att dra all kanalisation i de redan förberedda kanalerna under det nya betonggolvet samt i golvbjälklag mellan våningarna medan alla kanaler i väggar kommer att fällas in i murväggen för att helt slippa synliga kablar så långt någonsin möjligt. På något sätt känns elkabel inte som bidragande till en sann medeltida upplevelse.

Vi avrundar dagens episod med en vaktkatt på rue Marcel Pagnol i vår by; gatan namngiven efter Marseille-sonen och tusenkonstnären Pagnol som bland annat skrivit Jean de Florette och har kallats Frankrikes Wilhelm Moberg, av oss svenskar! Den romanen har filmats i en underbar version med en åldrad Yves Montand samt Gerard Depardieu.

I somras tog vi ledigt från byggandet en dag och reste upp mot Pyrenéerna och haute vallée de l’Aude för att besöka en ”bio” mässa med fokus på mat, dryck och byggnation.

Haute vallée är lite av en hippietrakt med roliga existenser och många innevånare som skapat små samhällen med hållbarhetsförtecken.

Festivalen var ett föredöme vad gäller såväl social som ekologisk hållbarhet och i snart sagt varje detalj hand man tänkt till och gjort rätt. Med ett imponerande utbud av ekologiska varor av alla de slag och hållbara byggtekniker i massor var det en ren glädje för en hållbarhetsrådgivare att botanisera runt.

Imponerade bokutbud

Inga engångsglas men hyrmuggar!

Förtjusande nunna som sålde oljor och essenser

Inga engångstallrikar utan diskstation för porslin

Förevisning av lerteknik av vår vän Gael

Dendrokronologisnitt som del av träutställning som blir en egen episod framöver

I år missar vi skörden i Minervois men man kan njuta av den på avstånd. Till exempel i Stockholm den 20 oktober då det “svenska” vinslottet precis utanför Peyriac-Minervois, Domaine d’Escapat, har en vinprovning på hemmaplan.

Domaine d’Escapat drivs av en svensk och vi hade i somras glädjen att besöka deras cave och vingårdar, testa några viner och inte minst träffa hundarna. Den franska värdinnan gav oss en intressant rundvandring som smakade mer.

Att skörden är årets höjdpunkt i trakten är uppenbart och sysselsätter och påverkar på olika sätt nästan alla.

Man kan nu också glädjande nog se hur fler och fler vingårdar över hela Frankrike bryter den sedan 60-talet heta kärlekshistorien med kemiindustrin och byter till ”bio” och hyllorna med ekologiska viner. Andelen ökar i snabb takt precis som på Systembolaget i Sverige där vi idag ligger på glädjande 20% ekologiskt av total vinförsäljning.

”Bio” utbudet på vår lokala Carrefour

Byns vin har ännu inte tagit det steget tyvärr men man hoppas på en framsynt beslut där också för Chateau de Peyriac är ett gott vin och förtjänar att åter bli oförgiftat.

Salut!

 

 

Redan när vi guidade av vår mäklare första gången kastade blickarna på det som skulle bli vårt hus noterade vi det igenmurade fönstret på den imponerande västra gaveln.

Lite visste vi då att vi skulle köpa huset och än mindre att vi efter ett antal månader skulle hitta en väl bevarad fönsteröppning bakom 40-talsväggarna i salen en trappa upp och omgående bestämma att vi skulle återskapa det till sin forna glans.

När vi vant oss vid tanken och också insett att det troligen inte finns så många möjligheter till bidrag för detta (de flesta franska bidrag bygger på rabatt på inkomstskatt och vi betalat bara andra typer av skatt) så beslöt vi oss för att starta en liten fond i all enkelhet för vårt fönsterprojekt.

I samband med min (JPs) nyligen timade 60-årsdag fick fonden en flygande start tack vara alla vänner som gästade mig och vänligen bidrog.

Vi har redan börjat titta på hur men med en hållbar teknik kan återskapa ett blyinfattat fönster (det finns alternativ till bly) eller hur vi möjligen kan hitta något begagnat. Hela processen innefattar en god dialog med kulturvårdande myndigheterna STAP i Carcassonne som vi har den bästa kontakt med.

Hustrun hos STAP i Carcassonne

Projektet innefattar också stenarbeten då det bland annat saknas en ”stenspröjs” satt horisontellt i övre delen av fönstret men som är borta.

Ett oerhört spännande projekt som nu verkligen kommit igång!