Redan när vi guidade av vår mäklare första gången kastade blickarna på det som skulle bli vårt hus noterade vi det igenmurade fönstret på den imponerande västra gaveln.

Lite visste vi då att vi skulle köpa huset och än mindre att vi efter ett antal månader skulle hitta en väl bevarad fönsteröppning bakom 40-talsväggarna i salen en trappa upp och omgående bestämma att vi skulle återskapa det till sin forna glans.

När vi vant oss vid tanken och också insett att det troligen inte finns så många möjligheter till bidrag för detta (de flesta franska bidrag bygger på rabatt på inkomstskatt och vi betalat bara andra typer av skatt) så beslöt vi oss för att starta en liten fond i all enkelhet för vårt fönsterprojekt.

I samband med min (JPs) nyligen timade 60-årsdag fick fonden en flygande start tack vara alla vänner som gästade mig och vänligen bidrog.

Vi har redan börjat titta på hur men med en hållbar teknik kan återskapa ett blyinfattat fönster (det finns alternativ till bly) eller hur vi möjligen kan hitta något begagnat. Hela processen innefattar en god dialog med kulturvårdande myndigheterna STAP i Carcassonne som vi har den bästa kontakt med.

Hustrun hos STAP i Carcassonne

Projektet innefattar också stenarbeten då det bland annat saknas en ”stenspröjs” satt horisontellt i övre delen av fönstret men som är borta.

Ett oerhört spännande projekt som nu verkligen kommit igång!

Vi har en längre tid sagt att nu går vi från destruktion till konstruktion och idag när Teddy från Apex ringde och berättade att han och hans kollegor igår färdigställt golvet på bottenvåningen kändes det som nu att vi verkligen börjat närma oss ett beboeligt hus.

Med vederbörligt tillstånd från Le Mairie ”un arrêté” att stänga av lilla tvärgatan Rue St Martin kunde de etablera en liten betongtillverkningsplats.

Efter att noggrant satt ut höjden enligt tidigare uppmätning kunde de starta att gjuta kökets armerade golvplatta. För att sedan fortsätta med det som skall bli vårt badrum och hall.

Nu har vi en nedervåning helt utan trösklar som är en del av hållbarhetsprojektet att göra nedervåningen fullt tillgänglig med rullstol.

Nu ser vi fram emot att komma ner och fortsätta uppbyggnaden med eldragning och putsning av väggar samt att börja skapa ett badrum med den spännande tekniken tadelakt som jag kommer att beskriva i kommande episoder.

Hösten börjar göra sig påmind hemma i Sverige och det är skönt att drömma sig bort/hem till Frankrike. En slutsats efter två år som fastighetsägare och deltidsfransos är att det allt som oftast är 10 grader varmare där jämfört med Stockholm.

Just nu 14 grader här och 24 där, så det stämde ännu en gång. Man kan lita mer på höstvädret än vårvädret berättar våra lokalboende franska vänner och vi ser hur september, oktober och början av november tillsammans med april, maj och juni börjar utkristallisera sig som de kanske mest attraktiva besöksmånaderna ur ett svenskt perspektiv.

Nu har ju alla årstider verkligen sin charm och sina höjdpunkter, bad, sol, skörd, tryffelsäsong osv. Helt klart är också att Peyriac-Minervois läge mellan Pyrenéerna och Montagne Noir ger lite speciella förutsättningar som dessutom anses vara fördelaktiga för vinodling men rent generellt gör att det är en ganska grönskande del av landet stora delat av året och med blommor i massor av vilka jag nedan tillåter mig en liten exposé…

och avslutningsvis lite minnen från förra årets omfattande skogsbränder!

Les Baladins

När vi i somras besökte Aude för både arbete och fritid var det som jag beskrivit i tidigare episoder högsäsong för byfester och vi avverkade förutom den i vår egen by Peyriac-Minervois, två ytterligare en i La Redorte och en i den omedelbara grannbyn Rieux-Minervois.

Vi gick längs den välbesökta loppisen längs vägen och bestämde oss sedan för att njuta ett par öl i den varma sommarkvällen på huvudgatans Bistro. Denna drivs av en herre som tidigare var värd på Le Coin d’Armando i vår by. Hela huvudgatan var avstängd och omgjord till festplats och då skall man veta att denna väg är en huvudled som används för bland annat frakter av yachter mellan Atlantkusten och Medelhavet och normalt är alldeles för trafikerad för att det skall vara nyttigt för våra byar.

En nyordning för festen i år efter vad vi förstod, var att var vid alla infarter och i början och slutet av den avspärrade delen av vägen fanns snedparkerade bilar avsedda att hindra bilar att köra in i folkhavet. En sorglig, men kanske tyvärr nödvändig, eftergift för ett land som på sista tiden plågats av ett antal terrorattentat.

Till trevligare saker, festen inleddes med två olika blåskvintetter som tävlade om vår uppmärksamhet och vi hamnade vid Les Baladines som var goda underhållare och som naturligtvis vann våra svenska hjärtan när det toppade repertoaren med ”Dancing Queen” av ABBA.

I vår ambition att hitta de mest hållbara teknikerna kommer man ibland till frågan om man skall byta ut äldre fungerande installationer till nya effektivare. I vårt fall är problemet inte så stort då i princip alla gamla installationer och inredningar var bortom räddning. Men, toalettstolen en trappa upp i den lilla delen av det gamla badrummet vi bestämt oss för att spara, är helt OK i porslinsdelarna så den blir kvar.

Mr. Bricolage hade en reparationssats för hela spolningsmekanismen som samtidigt gör den till en dubbelspolande toalett med bra prestanda 3 liter och 6 liter per spolning vilken om man kompletterar den med en vattenfylld petflaska i cisternen bör kunna komma ned till 2 liter respektive 4 liter.

Gamla tekniken till vänster och nya reparationssatsen till höger

Porslinstank och stol i god kondition som bara behöver lite rengöring

Vi räknar heller inte med någon större risk för stopp i avloppet då det i princip har direkt fallhöjd på två meter från toaletten.

En liten avslutande bild med tanke på att det är skördetider.

Ett resande teatersällskap hade plötsligt satt upp sina affischer över hela byn och för en son till en teaterdirektris var det ju omöjligt att inte ta med hustrun och gå på föreställningen.

Strax före nio började spektaklet som bevittnades av dryga trettiotalet Peyriacois. Scenen var en teaterhusvagn uppställd i vår nya Jardin de Puits (Brunnsparken) som ju invigdes så sent som i våras. Teatervagnen var smart konstruerad och fungerade både som dekor och rekvisitaförråd.

Stycket som hette Mannen som planterade träd var en återgiven berättelse i monologform. Novellen som ligger till grund för stycket är skriven av den franske författaren Jean Giono med Italiensk bakgrund föddes i Frankrike och kom att bli en Provenceskildrare av klass.

Aktrisen som framförde det hela engagerande och inlevelsefullt var tydlig och med bra diktion så min franska räckte till att förstå kanske 45% av det hela. Ganska snart kände jag igen storyn som 2011 gick som radioföljetong i P1 och kort och gott handlar om att ta ansvar och göra skillnad som individ i en  värld full av utmaningar.

Plötsligt enrollerade hon en man ur publiken som råkade ha med sig en gitarr, till allas förvåning  tills vi insåg att han var medspelare. Skymningen föll, elden brann och historien tätnade så att det verkligen blev en teaterupplevelse. Detta inte minst tack vare aktrisens lyhördhet och beredskap att fånga upp alla de ljud som dyker upp när man spelar uteteater, kyrkklockor, ambulanssirener, hundskall, fågelkvitter och naturligtvis en och annan mobiltelefon.

Detta lilla teatersällskap som verkar ha bestått av de två (aktrisen och den rekryterade gitarristen) samt några medhjälpare lär sedan ha spelat Molière i grannbyn Caunes-Minervois dagen efter, men det missade vi.

Så var då vår första lilla arkeologiska utgrävning till ända efter att ha grävt oss ned i eldstadsbottnen på bottenvåningen till cirka 25 cm och inte hittat något annat än vad som verkar vara murverk med småsten från flodbädden har vi gett upp detta schakt (tror jag).20 cm djupt schakt med en tunn betongplatta att bryta igenom

25cm ned och något som liknar en mur ovanifrån.

Vad vi däremot hittade ingjutet i halltrappans nedersta steg förefaller vara en bearbetad sten som säkert suttit i en tidigare del av huset eller någon annan stans i byn.

men sällan blir väl ens egen ofullkomlighet så uppenbar som när man försöker leka amatörarkeolog. Det som i Time Team på TV verkar så enkelt vad gäller tolkning av fynd blir omöjligt för en lekman.

Jag kan dock inte låta bli att dela med mig några bilder från en utställning i den lilla vackra grannbyn St Frichoux där man tillät sig att raljera med framtidens arkeologiska fynd.

Hur kommer man att uppfatta en trädgårdstomte med kruka?

Eller kommer man se våra se våra bruksvaror som rituella kärl?

Tanken svindlar och påminner om en klassisk strip i svenska MAD på 70 talet med de två arkeologerna som år 3020 står lutade över resterna av en tjock-TV från 80-talet och tvärsäkert konstaterar att – dessa användes av ekorrar för förvaring av nötter! men att man fortfarande är osäker på knapparnas funktion!

Så var det då åter dags för ett av alla våra samarbetsprojekt, nämligen renoveringen av fönstret i kammaren en trappa upp. Detta fönster och väggen det sitter, är husets absolut svagaste länk. Väggpartiet är dåligt murat från början (gissningsvis 1700-tal), taket var genomruttet fram tills vi byggde terrassen och i samband med det murade våra vänner från Apex om övre delen av väggen för att få stabilitet. Fönstret var instucket och fastkilat med några stenar så bortmonteringen bestod bara av att lyfta ut det.

Fönsterkarmens underdel var upprutten och måste bytas. Passligt nog hade vi en fönsterkarm över från skåpet i hallen som nu kom väl till pass.

Bra fönstervirke troligen från första halvan av 1900-talet. Bort sågade vi nederdelen och passade in en bit från den andra karmen.

Själva fönstret saknade ett glas och övriga satt alla lösa så dessa togs ut. Fönsterramen rengjordes från gammalt kitt och linoljades. Glasen sattes åter in och ett nyinköpt, tillskuret på Mr Bricolage, kom också på plats. Kittning och rengöring följde och vips fönstret var klart.

Så dags att näst sista dagen mura in det i väggen. En vägg som till skillnad från alla övriga kan plockas ned bit för bit. Så med viss försiktighet rensade jag fram till någorlunda stabil murning och sedan på med vatten och murade en ny fin fönstersmyg under fönstret med klassiskt kalkbruk. En bräda fick agera form och fönsterhålet blev cirka 15 mm större på alla ledder än fönstret.

Den enda fördelen med att mura i 36 graders värme är att det brinner snabbt och med minimal vattning och lite skydd mot solen var smygen hård nog efter tre timmar för inmurning av fönsterbågen. Den inte helt optimala monteringen bestod kort och gott i att mura fast den inifrån och sedan kommer jag att dra i två träskruv i ovanstycket som vetter mot en sedan tidigare inmurad planka ovan.

Dagen efter satt fönstret som berg och hustrun kunde putsa upp det till perfektion. Kvar att göra är säkringen med de två skruvarna och i ett senare skede murning och återställning utifrån också. Med detta lilla projekt är nu huset helt tätt vilket känns verkligt skönt.