En mer än hundraårig ek, om än från Stockholms skärgård får inleda denna episod.

Bland de material (sten av olika slag, kalk, sand, poppel och ek) som vårt hus konstruerats av är eken (Quercus Robur) kanske det mest fascinerande. Eken återfinner vi i stora delar av Europa från Mälardalen i Sverige till norra Spanien och den har alltid omgetts av mystik och värderats högt för sin skönhet, hållfasthet, tålighet mot röta och ohyra samt sin långa levnad och unika beständighet.

Druider under en helig ek. Bild: Wikipedia

Enligt vissa historiker kommer druidernas namn från drys, det grekiska ordet för ek och dessa lärda män och kvinnor lär enligt Plinius den äldre alltid ha haft med ett ekblad vid sina riter. Även i Norden var eken helig och bara åskguden Tor fick fälla eller splittra den.

Genomskärning av vår stålhårda ek från 1400-talet.

Frankrike är och har länge varit, en stor producent av ek och precis som i Sverige har kungamakten ofta reglerat ekens odling och användning. Med en stor del av den sydfranska bebyggelsen i sten är den starka eken ett viktigt komplement för bjälklag och överstycken. Vidare har den naturligtvis i många hundra år utgjort basmaterialet för skeppsbygge. Dessutom har ju ekollon alltid varit en bra föda för grisar och barken utmärkt till garvning. För den franska ekonomin specifikt har eken varit och är, en central produkt för den så viktiga vinproduktionens behov av tunnor.

Som byggnadsmaterial har den alltså varit eftersökt och säkerligen dyr över tiderna. Tittar man i vårt hus så är bärande konstruktionsdelar som takbjälkar (poutres) och fönsteröverstycken (linteaux) samt trappor tillverkade av ek medan golvplankor mest av poppel (som troligen importerades från norra Frankrike och Alperna).

Några av alla räddade ekbjälkar innan rengöring.

Vi har i flera episoder berättat om fascinationen inför den nu femhundraåriga ekens oerhörda hårdhet. Har jag förstått rätt beror ekens förmåga att bli nästintill stålhård efter lång torktid på att vattnet i veden lämnar plats för syre som får harts och oljor i veden att oxidera och hårdna. Vår ek som hårdnat i över 500 år är ibland nästan omöjlig att såga för hand. Till en början insåg vi inte värdet i all den ek som kunde räddas när hela det gamla taket revs men i sista stund påtalade vår vän och expertsnickare från Apex att allt bör räddas och det blev sedan vår terrass bland annat.

100 % av terrassens konstruktion kommer från det gamla takets återanvända ekbjälkar.

Inte bara virket är uråldrigt utan så även teknikerna och sammanfogningen gjord utan en endaste spik med de traditionella fogtyperna och träplugg.

Principskisser för klassiska snickerifogar från medeltid på en tavla från Carcassonne.

Kökstaket bikarbonatblästrat och lagat med lister från återvinna bjälkar.

Samma tak målat och klart!

Arbete med att forma dessa gigantiska takbjälkar skedde med yxa och krävde många arbetstimmar men i nedan video är det koncentrerat till tre minuter.

Efter väl genomfört värv signerade mästaren sin bjälke för att få betalt.

Vid reparationen av vår dörr till gården i höstas använde vi förstås – ek!

Vill du botanisera bland några av alla de många episoder under projektet som har ek som fokus finner du dem här nedan:

Terrassen byggd av återvunnen ek

En linteau från ovan till vår nya dörröppning

Lister till kökstaket

Återvinning av antik ek

En alternativ teknik för rengöring av urgamla bjälkar

Fönsterluckor av Sörmlandsek

 

Gör som över 100 andra läsare av bloggen följ oss på WordPress eller via e-mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Charmig antik dörr inramad av vinrankor i Caunes.

Grannbyn Caunes-Minervois med sin världskända marmor är vänort till Tallinn mycket beroende på att Pontus de la Gardie föddes där och en tid var guvernör för Livonie (dåvarande Livland) som delvis låg i nuvarande Estland där ju Tallinn idag är huvudstad.

Balkong i behov av lite TLC ovan floden i Caunes.

Trots att man rätteligen har uppfattningen att människors kontakter länder emellan var betydligt ovanligare på medeltiden kan man konstatera att även vår lilla by Peyriac-Minervois finns till exempel en koppling till Lund, här i Sverige.

En av byns stora söner, Eléazar de Grave som var trogen greve Trencavel i Carcassonne gjorde sig känd för att ha hållit Simon de Montforts övermäktiga styrkor stången under två dagars belägring vid tiden för det Albigensiska korståget 1209. Eléazar lär sedan ha fängslats i Carcassonne och tynat bort i fängelsehålorna där och Peyriac hamnade i Johanniterordens ägo.

En hyllning till greve Trencavel på 800-årsdagen.

Denne Eléazar hade dock en systerson, Isarnus som bland annat tjänstgjorde som kaplan hos påven Bonifacius VIII vilken sedermera, mot slutet av 1200-talet, utsåg honom till ärkebiskop i Lund och för övrigt dessförinnan till ärkebiskop i Riga.

Påven Bonifacius VIII

Bonifacius VIII efterträddes (efter en kort påve på ett år) av den ökände Clemens V som var så djupt insyltad med franske kungen att han  förlade sitt residens till Frankrike, först till Bordeaux och Poitiers, sedan slutligen till Avignon (1309) där det förblev fram till 1377. Clemens V var också den som utfärdade bullan Vox in excelso, även benämnd Vox clamantis, som var den bulla som promulgerades den 22 mars 1312 av påven Clemens V, om att upplösa Tempelriddarorden.

Allt detta hände dock runt 200 år innan vårt hus byggdes men fler av husen i byn fanns och troligen också gavelväggen och sydväggen av vårt, men i en annan konstellation. Kyrkan vår, har upplevt allt detta och med all sannolikhet har Eléazar de Grave för cirka 800 år sedan deltagit i mässan och lyft blicken mot koret och absiden som båda sägs vara från 1000-talet.

Kor och absid i vår fina kyrka, ursprungligen från 1000-talet.

Det är just denna omedelbara närhet till den historia som skapade Europa som gör detta vårt projekt till en tidsresa på riktigt och som inspirerar till att hantera varje mursten eller 500-årig ekbjälke med den respekt de förtjänar. Kanske är det mest slående exemplet när vi för några år sedan fann en nisch som sannolikt murats för hundratals år sedan. Frågan varför och vad den använts till är snudd på en lika stor skatt att finna som en av guld.

Hålet i väggen när det för första gången på hundratals år ser dagens ljus!

Den ständigt närvarande historien är ändå bara ett av alla skäl att köpa hus i Languedoc / Occitanie. Andra tunga skäl är maten som är himmelsk, vinet som i ökande grad produceras ekologiskt och idag är regionen den största vinproducenten i Frankrike med 33 % av totalproduktionen.

Vinrankor klara för skörd i september!

Sen kan man ju rada upp skidåkning, fantastisk golf, bad i Medelhavet, cykel- och vandringsleder av hög klass, – ja det finns ingen anledning att inte köpa sig ett hus i Languedoc!

En nyplockad tryffel får representera det kulinariska!

Och är man lite händig och tycker om projekt så är ju de ofta unikt låga priserna på renoveringsobjekt ett ytterligare skäl!

 

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

 

Vi har ju med ganska hög sannolikhet uppskattat byggnadsåret för vårt hus till 1498 med bland annat dendrokronologiprover som underlag. En tid i Europas historia då medeltiden övergick i renässansen och utvecklingen tog stora steg.

Samtidigt i dåvarande norra Danmark (nuvarande Skåne i Sverige) så startade 1499 byggnationen av Glimmingehus som vi hade glädjen att besöka häromdagen. Borgen är Nordens bäst bevarade medeltidsborg med i princip orörd struktur.

Glimmingehus byggdes av Riksrådet och Amiralen Jens Holgersen av ätten Ulfsund som under sin tid som länsherre på Gotland med ganska rymligt samvete (lite som Prins John i Robin Hood-legenden) berikat sig ordentligt. Så till den grad att han kunde gifta sig med en av Sveriges rikaste ungmör vid denna tid, Margareta Trolle år 1498. Året därefter lade han den 2 maj grundstenen till Glimmingehus.

”Jag är en kämpe, stark och stor, från Gulland (Gotland) jag till Skåne for.”

En av få avbildningar av Borgherren är den ovan som återfinns på en sten ingjuten i väggen på andra våningen. Borgen byggdes bland annat av 250 ton sten importerad från hans Gotland och den stod färdig år 1505 då det nått den imponerade höjden av 26 meter.

Fasaden mot borggården med de omtvistade små hålen som kanske fyllt nedan funktion.

Rekonstruktionsbild av möjliga balkonger från Fastighetsverkets fina utställning.

Den storslagna entrén visar på innehavarens makt och väl inne i huset skulle besökaren på 1500-talets tidiga år finna en inredning som präglades av de dyraste föremål som fanns att tillgå i Europa vid denna tid såsom venetianskt glas, motivglas från Rhenområdet och spansk keramik.

Den välbevarade interiören med bastanta takbjälkar precis som i vårt hus, men lite större!

Bottenvåning med välbevarade fönstervalv och vackra stenväggar.

Men även om inredningen var av yppersta klass kunde vardagens för alla de som jobbade i borgen te sig ganska enkel som framgår av nedan film som berättar om livet i köket.

Borgen var som ett samhälle i sig och precis som nere i Europa omgavs den av många människor som fick sin utkomst här. I samband med bygget uppfördes en så kallad bygghytta där de kontrakterade frie murarna och andra yrkesmän utförde sina sysslor för att skapa denna ståtliga byggnad.

Bygghyttan som återskapats utanför Glimmingehus

En fransk illustration från 1463 som visar högreståndsdam övervakandes en bygghytta.

Såväl i vår lilla by i Frankrike som i Glimmingehus trakter var det oroliga tider och krig och försvar var en daglig verklighet för många vilket avspeglar sig i många av fynden på Glimmingehus.

Jens Holgersens berömda gravsvärd av vilka det möjligen kan finnas fler…

Knypplad spets unikt bevarad från Margareta Trolles gravsvepning

Ja, medeltiden kommer en verkligt nära när man ser föremålen som grävts fram och det faktum att det är 500 år sedan känns oväsentligt. Vad mer fascinerande är att vi själva nu äger en bit av Frankrike från samma tid och fått förmånen att förvalta detta under några decennier.

En En färgstark gycklare från utställningen får avrunda denna episod!

Utflykter som denna till Glimmingehus ger massor av inspiration och insikter och Statens Fastighetsverk har verkligen lyckats levandegöra medeltiden på Glimmingehus, välkommen på en virtuell visit och tidsresa vilket varmt kan rekommenderas!

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

I dessa tider av reserestriktioner får man än så länge nöja sig med att drömma om Sydfrankrike och den fortsatta renoveringen av vårt 1500-tals hus. Men just idag, drömma om några av gatorna i ”vår ” lilla by. Peyriac-Minervois som vi beskrivit i flera episoder, är en ganska typisk fransk och mycket levande by med strax över 1000 innevånare belägen i hjärtat av Aude.

I denna episod tänkte vi vandra i historien bakom några av gatunamnen som nogsamt är presenterade på skyltar med den för byn unika designen i blågrå metall och med byns vapen tre stenar överst.

Vi har slumpvis valt några av gatorna för att utröna historien bakom namnen. En översikt över samtliga gator i kommunen hittar man under denna länk som för övrigt erbjuder denna tjänst för alla Frankrikes drygt 36 000 kommuner.

Låt oss börja med den gränd som tillsammans med Rue de la Ville, den gamla huvudgatan, bildar hörnet där vårt hus ligger.

St. Martin är ett vanligt förekommande i byn och bland annat namn på några av det lokala kooperativets viner. Min personliga gissning (och läsare med mer kunskap får gärna rätta mig) är att det emanerar från Frankrikes skyddshelgon med samma namn. Martin av Tours var son till en romare och född i Centraleuropa, på 300-talet kom han efter en militär karriär att döpa sig och bli resande i kristendom.

St Martin delar sin mantel med en tiggare

Bland annat i Frankrike och hamnade till slut som biskop i Tours där han grundade ett kloster utanför staden. Han har också ett oklart förhållande till gäss och är den som vi i Norden och Tyskland firar när vi äter gås på Mårtens afton. Det var frankerkungen Klodvig I som gjorde Martin till nationalhelgon vilket han förblivit! Den som vill veta mer, kanske om hans attribut manteln och hans koppling till palliativ vård kan titta här i Wikipedia.

 

Rue Émile Pouytes minner om en tragisk händelse 1976 då en vinbonde i trakten kom vägen för en dödande kula under manifestationer mot billigt importvin från Italien och Spanien. Samtidigt dödades också en av den nationella polisens CRS, befäl.

Frankrikes eget Ådalen-31, Révolte des vignerons, inträffade i trakten 1907.

Konflikter som påminner om vinets enorma betydelse för den lokala ekonomin de senaste 150 åren har varit återkommande något vi bland annat berättar om i denna tidigare episod.

Place Charles Sarrato har som framgår på skylten, sitt namn efter en i raden av våra 31 borgmästare sedan 1790 (efter revolutionen). Han innehade posten 1971 till 1977 och lär bland annat ligga bakom vårt bibliotek. Vår nuvarande Borgmästare Madame Denise Gils vann i de nyligen timade kommunalvalen, redan i första omgången, sin andra termin för de kommande sex åren!

Listan på våra borgmästare.

 

Rue du Bourguet vet jag ingen annan historia om än att den leder ned till Place du Bourguet eller Place de La Libération. Denna plats med kommunens ”foyer” eller Folkets Hus är just nu under uppfräschning för att fortsätta ge byns alla innevånare en samlingsplats för fest och firande under de stora platanerna.

Bild av några Peyriacois som samlas under Platanerna på tidigt 1900-tal

Dansbanan som färdigställdes av ungdomarna i samband med befrielsedagen 1945 rivs nu upp men platsen kommer att avteckna även i torgets nya utförande.

Kanten av Place de la Libération/du Bourguet där man ser dansbanan framför Foyern.

Som en avrundning av denna promenad genom medeltida gränder lyssnar vi till den totala kontrasten, nämligen att flanera på Paris breda boulevarder och vi gör det i sällskap med Frankrikes kanske bäste sångare och skådespelare genom tiderna, Yves Montand!

 

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Kanske inte det mest typiska och billiga men slottet i byn är faktiskt till salu!

För fem år sedan ställde vi oss den frågan och ganska snabbt blev svaret, ja! Men hur ser det ut nu mitt i en förhoppningsvis avklingade pandemi? Jag gissar att svaret som så ofta är mångfacetterat även om den totala lock-down man genomfört i Frankrike, naturligtvis har minimerat antal försäljningar. Men vad händer nu?

Man kan gissa att kombinationen av att många av oss i Europa har tvingats att lära sig att arbeta på distans och det faktum att tätbefolkade städer är bra grogrund för smittspridning kan komma att bromsa in den kraftiga urbanisering vi sett det senaste seklet. Ett skrämmande faktum är att mycket tyder på att den nuvarande epidemin är ett resultat av att vi rubbat naturens motståndskraft på så många sätt att en nystart är ett måste.

Slutsatsen blir att det är köpläge oavsett om man är ute efter en replipunkt för att göra en historisk tidsresa i södra Europa eller vill ta sig an ett riktigt spännande restaureringsprojekt – eller båda delarna som det var för oss!

Restaurerad vägg med nyinfällda ”poutres” får illustrera vårt lilla historiska projekt!

Vi har beskrivit köpprocessen som vi upplevde den i ett par artiklar, dels hur man bör förbereda sig och sedan den rent affärsmässiga delen av köpet. Att som vi ha förmånen att köpa av den lokala franska mäklaren i byn är utan tvekan bästa lösningen. Ingen annan kan ha den djupa insikten i hur området verkligen fungerar och vilka för- och nackdelar som finns. Om man känner sig tryggare med det finns ju dessutom ett antal svenskspråkiga mäklare baserade i Occitanie och några av dem kan man lyssna till Jerker Petterssons mycket charmiga radioserie om Livet i Languedoc.

Här kan man se avfolkningsbygder i Occitanie – ju blåare ju mer prisvärt ofta. Läs mer…

Men varför då just Occitanie och Languedoc-Roussillon, ja grundskälen är oräkneliga, det underbara vädret, den fantastiska maten, vinet, baden och inte minst det enorma utbudet av historia från alla upptänkliga epoker.  Men också det faktum att det är en av Frankrikes bäst bevarade hemligheter och med det har en tilltalande prisbild.

Snittpris – ju gulgrönare ju mer prisvärt! Läs mer…

Den officiella statistiken visar på att det är cirka halva priset jämför med Côte d’Azur men sanningen är att du kan hitta ett historiskt unikt stenhus för mindre än 200.000:- svenska kronor! Så oaktat skäl så kanske det kan vara dags att fundera på att köpa din egen lilla del av historien och nutiden i södra Frankrike.

Dags att börja din tidsresa på riktigt?

 

Välkommen att följa oss på WordPress eller via e-mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Vindsvåningen mot väster med urgammal gavel och rökgångar samt skottglugg!

I vår serie om rummens utveckling sedan början på vårt projekt kan det vara dags att kasta ett öga på vinden igen. Det rum som kanske fått minst kärlek hittills men som samtidigt är det som förändrats mest.

Från en röra som bedömdes så farlig att byggnadsinspektören vägrade att gå upp till ett stort rum på 35 m2 eller så som är färdigt att skapa något riktigt fint av.

En aningen mindre karakteristisk bild med snötäckta klassiska takpannor

Karakteristiskt för södra Europa är ju tak med ganska låg takvinkel vilket till del lär bero på den kupade takpannans sämre förmåga att hindra vatteninträngning jämfört ned den i norra Europa vanligare men mer arbetskrävande och dyrare skifferplattan. I vårt fall kan man också tydligt se att taket någon gång i historien fått en brantare vinkel och med det ordentlig och full ståhöjd i hela rummet de kupade takpannorna till trots.

De två utstickande stenarna på visar på ursprunglig takvinkel.

Vindens användning på medeltiden var sannolikt förråd av förbrukningsvaror. Lagom högt upp från skadedjur och med viss isolerande effekt för de andra två våningarna. Många hus har rester av eller fungerande vinschar då de smala trapphusen gjorde det svårt att bära upp det som skulle lagras på vinden.

Ett annat hus intressant då försett med modern variant av vinsch för varor till vinden.

Våra tankar för framtiden är att detta skall bli vår helt privata våning med undantag för en korridor som leder ut till terrassen så att hyrande gäster kan nyttja denna.

Terrassen som Apex hjälpte oss att bygga av återvunnet virke 2016.

Nuvarande golv på vinden har ett fall på över 25 cm på 4 meter så det måste riktas upp på samma sätt som vi gjort i salen. Golvet består av en dubbel uppsättning plankor av vilka flertalet bedömts vara medeltida om än av poppel.

Fönstret mot söder som nu blivit dörröppning till terrassen.

Fönstret i gaveln (som syns i översta bilden i detta inlägg) vittnar om att tjänat som utkik eller möjligen skottglugg för bågskyttar medan fönstret mot norr är mer av ett traditionellt ljusinsläpp. Fönstret i söder samma sak men har ju nu blivit dörröppningen mot vår nya terrass och skall förses med den fina dörr vi fick gratis i grannbyn.

Dörren vi hittade i grannbyn!

De medeltida golvplankorna vid vår vän medeltidsarkeologens uppmätning.

Vi har också funderat på att som del av vår ”tidsresa” lämna en kvadratmeter av det urgamla golvet synligt genom en skiva härdat glas. Till del eftersom vår vän medeltidsarkeologen berättade om det handel med virke som förekom under medeltiden där just poppel kund komma långväga ifrån.

Husets båda rökgångar är synliga mot den västra gaveln (vilket också framgår av episodens inledande bild) men det förefaller inte ha funnits någon eldstad på vinden.

På gaveln mot öster som också är kopplingen till grannhuset blir det uppenbart att vårt hus bara är hälften av det ursprungliga huset. Efter takbytet var vi tvungna att förstärka gaveln med ytterligare en takbjälke vilket blir rätt tydligt när man betraktar väggen från just grannhuset.

Östra gaveln med förstärkningsbalk

.Samma gavel sedd från grannhusets vind varvid tydligt framgår behovet av balken.

Det nya taket saknar än så länge isolering men skall förses med sådan framöver. Fler bilder på vindens utveckling finns här.

Vi avrundar dagens episod med en episk bild från favoritstaden Carcassonne!

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Väggen med St. Andreaskorset som den ser ut idag, i väntan på fogning och målning.

Vad fick en timmerman vid slutet av 1400-talet att snickra stommen i vår vägg i salen, till del som ett Andreaskors kan man undra. Självklart visste han att det måste till någon form av snedstyva för att få god stabilitet i fackverket men varför just ett Andreaskors.

Gissningsvis var han väl insatt i biblisk historia och symbolik även om han troligen inte var läskunnig. Kanske hade han utbildat sig hos les Compagnons du tour de France och den vägen fått större insikt och bildning.

Hans eget märke återfinner vi på en takbjälke i köket och även det består av två Andreaskors. Vi har antagit att det är snickarens märke, i detta fall ditsatt inte som för stenhuggarna att få betalt, utan mer för att signera.

Den södra väggen är troligen den näst äldsta i huset och alltså från sent 1400-tal. Mycket talar för att den i sitt första utförande var fylld med lera mellan stockarna men att detta byttes till mur av kalkbruk och sten på 1500-talet, för att göra huset mer inbrottssäkert och stadigare. Som vi tidigare berättat kan gaveln härstamma från ett tidigare hus och vara ännu äldre.

Hustrun efter att just ha pickerat fram den ursprungliga väggen.

Vi upptäckte korset i ett tidigt skede när vi tog fram salens väggar och har sedan lagat väggen och sodablästrat träet samt impregnerat det med Woodblizz. När det blir dags för att färdigställa salen skall vi naturligtvis ha det synligt och återfoga det ganska enkla murverket mellan stockarna.

Avtäckt Andreaskors med 100 kg puts på golvet nedanför.

Hål i väggen efter byggnation av terrassen.

Sentida efterträdare till de urspungliga hantverkarna och nutida ägare lagar hål i väggen.

Väggen återställd i grunden.

Salstaket och överdelen av korset efter sodablästringen.

Detalj av korsets efter sodablästringen med ekträ som nytt trots över 500 år på nacken.

Vem var då Andreas? Ja en av Jesu apostlar som korsfästes på ett diagonalt kors. Detta kors som benämns saltair på engelska (vilket lär betyda någon slags av uråldrig fotangel som skall stoppa boskap) och på franska sautair (en korsknuten scarf) och har blivit en klassisk heraldisk symbol som följt Andreaslegenden.

St. Andreas med sina klassiska symboler korset och skriften.

 

 

Andreas reste efter Jesus död runt och spred ordet och utförde mirakel vilket beskrivs såväl i Bibeln som i ett antal apokryfiska böcker. Hans resor tog honom runt i framförallt sydöstra Europa men ända upp till dagens Ryssland och blev dess skyddshelgon på kuppen, Vissa legender berättar att han också besökt Skottland. Andreas slutade alltså sina dagar på ett kors som det i vår vägg och vissa säger att han som sin bror Petrus dessutom korsfästes uppochned då han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som Jesus.

Hans kropp blev över tiden spridd över Europa i form av relikdelar. Huvudet lär ha varit på en utflykt till Peterskyrkan i Rom men återbördats till Grekland och staden där han är också skyddshelgon, Patras.

Andra delar av hans lämningar kom att hamna som reliker i St. Andrews i Skottland framåt 400-talet och blev grunden för hans roll som skyddshelgon för Skottland och därav att vi återfinner detta kors i den skotska flaggan såväl som i Union Jack.

Så inspirerad av St Andreas valde vår timmerman att i salen utföra konstruktionen i form av ett Andreaskors något vi idag är glada för!

Samtida hus i La Cité de Carcassonne med en annan lösning på sträva.

Medeltida hus i Albi med kreativt korsvirke.

Medeltida hus i Alet-les-Bains med bland annat Andreaskors.

Välkommen att följa oss på WordPress eller via e-mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Roger Raymonds slott som är del av La Cité de Carcassonne.

Raymond Roger Trencavel är en legend i södra Frankrike och långt utanför dessa trakter. Han var en modern ledare vid 1200-talets början och herre över Carcassonne bland annat. Under hans korta regim över Carcassonne och Beziers samt en tid också, Peyriac-Minervois vad jag har kunna förstå, rådde något man närmast kan se som religionsfrihet med dagens mått och om inte jämställdhet, så i all fall rätt för kvinnor att inneha egendom och besluta om den.

En våldsam reaktion på detta blev det albigensiska korståget initierat av en hotad katolsk kyrka och med sällsynta grymheter inte minst mot katarer och judar.

Raymond Rogers vapensköld med den klassiska hermelinsvansen vi skrivit om tidigare.

Raymond föddes 1186 och när hans far dog 1194 (eller 1196) lämnades hans uppfostran åt Bernard en av faderns vänner, Bernard, lord av Saissac och han växte kanske tidvis upp på dennes slott i närheten av Carcassonne.

En tur runt slottet där Raymond troligen sprang runt som barn.

Raymond var själv troligen inte katar men såväl hans syskon som Bernard lär ha varit katarerna mycket närstående. Detta och den mångkulturella befolkningen i Carcassonne bidrog säkerligen till att Raymond när han blev ledare insåg att mångfald är så mycket bättre än enfald.

Klassiska Parsifal inspirerad av Raymond och Labyrinth där han är centrum. 

Det är lätt och dessutom så fascinerande att föreställa sig att någon av våra företrädare i vårt hus i Peyriac, runt 300 år senare vid 1400-talets slut satte sig vid fönstret i salen med barnen i en ring omkring sig och berättade spännande historier om denne Raymond Roger som dessutom av vissa anses vara en av förebilderna till Wolfram von Eschenbachs odödlige hjälte Parsifal.

Ett första tappert försök till augmented reality från salen i huset.

Det är denna känsla av en tidsresa på riktigt är vad hela vår renovering syftar till och det gör att valen av tidsenliga material och detaljer är mer än en princip – det är ett sätt att skapa det sceneri vi vill att besökare skall komma att ha som bakgrund när de återupplever historiens vingslag i denna unika del av Europa.

Raymond Roger dog 1209 på senhösten under oklara omständigheter, fängslad i sitt eget slott i Carcassonne. Det ryktas att stadens nye herre och det albigensiska korstågets grymme härförare Simon de Montfort, låg bakom hans död.

En kort rundvandring i Raymonds slott där han också slutade sina dagar.

En vacker trapp från Montmartre som blir förebild för vår vindstrapp.

Vi har i tidigare episoder gått igenom husets dörrar och fönster samt förstås alla rummen men i denna episod tänkte vi ta en närmare titt på husets trappor.

Visst har vi bloggat om de två trapphusen redan 2016 och konstaterat att det från bottenvåningen troligen är konstruerat på 50-talet medan trappen till vinden absolut är 1800-tal eller möjligen äldre.

Därutöver har vi två nivåskillnader till, nämligen entrén och dörren ut till lilla gården.

Originalentré.

Låt oss börja med entrédörren som vi i detalj beskriver i genomgången av husets dörrar men här koncentrerar vi oss på nivåskillnaden och med det tillgängligheten för rullstolsburna gäster.

Samma entré med nytt golv och större nivåsklillnad mot gatan.

I samband med att vi gjöt nytt golv i hall, badrum och kök för att få ett bottenplan utan trösklar eller nivåskillnader så blev entrésteget 14 cm högre. Vi kommer att göra en ramp från gatan till hallgolvet och letar nu efter en elegant sådan som smälter in i omgivningen. Intressanta material är aluminium men också lösningar med helgjutna små gummiramper finns.

Översvämningsbarriär mot innergården.

Den andra lite mindre trappen är steget ut till lilla gården. Det har i moderna tider fått en extra betongbalk som vi antar är avsedd för att stoppa översvämning av regnvatten vid de häftiga regnen som ofta drabbar trakten. Vi tittar nu på att ersätta den med ett breddavlopp av tillräcklig kapacitet. För detta krävs att räkna ut maximala regnflöden från taken, vilket i sig är en redig matematisk uppgift. Vidare skall vi hitta ett snyggt breddavlopp som kan kopplas till vårt medeltida dagvattensystem.

Bild inifrån vårt uråldriga dagvattensystem som har brunn på gården från 1300-tal.

Vårt tak med 40 m2 yta mot söder som tar emot många skyfall varje år.

Utsikt över granntak som bidrar med ytterligare regnvatten till kalkylen!

Så då till det två riktiga trapphusen och först 50-tals trappan till första våningen från hallen. Denna passar ju dåligt in i ett medeltida hus men är bastant och välgjord och skall behållas.

Betong och tegelkonstruktion från 50-talet.

Det första som kommer att hända med den är att räcket kommer att förlängas till tak och bilda en vägg mot badrummet.

Den idag målade betongtrappen som skall få nya ytskikt.

En fackellampa med närvarosensor kommer att monteras som belysning. Stegen skall vi renovera och bekläda med klinker och kanske ek trappnosar eller tvärtom eksteg och klinkerfront.

Trappa från Cité de Carcassonne med eksteg och klinker.

Första steget blir vridet i 45 grader och med det ett större avstamp. Någon form av ledstång som inte tar för mycket plats skall monteras. Väggarna kommer att putsas med kalkputs i en ljus färg.

Platsen för det första steget som blir större (bilden tagen innan golvgjutning).

Övre trapphuset som leder till vindsvåningen är helt i trä och delar av konstruktionen behöver bytas men i stort skall den behållas. Den inledande bilden från Musée de Montmartre i början av denna episod blir vår förebild.

Entrén till vindstrappen.

Samma trapp sedd från vinden.

Den stora frågan är om vi skall göra den som ett öppet trapphus för att vinna volym i salen. När trappan är renoverad skall träet slipas och betsas med ek kulör och sedan matt lackas.

Idag en vägg men skulle kunna bli ett trapphus och skapa volym!

Dagens episod avslutas med en video från det unika restaureringsarbetet av den magnifika trappan vid Château Fontainebleau. Det finns de som har större trapprojekt än vi kan man konstatera.

 

Välkommen att följa husifrankrike.com på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Under våra fem första år med arbetet att restaurera vårt hus från 1498 har parallellt utforskandet av husets och byns historia blivit viktig för oss.

Vår lilla bys historia är en outtömlig källa att ösa ur. En period som lär ha satt djupa spår är de dryga 450 år som Johanniterorden (Ordre de Saint-Jean de Jérusalem eller Ordre des Hospitaliers) ägde och förvaltade byn.

Riddare vid tiden för ordens övertagande av Peyriac.     Bild: www.patrickdallanegra.fr

Efter det albigensiska korståget (1209-1229) mot katarerna samt Tempelherreordens upplösning 1307, donerades Peyriac-Minervois med omgivande ägor på 1330-talet till Johanniterorden. Efter ett par oroliga första decennium med bland annat två belägringar återfick orden ägorna av franske kungen och innevånarna fick återanvända allt timmer från belägringen för att bygga upp de byggnader som bränts ned.

Johanniterorden kom sedan att ha kvar innehavet ända fram till Franska Revolutionen alltså väl över 400 år.

 

Johanniterorden har en fascinerande historia och är den enda av de medeltida militära ordnarna som överlevt till idag. De kan återfinnas med allt från ambulansverksamhet till sjukhus och är verksamma även i Sverige med Johanniterhjälpen som tillhandahåller HLR utbildningar.

Det åttauddiga korset är den uråldriga symbolen för Johanniterorden och de åtta spetsarna sägs representera de ridderliga dygderna:

1. 1. 1. 1. 1. 1. Heder och ära
               2. Tapperhet
               3. Fromhet
               4. Frikostighet
               5. Hjälpsamhet mot fattiga och sjuka
               6. Vördnad för kyrkan
               7. Dödsförakt
               8. Trofasthet

 

Välkommen att följa husifrankrike.com på WordPress eller via e-mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!