Ett par av våra vänner i byn som bor här på heltid, flyttade hit några år innan vi kom och bor i ett stort vackert hus nära floden. Men för ett tag sedan förvärvade de en av byns välkända och klassiska fastigheter, det gamla kooperativa destilleriet. Detta med ambitionen att väcka denna gamla fina industribyggnad ur sin törnrosasömn.

Destilleriet med den klassiska skylten. Bild: Google

Destilleriets historia sträcker sig tillbaka till 30-talet då man bildade många av de kooperativ som finns i Languedoc idag. Detta för att effektivisera vinproduktionen. Som i alla länder har den statliga kontrollen av sprittillverkning varit noggrann och i Frankrike var det fram till 1512 apotekarna som hade ensamrätt att bränna brännvin (eau de vie) därefter reglerades det i olika lagar och på 1900-talet hade snart varje kooperativ ett eget destilleri.

Hisnande industriella volymer hittar man inne i huset!

Senast vi var i Peyriac fick vi en unik rundvandring i huset och en inblick i renoveringens planering och fortgång. Destilleriet ligger med en magnifik utsikt över Montagne Noir och har stora ytor och spännande rum att utveckla till en fantastik privatbostad.

Underbar vy från huset mot Montagne Noir.

Vem vill inte ha sitt eget vattentorn?

Charmig detalj; den gamla vågen där man vägde in druvresterna.

Historiska hus av alla epoker har en speciell charm och vi återkommer ständigt till medeltiden då vårt hus byggdes. När man är hemma i Sverige är det lätt att förlora sig i drömmar om medeltiden antingen det är undersköna vackra skrifter från denna tid…

eller fakta från den grymma verklighet som präglade vardagen för många och säkerligen för vårt hus ägare också.

Vi har vid två tillfällen i några av våra absolut mest läsa ainlägg, jämfört hur många hus man kan få i Peyriac för ett hus i Bromma i den här och denna episod men det är ju för svårt att motstå att konstatera att för detta medeltida hus (ett av få i Sverige) i Visby som är till salu nu får man 144 hus i Peyriac som vårt!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Med en flaska Crémant och två glas önskas Gott Nytt Renoveringsår! 

Ett nytt spännande renoveringsår har börjat, då vi hoppas kunna färdigställa hela bottenplanet med kök, badrum, sovrum och hall.  Det har nu gått fyra år sedan vi köpte och det börjar bli dags att flytta in i huset. Samtidigt kan vi konstatera att vi kommit rätt långt med tanke på att vi under dessa fyra år varit i Peyriac sammanlagt endast fem månader och arbetat.

Bloggen handlar om vår resa till ett unikt hus renoverat helt med hållbara metoder och med en tydlig prägel av sen medeltid i såväl byggnad som inredning.

Mycket har hänt och inte minst har vi lärt känna många nya vänner och mottagits på ett fantastiskt sätt av alla. Vi har låtit bygga ett helt nytt tak och en ny terrass med hjälp av skickliga hantverkare

Taket DÅ – genomruttet och läckande MEN alla ekbjälkar gick att rädda.

Taket NU – i Douglasgran som motstår röta och insekter utan impregnering.

Platsen för terrassen DÅ – ett risigt tak på husets lägre del.

Terrassen NU – med milsvidd utsikt och byggd av återvunnen medeltida ek.

Men framförallt har vi själva lagt ned runt 1800 timmar i eget arbete. Ofta då med det föredömliga systemet ”accompagnement” som man kan höra mer om tillsammans med mycket annat i detta radioprogram från förra året (på svenska).

 

Ni kan också läsa om allt detta arbete i våra 325 episoder i denna blogg som man kan söka i fritt via sökverktyget uppe till höger.

Många har läst, och nu efter fyra och ett halvt år av bloggande kan vi se tillbaka på över 23,000 individuella besökare från sammantaget 56 länder varav runt 12 % franska läsare (Google translate är fantastiskt; och här räknar vi bara länder med fler än 5 ”views”)

Våra mest lästa inlägg någonsin har varit ”Köket DÅ och NU” och ”En villa i Bromma eller 56 hus i södra Frankrike” båda från 2019.

Förr den som vill uppdatera sig på vad som finns till salu i våra trakter idag och kanske kasat sig in i ett sådant här projekt, finns här exempel på såväl slott som koja. Eller varför inte detta lilla läckra slott från tidig medeltid uppe i norra Frankrike?

Vi avrundar detta årets första inlägg med en bild av vårt hus som pepparkakshus ett pepparkakshus som även det kan komma att se stiligare ut åren framöver.

Så här i årets sista skälvande timmar så är det trevligt att dra sig till minnes det senaste arbetspasset i Peyriac. Den lilla kammarens väggar på bottenvåningen var ett av flera projekt.

Vy över kammaren med köket till vänster och dörren (numera renoverad) mot gården samt det lilla fönstret vi hittade vid den första rivningen av väggytor.

Trots att vi redan tidigare hackat bort de stora mängderna gipsputs från väggarna måste man ta de sista resterna för att få ett bra fäste för kalkputsen. Samtidigt tar man loss dåligt sittande stenar och lös fog.

Tittar man noga på bilden ovan ser man de stenar vi skall lämna synliga markerade med kryss.

Samma vägg omfogad och redo för slutputs.

Vi har valt att på hela undervåningen ha organiska former på väggarna för att få en medeltida men mjuk känsla.

Slutresultatet blir tydligt när slutputsen kommer på plats.

Slutputsen ”enduit de finition” som kan göras fullt ut på alla väggar först efter tre veckor då lagningarna torkat blir mitt stora jobb vid nästa besök i mars, vid sidan av att då koordinera de hantverkare som skall hjälpa till att slutföra arbetet med badrummet.

Samma arbete med väggen ovan dörren mot gården men här var väggen i betydligt sämre skick och en större del fick muras om.

Halvvägs färdigt och dags att vänta till nästa dag då det torkat.

Så klart att de organiska formerna framöver kan förses med slutputs. Fönstret skall återställas när vi hittat ett som passar.

En liten kaffepaus då och då med presskaffe och något gott från byns boulangerie sitter aldrig fel och dessutom framdukat på den lilla hyllan på vår gård.

Sista åtgärden denna gång blev att med cementbruk täta en spricka vid golvet som dessutom läckt fukt.

En tidig morgonbild med en vy över Peyriac-Minervois såsom det sett ut i sekler får avsluta denna episod och detta år!

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

I ett vintrigt Stockholm känns det fint att tänka tillbaka på den varma fina hösten i Aude och min debut som vinplockare vilket jag beskrivit i denna tidigare episod. Ibland måste man ta ledigt från det kontinuerliga byggnadsvårdsarbetet och vad kan passa bättre än att praktisera den konst man utövat lika länge som husbyggande i detta land, nämligen vintillverkning.

När druvorna var hemtransporterade var det nu dags att sätta sig in i vinpressningens uråldriga konst.

Min vän vinbonden tog fram delarna till den gamla klassiska pressen som ersätter såväl trampandet (som inte praktiserats på många år) och slutpressningen till vinmust.

Med en slags ”stomp” packar man vindruvorna i lager på kanske 10 cm.

Mellan varje lager läggs ett slags filter i bast.

Och lager efter lager läggs på tills pressen är full.

Dags att lägga på locket

och sätta dit den finurliga mekaniken för pressen.

Sen är det bara att pressa. Att jag ser så otydligt ut på bilden beror på att den söta vinjuicen kommit på kamerans objektiv.

Så rinner då den ädla juicen från muscatdruvorna som skall bli till gott dessertvin.

Resterna kan destilleras till sprit och kallas då Marc (samma typ av produkt som italiensk grappa) detta kräver dock tillstånd av staten och om jag förstått det hela rätt hängde dessa tillstånd i alla fall förr, ihop med fastigheten och var reglerade i detalj.

Etikett från en äldre variant av Marc från våra trakter. Riktigt vad symboliken med det stackars fåret eller hunden på etiketten innebär är oklart för mig.

Dags att mäta sockerhalten.

Eftermiddagens arbete avslutades med ett glas av förra årets utsökta vin av dessertkaraktär och dessutom möjligheten att kasta ett öga på en dyrgrip, en Chateau Suduiraut, Sauternes från 1950 som jag förstod tjänade som förebild till det vin vi höll på att framställa. Om ett år eller så vet vi resultatet.

Dagens episod avrundas med en bild från Agde och en av alla dess restauranger, denna med ett vågat namn!

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

 

I veckan besökte vi världsarvet Drottningholms Slott med dess teater strax utanför Stockholm. Denna fantastiska teater som väcktes ur sin törnrosasömn på 1920-talet av konsthistorikern Agne Beijer är en dröm för varje byggnadsvårdsintresserad.

Döm om vår förvåning när vi i första rummet vi kom in i möttes av en nästan identisk dörr med den vi just fått (läs mer om den här) av vår vän som renoverar prästgården i byn nere i Frankrike.

Visst, den här var från senare delen av 1700-talet och vår är troligen 100 år yngre eller så men likheten är slående. Teatern ritades i fransk rokoko av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som bland annat studerat en längre tid i Paris, så kopplingen finns.

Våra associationer vindlade vidare och vi föll för den vackra texten på dörren och funderar nu på att med ett något mer medeltida typsnitt skriva ”Toilette” eller ”Salle de bains” på vår dörr, som ju kommer leda till det nya badrummet.

Salen på 1 trappa med plasttäckt öppning till toalett som framöver skall ha en ”lönndörr”

Nästa steg i tankebanan var att i salen en trappa upp kanske på ett liknande sätt märka ut lönndörren till den lilla toalett som vi bevarat där.

Då slog det oss att vi snarare skall skriva Garde-robe som ju under medeltid och även i början av barocken var ordet nere i Europa, för de små toaletter som hängde utan på slottsmuren. För en svensk är det dessutom lite extra kul att notera att en Garde-robe som mynnade över en flod eller sjö istället kallades ”dansker”.

Vi avrundar dagens associativa inlägg med några magiska bilder från den underbart vackra Drottningholmsteatern i juletid.

Julsceneri från bostadsvåning i teatern.

Kanske tjänstefolkets jul.

Sagolikt vacker panel ursprungligen från Gustav den III:s opera i Stockholm.

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

En magisk kväll med fest i byn som lika gärna kunnat vara för hundratals år sedan.

Vi har i tidigare episoder berättat om hur vi daterat huset, vad som hände vid tiden för dess tillblivelse men också om några samtida ögonblick från en lokal tidning från den 16 november 1931 som lästs av en murare innan han använde dem som isolering mot dörrkarmen till gårdsdörren.

Vårt projekt som skall utmynna i huset Le Coin du Chateau som bostad för oss och för hyrande gäster består ju av tre delar, totalrenoveringen av det medeltida huset, den övergripande målsättningen att göra allt på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt och den historiska kartläggningen av huset och dess olika epoker sedan 1498 och möjligen tidigare!

Vy över överdelen av vår urgamla gavel som till och med kan vara från långt före 1498.

Vad hörde och såg i så fall stenarna i våra solida väggar för 80 år sedan? Ja, som vi redan berättat om hördes 1931 Hindenburgs radiotal men också mer triviala saker som erbjudanden i annonsform och nu har vi återställt ytterligare ett par av pappersbitarnas budskap som ger en och annan inblick i vardagen då.

Riktigt hur logiken med jaktgevär och cyklar hänger ihop vet jag dock inte!

Men skulle man handla så kanske en diskret kredit ända från Paris kunde vara aktuell.

Denna trettiotalsvardag som för övrigt ypperligt beskrivs med en tydlig fläkt från historiens vindar om man läser berättelsen ”Min by mellan de två krigen” av en anonym Peyriac-bo. Den berättar bland annat att vi då hade över 10 butiker på vår Rue de la Ville (idag ingen kvar). Man kan läsa den på franska i sin helhet här i nättidningen Journal du MAUSS.

Unnar vi oss nu lyxen att hoppa hela 800 år bakåt i tiden istället och läser texter som nedan (min översättning) samtidigt som vi drar oss till minnes att vår vän medeltidsarkeologen här i Aude nämnt att gaveln på vårt hus mycket väl kan vara av betydligt äldre datum än 1498 så blir man nästan andlös.

”Vid delningen av Castrumet i Peyriac-Minervois mellan Greven av Carcassonne och Greven av Minerve, som sker under andra hälften av 1100-talet beskrevs denna typ av aristokratiska hus i detalj. Här finns en fantastisk ”Cinctus” som hör till Greve Roger II, ett antal ”solarium” ägda av Ermengaudus Ferraca, Pierre Guilhem de Grava och två ”solarium cum camera” där Pierre de Minerve och Arnaud av Thézan bodde. Här finns också en kyrka, ett gammalt torn och en tornförsedd port”

Den som vill rådbråka sitt latin kan kasta ett öga (kapitel 58) i boken La Seigneurie collective som beskriver denna tidiga modell av europeisk stadsbildning. Vi kan utan tvekan föreställa oss att de sex ädla husen som nämnts ovan, av vilka några var mer eller mindre befästa utgjorde Peyriac på sent 1100-tal. Och kanske kan vårat ha varit del av ett av dem…

Ja uppslagen med kopplingar till historien blir oändlig och vi har tidigare berättat om böcker värda att läsa och avrundar idag med att nämna boken Ermengard of Narbonne and the world of Troubadours som kom med posten från Kopparberg idag, där jag hittat ett exemplar.

Trubadurtraditionen som uppstått några hundra år tidigare är intimt förknippad med Ermengard och hon i sin tur var djup involverad med alla de grevar som härskade i våra trakter på 1100-talet. Trubadurernas poesi är ju mycket av en resonansbotten för hela den Occitanska kulturen så det känns rätt att börja studera den här boken och varför inte lyssna på en musikalisk introduktion till boken för att komma i medeltida stämning.

 

Dela gärna våra inlägg från husifrankrike.com på sociala medier!

Veckans episod får ett tema som kopplar ihop vår tapetinventering med min första arbetsdag i en vingård. Att plocka vindruvor är väl var frankofils ultimata dröm och nu fick jag möjligheten tack vare vår vän den franske vinbonden.

Men först inventeringen av tapeter och dess blomranka. Vår övergripande ambition är ju absolut att ge husets inredning en tydlig prägel av medeltid och erbjuda boende och oss själva på en tidsresa på riktigt. Samtidigt har vi varit noga med att dokumentera de inredningsdetaljer vi rivit för att kunna inreda något rum i stil med första halvan av 1900-talet.

Den vanligast förekommande tapeten i salen.

För det ändamålet har vi noga dokumenterat de tapeter, bårder och dekormålningar vi hittade vi rivningen. Renoveringen av dörren till lilla gården är ju också ett exempel på bevarande av senare detaljer än de medeltida.

Värt att notera är ju också att huset faktiskt är byggt i det absoluta slutet av Frankrikes medeltid och när renässansen börjat rota sig men vi gör antagandet att så långt ut på landet som i Peyriac var det nog ganska mycket medeltid kvar på sent 1400-tal och har därför valt medeltid som tema för inredningen.

Dekormålad gipsputsad vägg i kammaren på vån 1 med liten tapetbård av osäker datering.

Tapeter ja, i dessa bilder finner ni de tapeter som vi hittade framför allt i salen en trappa upp. En vild gissning med tanke på tapeters överlevnad är att de är från andra delen av 1900-talet kanske från 50-talet och av enkel lokal tillverkning. Allt var välgjort och med separata eller tryckta bårder i kanterna.

Avslutningsvis en strukturtapet som någon med stolthet satt upp för många år sedan och som tjänat sin roll även om den kanske inte är min favorit.

Vinrankor och riktiga sådana blev det en hel eftermiddag när det så var dags för en unik upplevelse nämligen att komma ut i en vingård och plocka vin.  Följ med på en eftermiddag i soliga Aude i oktober…

Rengöring av transportvagn bredvid en skördemaskin av mer industriell natur!

Nästan mitt i byn låg det fält vi tog oss an denna soliga och varma oktoberdag!

Med vana händer visade min vän vinbonden plocktekniken!

Druvan av muscattyp är utmärkt till vita söta viner bland annat och mycket god! 

Stolt vinbonde efter några timmar skörd.

Efter en eftermiddag med den mest franska av upplevelser man kan tänka sig bar det av för att pressa druvorna men det får bli en egen episod så vi avslutar dagens med en bild av vinfält i solnedgång!

Ett av våra mest lästa inlägg hade titeln ”Fyra slott i Frankrike eller en villa i Bromma” så jag kan inte motstå ovan rubrik när jag vill presentera ett hus som är till salu i vår lilla by.

Nu är det naturligtvis så att snitt priset för ett hus i Peyriac-Minervois kanske snarare ligger på 1,5 miljoner SEK (145,000 Euro) och priserna varierar kraftig som överallt annars men helt klart är att med jämna mellanrum dyker det upp äldre, charmiga och renoveringsobjekt, till osannolika priser. Så egentligen får du ”bara” åtta normala hus för snittpriset av en villa i Bromma – men i alla fall!!

Picture: Google Street View

Ett av flertalet exempel på ”extrapris” är det lilla triangulära huset på vår gata, Rue de la Ville, 50 meter bort mot kyrkan. Det är ett ”town house” som är cirka 25 m2 på mark i tre våningar och helt klart i renoveringsbehov men nästan beboeligt efter kanske ett par veckor av åtgärder. Helt klart måste man se över saker som elinstallationer och en del annat över tid men 20 000 Euro är ju, till och med dagens höga kurs, ett väldigt speciellt pris och det brukar dessutom finnas lite prutmån.

Vi fick en visning av vår vän mäklaren sist vi var hemma i Frankrike och i nedan bildkavalkad ser ni lite olika vinklar ar husets tre våningar.

Bottenvåningen består av ett vardagsrum med kök.

En trappa upp sovrum och duschrum samt toalett.

Duschrum i stort behov av städning och viss renovering.

Rediga takbjälkar mot vinden i gott skick med halvfärdigt tak.

Separat toalett som så ofta i Frankrike.

Själva har vi redan ett så stort projekt på gång att vi valt att inte lägga ett bud även om detta lilla hus ganska snabbt kunde bli ett objekt att bo i men också att hyra ut. Här kan du titta på hela annonsen.

Självklart är detta inte det enda prisvärda objektet så det kan vara värt att lägga upp en bevakning på en mäklarsite som vi beskriver i detta inlägg eller kolla hos en lokal mäklare, som vår vän på Immobillier Minervois.

Mycket talar  för att Minervois inte bara har mycket konkurrenskraftiga priser utan är en oupptäckt juvel som kommer att öka i efterfrågan. Skälen är många, det centrala läget med nära till allt i sydvästra Europa, den hisnande vackra naturen och med en historia på 2000-år som gör sig påmind överallt. Tänk också på att Minervois är en del av Aude och att i hela departementet finns 433 byar och städer (kommuner) och i Frankrike totalt är det 36 680 (!) stycken.

Dagens episod får avslutas av ett Toulouse Lautrec citat från Albi, greven Toulouse-Lautrec föddes i staden Albi i vår närhet och spridde träffsäkra citat omkring sig, som man idag bland annat kan hitta på fönster i Albi.

Jag skall börja dricka mjölk när korna betar druvor. Skribenten med hustru syns i bilden.

Att notera: husifrankrike.com är helt ideell och ingen produktplacering förekommer.

Vi har letat dörr till badrummet en längre tid på olika antika byggvaruaffärer och i byn. Plötsligt frågade vår vän den amerikanske finsnickaren som tagit sig an gamla prästgården om vi inte behövde en dörr.

En annan av dörrarna i prästgården men denna var aningen för stor för vårt badrum.

Jovisst behövde vi det och dessutom hade han bland sin samling av borttagna dörrar en fin trädörr av sekelskiftes modell med karm och lås och allt. Så om vårt överstycke i en tidigare episod kom ”från ovan” alltså som en oväntad gåva så gäller ju detta i ännu högre grad för denna dörr om man betänker dess tidigare hemvist.

Transporten inskränkte sig till en promenad på 50 meter med dörren under armen. Väl på plats var det bara att skölja av den och demontera låset för översyn.

Så nu blir det montering av dörren så snart väggen är plats samt målning.

Dörren i väntan på sin innervägg.

Låset som också lär vara dryga hundra år har fått hänga med hem till Sverige och ligger nu i boden ute i Stockholms Skärgård för renovering.

Renoveringen av prästgården förtjänar en egen episod (eller egentligen en egen blogg) men vi avslutar med en inspirationsbild som ger en hint om omfattningen i det projektet samt en bild på vår fina kyrka med anor från 900-talet.

En av salarna som kommer att bli gästrum i detta bed & breakfast för cyklister.

Det lilla valvet från köket in till kammaren på bottenvåningen har vi i tidigare episoder berättat om.  Hur vi bytt en del av ena dörrposten och skrapat rent resten av träet i denna gamla dörrkarm. Nu var det dags att angripa undertaket och putsa väggarna.

Grundidén var att återanvända en av plattorna i gjutjärn som vi räddat från öppna spisen i köket men det visade sig att det saknades 4 cm i en änden så det fick bli en spånplatta istället. Att såga till den i perfekt i form av en parallelltrapets med olika vinklar var en utmaning bara det.

Plattan fyller bara en kosmetisk funktion då de cirka 20 ton vägg som befinner sig ovanför hålls på plats av sju överstycken av trä i dimensionen 12 x 12 cm och troligen av poppel.

Plattan på plats så nu var det dags att reparera de bägge väggarnas murverk med kalkbruk för att få ett plant underlag för putsen.

Putsen kommer på plats med ungefär 0,5 m2 per timme för en ovan murare som jag och skall talocheras när det torkat lagom efter cirka fem timmar beroende på omgivande temperatur och luftfuktighet.

Vi väljer samma puts som i köket med den gula sandfärgen som harmonierar fint med takbjälkar och trädetaljer vilka kommrr målas med ekbrun äggoljetempera.

Dags att reparera andra sidan.

Den redan tidigare böjda väggformen i lilla rummet passar nu än bättre med de organiska former vi valt på murverket för att skapa en medeltida känsla.

Så känns då slutresultatet riktigt bra och saknas bara spackling och målning av undertaket men det får bli nästa gång.

Putsen torkar snabbt under det första dygnet men fortsätter att torka, ljusna och hårdna i månader och till och med år, framåt.

Valvet klart, sett från kökssidan.

Vi avslutar dagens episod med ett ljus för Santa Rita min hustrus namne bland helgonen och den som man anropar vid ”omöjliga fall och äktenskapsproblem” något som förtäljer om detta helgons inte allt för besvärsfria leverne i Italien cirka 50 år innan vårt hus byggdes.