På lördagen var det tryffelmarknad i Talairan, en liten by just där bergen i söder tar sin början. Tack och lov dock inte på någon högre höjd ty på dessa föreskrivs till och med snökedjor denna tid på året.

Min mors favoritblomma till salu lokalt producerad den också (dock odlad inomhus)

När jag anlände till Talairan var marknaden i full gång i det vårkalla vädret och försäljare av lokala specialiteter erbjöd sina varor och smakprov.

Efter att ha köpt en Fouace aux Fritons som är ett bröd med salt och socker på och fyllt med så kallade fritons (hårdstekta småbitar av anka eller fläsk) en annorlunda smakupplevelse, gick jag vidare och beskådade de olika stånden. Högkvalitativa lokalproducerade produkter vid allihop.

Smakprov med tryfferad äggröra på baguette

Även hundar blir sugna när de är på marknad inte minst när man har fåraffisch!

Sen närmade jag mig tryffelns värld, först hos en försäljare av de nödvändiga redskap som behövs för en lyckad tryffelplockning (vid sidan av en hund eller ett svin förstås) och sen kom jag den lilla lucka i väggen där jag såg tryfflarna.

Inte kan man leta tryffel utan denna utrustning!

Ja just det såg dem för här kunde man inte köpa bara betrakta och kolla, allt i väntan på startskottet 11.00 då en ansvarig efter noggrann kontroll av säljarnas små tygsäckar med svamp tutade i luren och en hord av tryffelsugna fransmän vällde fram och köpte i ett osannolikt tempo.

Förberedelsens stund klockan 10.55!

Kontrollören tar fram luren för att tuta klarsignal!

Folkhopen kastar sig fram och bjuder på svamparna!

Ja, just den lilla till höger vill jag ha!

Själv fick jag tag på en liten fin tryffel för 18 euro (motsvarar gissningsvis ett kilopris på 8000 SEK) som överlämnades i en liten plastpåse (gissar att man förpackade på trevligare sätt förr i tiden) med rådet att sedan lägga en bit hushållspapper i påsen för att suga upp den kondens som bildas och på det sättet kunna förvara den i kylen upp till 10 dagar.

På kvällen blev det Cuisse de Canard avec Oeuf Poché, Pâtes et Truffes!

 

Så vaknar man då upp vid 07.30 tiden efter en lite stressig ankomstkväll med resa från Toulouse till Peyriac i en liten fransk hyrbil (och nej, jag har ännu inte hittat någon möjlighet att få tag på en bil som går på förnybart men kanske kan Drivy bli en lösning framöver).

God middag på vår fina bykrog med ägarparet och min vän den engelske diplomaten men sen raskt till huset, som jag hyr av våra australiska vänner, för att få upp värmen.

Efter en god natts sömn så dags för en sån där dag som man så länge planerat att det nästan blir lite antiklimax när man väl skall börja. Men det började bra ändå med huset i perfekt skick utan översvämning från gården eller massa fågelskit på terrassen eller något annat man inte vill se.

Jag kunde alltså dra igång direkt med att impregnera resten av taket i köket med vårt miljösmarta undermedel som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Allt klart

När det är klart syns det knappt att det är brandsäkrat, termitsäkrat och lite annat och dessutom på ett hållbart sätt! Möjligen kan man se en och annan saltutfällning. Detta kommer sedan att laseras. 

Senare på dagen blev det dags att handla mat och då samtidigt en vända till La Déchetterie och också lite byggmaterialspaning hos Mr Bricolage och Union Materiaux där jag hittade en massa spännande…

En parpaing som fransmännen använder för att göra mellanväggar istället för att regla upp och det kommer jag också att göra enligt principen inget trä i konstruktionen på bottenvåningen om det skulle bli översvämning.

Dessutom är detta terre cuite alltså bränd lera och ett hållbart materaial som passar vårt projekt. BioBric är en av många tillverkare.

Och sist men inte minst hittade jag ett exempel på pigment att blanda i kalkbruk till våra väggar för att få en igenomfärgad puts. Denna teknik skall jag titta närmare på att för att hitta ett riktigt hållbart alternativ.

Så här ett par dagar innan jag skall ned och jobba en vecka med vårt hus drar jag mig till minnes när svärsonen och jag såg Peyriac-Minervois från ovan i somras, tack vare hans fantastiska drönare. Så för ett ge en ytterligare vinkel av vår by kommer här en översiktsbild där man tydligt kan se den medeltida runda befästningsstrukturen på innerstaden.

I en bild tagen från något lägre höjd ser man tydligt vårt hus som ju ligger precis mitt i stan och i slottskvarteret.

I en skiss ur den förträffliga skriften Le castrum de Peyriac-Minervois (Aude) fortification et épisodes militaires des origines aux guerres de Religion (XIe-XVIe siècle) skiven av vår vän fil. Dr Frédéric LOPPE et al, ser man tydligt de olika husen som är byggda på 1400-1500-talen och vårt hus har nummer 12 och utpekas som ett av de mest historiskt och arkeologiskt intressanta. Skriften finns att köpa on-line.

Där kan man också läsa att den ursprungliga befästa borgen låg i anslutning till vår kyrka (som ju har delar som stammar från 900-talet) och att det ”nya” slottet (5) byggdes först på 1500-talets andra halva.

 

 

Nu är nästa resa bokad och i början av februari bär det av till Peyriac för en vecka av handfast arbete. Men i väntan på det tänkte jag dela med mig ytterligare några boktips nedan för den som vill förkovra sig i Minervois och dess arkitektur och miljö.

För en tid sedan fick vi av våra franska vänner en coffee table book som ger en överblick av de fantastiskt vackra traktera kring Minervois den bygd vi tagit till vårt hjärta.

En annan fin skrift köpte vi redan andra gången vi var nere i Peyriac och den avhandlar vår och alla andra byar i Cantonen Peyriac-Minervois. Cantonsystemet och de mer aktuella indelningarna av Frankrike har jag gett mig på att beskriva i ett annat inlägg.

Igår fick vi en fin och inspirerande present av yngsta dottern på besök från Helsingborg, en avhandling om fransk medeltida arkitektur från 30-talet av den banbrytande svenska arkeologen Berit Wallenberg. En bok som ger oss massor av uppslag till vår restaurering av huset.

Sist men inte minst har jag lusläst ett av de senare numren av magasinet Maisons Paysannes de France som är förenings, med samma namn, huvudorgan och där vinternumret 2017 handlade bland annat om fasader och man kunde läsa om Luc Nèples och hans blogg Patrimoine Facades.

Så nu känner jag mig väl förberedd att åka ner och arbeta en vecka med takimpregnering, elrörsbilning och lite annat roligt.

Vi har sedan vi köpte huset för två år sedan genomgående mötts av mycket väl fungerande och hjälpsamma franska institutioner med hög servicegrad och påfallande personlig service. Så som det ofta var också i Sverige innan så mycket digitaliserades. Från den kommunala bygglovsprocessen till skatte- och byggnadsvårdsmyndigheter har alla fungerat mycket smidigt.

Ett projekt detta år blir att kontakta ENEDIS som är nätägaren och tidigare hette ERDF efter att EDF delats upp (gamla statliga elbolaget som det förefaller mig att fransmannen har lite av hatkärlek till). EDF är fortsatt ett av världens största energibolag men med dem har vi inget att göra då de är fast i kärnkraftsträsket och vi istället för ”fulel” köper förnybar el från ENERCOOP.

ERDF’s installationer lämnar en del i övrigt att önska speciellt på en medeltidsfasad.

Vi skall flytta vår el central 1 m till andra sidan dörren vilket kräver deras medverkan.

Vi skall anhålla om att dra om en starkströmskabel, i och för sig isolerad men som går förbi vår nya terrass, i höjd med räcket.

Vi vill framförallt ta en diskussion kring hur man kan försköna de mycket fula installationer som går över vår medeltidsfasad (se bild överst).

Märklig installation i annan vinkel

Och vi vill tillsammans med kommunen en börja en diskussion kring utbyte av de industriella gatlyktorna från 60-talet till något mer stilenligt för en gammal stad.

Exempel på en vackrare och mer stilfull lampa i annan del av byn.

Det är vår övertygelse att vi kommer att hitta bra lösningar på allt detta över tiden. För att starta upp lite har vi på egen hand börjat flytta den enda svagströmsinstallationen på fasaden som är telefon för att direkt dra in den genom väggen för att slippa 5 meter kabel för detta på fasaden.

Vi har hittat rätt läge men nu saknas bara ett 60 cm långt borrstål för att ta oss igenom väggen.

Nu börjar vår jakt på kunskap och insikt om Tadelakt. Ett ekologiskt hållbart alternativ för våtrum som härstammar från Marocko där Berberna för hundratals år sedan kom fram med denna teknik för att täta sina vattentankar.

Vi har länge funderat på hur vi skall kunna få ett modernt badrum i ett medeltida sammanhang med tekniker som inte innefattar dagens kemikalieintensiva våtrumssystem.

Tadelakt verkar kunna vara svaret på denna vår utmaning och eftersom det använts i hammams och ångbastuar i Mellanöstern i hundratals år känns det som en beprövad teknik som låter väggen andas men ändå inte suger vatten.

Källa: Wikipedia

I korthet verkar det gå ut på att i ett par lager pensla på en blandning av kalkbruk, pulveriserad marmor och färgpigment med vatten och låta torka ett dygn mellan behandlingarna.

Efter andra behandlingen skall ytan ”stängas” genom slipning med sten. Man avslutar gärna med olivolja och bivax som reagerar kemikaliskt med underlaget och ger en helt beständig vattentät och vacker yta.

I den här YouTubevideon delar mäster Jamal Daddis med sig av sin kunskap om teknikens historia och egenskaper:

Jag ser med stor spänning fram emot att få göra väggarna i badrummet i detta material. Golvet kommer vi att lägga med klinker (möjligen med ett lager tadelakt som fuktisolering men detta är ytterligare en fråga att dyka djupare i).

                  Badrummet i nuvarande status med råbetong och strippade väggar.  

Efter att ha producerat över 200 episoder i vår blogg kan man ibland kosta på sig att titta tillbaka på några teman och idag blir det några av de boktips vi skrivit om.

Detta inspirerat av ett nytt tips som vi fick när vi under helgerna tittade på Kevin McClouds ypperliga Grand Designs Abroad, ett av få program av detta format som helt håller sig från förnedrings TV och stelbent identisk dramaturgi och istället gör bra TV av engagerade människors spännande projekt.

I detta avsnitt fick man följa paret Sampson som var pionjärer när det gäller hållbart byggande i såväl UK som Frankrike. Herr Sampson har dessutom skrivit en bok med bra tips för den som står i begrepp att köpa hus i Frankrike, så detta blir vårt första boktips.

En av förra årets julklappar var ”När medeltidens sol gått ned” av Göran Kåring, en exposé över medeltida byggnadsvård i Västeuropa under de två senaste seklen.

I våras köpte jag boken Moyen Âge som ger en fin bild av det dagliga livet på medeltiden i Frankrike.

Och sist men inte minst Peters Mayles charmerande böcker om livet i Provence som britt i exil, som vi fått av grannarna på landet och läst med stor glädje…

Montagne Noir i höstklädnad

Efter två och ett halvt år som bloggare där vi följt vårt projekt att med hållbarhetsförtecken restaurera vårt 1500-tals hus i Sydfrankrike, är det med viss tillfredsställelse vi delar med oss lite statistik.

Karta från WordPress som visar de länder där vi har läsare

Med svenska läsare som ohotad etta (vilket inte är så konstigt med tanke på att vi skriver på svenska) har vi glädjande nog haft läsare från 65 länder med Frankrike som god tvåa med 11 % av besöken och därefter UK med 4 %. Tack Google Translate.

Vi har publicerat 214 episoder med runt 1000 bilder som åtnjutit tillsammans över 22000 visningar vid ganska exakt 7000 individuella besök.

Vi har under denna början av vår resa haft ett otal minnesrika upplevelser och lärt känna så många nya vänner. Huset är nu efter att väggarna rensats ned till stenmuren och innertaken rengjorts med sodablästring, färdigt att få nya ytskikt i medeltida stil. Yttertaket är nytt och golvplattan på bottenvåningen nygjuten. Nya installationer för vatten, avlopp samt elektricitet är på plats.

Och sist men inte minst har vi också med snabb och smidig bygglovshandläggning från alla berörda myndigheter lyckats att transformera ett inrasat tak till en fantastisk terrass byggd av medeltida virke av vår specialist på medeltida- och ekobyggande. Denna spännande process kan man följa här.

Vi är sedan två är listade av Bloglovin.com som ger en bra överblick över alla episoder för den som vill botanisera vidare och läsa mer om allt vi gjort.

Med runt en visit per kvartal på en vecka med två personer har vi investerat runt 640 av våra egna arbetstimmar i projektet vilket blir 12 arbetsveckor.

Huset i all dess glans i väntan på framtida renovering av fasad och medeltida fönster!

I ett gathörn strategiskt beläget nära Le Mairie och vid byns anrika huvudgata ligger vår krog. En liten och charmig restaurang av bistrotyp.

Efter att det förra ägarparet flyttade vidare har vår tidigare granne och bekant nu tagit över tillsammans med flickvän och son. Redan tidigare var huvudnumret på menyn tapas något som av dem tagits till nya höjder.

Prisvärda matiga och mycket goda tapas sköljs ned med ett glas Minervoisvin eller en fransk fatöl (som är god men dyr till skillnad från vinet som bara är gott).

Chez La Sosso heter krogen nu efter källarmästarinnans smeknamn och med en lite oväntad VW Kleinbus som logga har man idérikt inrett lokalen med återanvända möbler.

Källarmästarfamiljen bakom disken, sonen som jobbar extra är också brandman i byn.

Vi ser fram emot att uppleva många trevliga stunder i denna krogs hägn såsom så många Peyriacois gjort före oss.

På fasaden kan man tydligt se att stadshotellet då hette ”Hotel Richardis” efter ägaren.

I en liten skrift som heter ”Mon village entre les deux guerres” beskriver en äldre bybo det dagliga livet i mellankrigstidens Peyriac-Minervois.

Här kan man läsa att vi när det begav sig hade ett stadshotell (i byggnaden mittemot Le Mairie) som drevs av Louis Richardis. Därutöver fanns ytterligare ett kafé (osäker på var det låg) och så kaféet ”Bon Coin” som sannolikt var i samma lokal som den ovan beskrivna krogen och då drevs av familjen Lalaque (ett namn som är oss väl bekant enär vårt hus siste innehavare fram till 2008 var en monsieur Lalaque).