I ett vintrigt Stockholm känns det fint att tänka tillbaka på den varma fina hösten i Aude och min debut som vinplockare vilket jag beskrivit i denna tidigare episod. Ibland måste man ta ledigt från det kontinuerliga byggnadsvårdsarbetet och vad kan passa bättre än att praktisera den konst man utövat lika länge som husbyggande i detta land, nämligen vintillverkning.

När druvorna var hemtransporterade var det nu dags att sätta sig in i vinpressningens uråldriga konst.

Min vän vinbonden tog fram delarna till den gamla klassiska pressen som ersätter såväl trampandet (som inte praktiserats på många år) och slutpressningen till vinmust.

Med en slags ”stomp” packar man vindruvorna i lager på kanske 10 cm.

Mellan varje lager läggs ett slags filter i bast.

Och lager efter lager läggs på tills pressen är full.

Dags att lägga på locket

och sätta dit den finurliga mekaniken för pressen.

Sen är det bara att pressa. Att jag ser så otydligt ut på bilden beror på att den söta vinjuicen kommit på kamerans objektiv.

Så rinner då den ädla juicen från muscatdruvorna som skall bli till gott dessertvin.

Resterna kan destilleras till sprit och kallas då Marc (samma typ av produkt som italiensk grappa) detta kräver dock tillstånd av staten och om jag förstått det hela rätt hängde dessa tillstånd i alla fall förr, ihop med fastigheten och var reglerade i detalj.

Etikett från en äldre variant av Marc från våra trakter. Riktigt vad symboliken med det stackars fåret eller hunden på etiketten innebär är oklart för mig.

Dags att mäta sockerhalten.

Eftermiddagens arbete avslutades med ett glas av förra årets utsökta vin av dessertkaraktär och dessutom möjligheten att kasta ett öga på en dyrgrip, en Chateau Suduiraut, Sauternes från 1950 som jag förstod tjänade som förebild till det vin vi höll på att framställa. Om ett år eller så vet vi resultatet.

Dagens episod avrundas med en bild från Agde och en av alla dess restauranger, denna med ett vågat namn!

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

 

I veckan besökte vi världsarvet Drottningholms Slott med dess teater strax utanför Stockholm. Denna fantastiska teater som väcktes ur sin törnrosasömn på 1920-talet av konsthistorikern Agne Beijer är en dröm för varje byggnadsvårdsintresserad.

Döm om vår förvåning när vi i första rummet vi kom in i möttes av en nästan identisk dörr med den vi just fått (läs mer om den här) av vår vän som renoverar prästgården i byn nere i Frankrike.

Visst, den här var från senare delen av 1700-talet och vår är troligen 100 år yngre eller så men likheten är slående. Teatern ritades i fransk rokoko av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som bland annat studerat en längre tid i Paris, så kopplingen finns.

Våra associationer vindlade vidare och vi föll för den vackra texten på dörren och funderar nu på att med ett något mer medeltida typsnitt skriva ”Toilette” eller ”Salle de bains” på vår dörr, som ju kommer leda till det nya badrummet.

Salen på 1 trappa med plasttäckt öppning till toalett som framöver skall ha en ”lönndörr”

Nästa steg i tankebanan var att i salen en trappa upp kanske på ett liknande sätt märka ut lönndörren till den lilla toalett som vi bevarat där.

Då slog det oss att vi snarare skall skriva Garde-robe som ju under medeltid och även i början av barocken var ordet nere i Europa, för de små toaletter som hängde utan på slottsmuren. För en svensk är det dessutom lite extra kul att notera att en Garde-robe som mynnade över en flod eller sjö istället kallades ”dansker”.

Vi avrundar dagens associativa inlägg med några magiska bilder från den underbart vackra Drottningholmsteatern i juletid.

Julsceneri från bostadsvåning i teatern.

Kanske tjänstefolkets jul.

Sagolikt vacker panel ursprungligen från Gustav den III:s opera i Stockholm.

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

En magisk kväll med fest i byn som lika gärna kunnat vara för hundratals år sedan.

Vi har i tidigare episoder berättat om hur vi daterat huset, vad som hände vid tiden för dess tillblivelse men också om några samtida ögonblick från en lokal tidning från den 16 november 1931 som lästs av en murare innan han använde dem som isolering mot dörrkarmen till gårdsdörren.

Vårt projekt som skall utmynna i huset Le Coin du Chateau som bostad för oss och för hyrande gäster består ju av tre delar, totalrenoveringen av det medeltida huset, den övergripande målsättningen att göra allt på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt och den historiska kartläggningen av huset och dess olika epoker sedan 1498 och möjligen tidigare!

Vy över överdelen av vår urgamla gavel som till och med kan vara från långt före 1498.

Vad hörde och såg i så fall stenarna i våra solida väggar för 80 år sedan? Ja, som vi redan berättat om hördes 1931 Hindenburgs radiotal men också mer triviala saker som erbjudanden i annonsform och nu har vi återställt ytterligare ett par av pappersbitarnas budskap som ger en och annan inblick i vardagen då.

Riktigt hur logiken med jaktgevär och cyklar hänger ihop vet jag dock inte!

Men skulle man handla så kanske en diskret kredit ända från Paris kunde vara aktuell.

Denna trettiotalsvardag som för övrigt ypperligt beskrivs med en tydlig fläkt från historiens vindar om man läser berättelsen ”Min by mellan de två krigen” av en anonym Peyriac-bo. Den berättar bland annat att vi då hade över 10 butiker på vår Rue de la Ville (idag ingen kvar). Man kan läsa den på franska i sin helhet här i nättidningen Journal du MAUSS.

Unnar vi oss nu lyxen att hoppa hela 800 år bakåt i tiden istället och läser texter som nedan (min översättning) samtidigt som vi drar oss till minnes att vår vän medeltidsarkeologen här i Aude nämnt att gaveln på vårt hus mycket väl kan vara av betydligt äldre datum än 1498 så blir man nästan andlös.

”Vid delningen av Castrumet i Peyriac-Minervois mellan Greven av Carcassonne och Greven av Minerve, som sker under andra hälften av 1100-talet beskrevs denna typ av aristokratiska hus i detalj. Här finns en fantastisk ”Cinctus” som hör till Greve Roger II, ett antal ”solarium” ägda av Ermengaudus Ferraca, Pierre Guilhem de Grava och två ”solarium cum camera” där Pierre de Minerve och Arnaud av Thézan bodde. Här finns också en kyrka, ett gammalt torn och en tornförsedd port”

Den som vill rådbråka sitt latin kan kasta ett öga (kapitel 58) i boken La Seigneurie collective som beskriver denna tidiga modell av europeisk stadsbildning. Vi kan utan tvekan föreställa oss att de sex ädla husen som nämnts ovan, av vilka några var mer eller mindre befästa utgjorde Peyriac på sent 1100-tal. Och kanske kan vårat ha varit del av ett av dem…

Ja uppslagen med kopplingar till historien blir oändlig och vi har tidigare berättat om böcker värda att läsa och avrundar idag med att nämna boken Ermengard of Narbonne and the world of Troubadours som kom med posten från Kopparberg idag, där jag hittat ett exemplar.

Trubadurtraditionen som uppstått några hundra år tidigare är intimt förknippad med Ermengard och hon i sin tur var djup involverad med alla de grevar som härskade i våra trakter på 1100-talet. Trubadurernas poesi är ju mycket av en resonansbotten för hela den Occitanska kulturen så det känns rätt att börja studera den här boken och varför inte lyssna på en musikalisk introduktion till boken för att komma i medeltida stämning.

 

Dela gärna våra inlägg från husifrankrike.com på sociala medier!

Veckans episod får ett tema som kopplar ihop vår tapetinventering med min första arbetsdag i en vingård. Att plocka vindruvor är väl var frankofils ultimata dröm och nu fick jag möjligheten tack vare vår vän den franske vinbonden.

Men först inventeringen av tapeter och dess blomranka. Vår övergripande ambition är ju absolut att ge husets inredning en tydlig prägel av medeltid och erbjuda boende och oss själva på en tidsresa på riktigt. Samtidigt har vi varit noga med att dokumentera de inredningsdetaljer vi rivit för att kunna inreda något rum i stil med första halvan av 1900-talet.

Den vanligast förekommande tapeten i salen.

För det ändamålet har vi noga dokumenterat de tapeter, bårder och dekormålningar vi hittade vi rivningen. Renoveringen av dörren till lilla gården är ju också ett exempel på bevarande av senare detaljer än de medeltida.

Värt att notera är ju också att huset faktiskt är byggt i det absoluta slutet av Frankrikes medeltid och när renässansen börjat rota sig men vi gör antagandet att så långt ut på landet som i Peyriac var det nog ganska mycket medeltid kvar på sent 1400-tal och har därför valt medeltid som tema för inredningen.

Dekormålad gipsputsad vägg i kammaren på vån 1 med liten tapetbård av osäker datering.

Tapeter ja, i dessa bilder finner ni de tapeter som vi hittade framför allt i salen en trappa upp. En vild gissning med tanke på tapeters överlevnad är att de är från andra delen av 1900-talet kanske från 50-talet och av enkel lokal tillverkning. Allt var välgjort och med separata eller tryckta bårder i kanterna.

Avslutningsvis en strukturtapet som någon med stolthet satt upp för många år sedan och som tjänat sin roll även om den kanske inte är min favorit.

Vinrankor och riktiga sådana blev det en hel eftermiddag när det så var dags för en unik upplevelse nämligen att komma ut i en vingård och plocka vin.  Följ med på en eftermiddag i soliga Aude i oktober…

Rengöring av transportvagn bredvid en skördemaskin av mer industriell natur!

Nästan mitt i byn låg det fält vi tog oss an denna soliga och varma oktoberdag!

Med vana händer visade min vän vinbonden plocktekniken!

Druvan av muscattyp är utmärkt till vita söta viner bland annat och mycket god! 

Stolt vinbonde efter några timmar skörd.

Efter en eftermiddag med den mest franska av upplevelser man kan tänka sig bar det av för att pressa druvorna men det får bli en egen episod så vi avslutar dagens med en bild av vinfält i solnedgång!

Ett av våra mest lästa inlägg hade titeln ”Fyra slott i Frankrike eller en villa i Bromma” så jag kan inte motstå ovan rubrik när jag vill presentera ett hus som är till salu i vår lilla by.

Nu är det naturligtvis så att snitt priset för ett hus i Peyriac-Minervois kanske snarare ligger på 1,5 miljoner SEK (145,000 Euro) och priserna varierar kraftig som överallt annars men helt klart är att med jämna mellanrum dyker det upp äldre, charmiga och renoveringsobjekt, till osannolika priser. Så egentligen får du ”bara” åtta normala hus för snittpriset av en villa i Bromma – men i alla fall!!

Picture: Google Street View

Ett av flertalet exempel på ”extrapris” är det lilla triangulära huset på vår gata, Rue de la Ville, 50 meter bort mot kyrkan. Det är ett ”town house” som är cirka 25 m2 på mark i tre våningar och helt klart i renoveringsbehov men nästan beboeligt efter kanske ett par veckor av åtgärder. Helt klart måste man se över saker som elinstallationer och en del annat över tid men 20 000 Euro är ju, till och med dagens höga kurs, ett väldigt speciellt pris och det brukar dessutom finnas lite prutmån.

Vi fick en visning av vår vän mäklaren sist vi var hemma i Frankrike och i nedan bildkavalkad ser ni lite olika vinklar ar husets tre våningar.

Bottenvåningen består av ett vardagsrum med kök.

En trappa upp sovrum och duschrum samt toalett.

Duschrum i stort behov av städning och viss renovering.

Rediga takbjälkar mot vinden i gott skick med halvfärdigt tak.

Separat toalett som så ofta i Frankrike.

Själva har vi redan ett så stort projekt på gång att vi valt att inte lägga ett bud även om detta lilla hus ganska snabbt kunde bli ett objekt att bo i men också att hyra ut. Här kan du titta på hela annonsen.

Självklart är detta inte det enda prisvärda objektet så det kan vara värt att lägga upp en bevakning på en mäklarsite som vi beskriver i detta inlägg eller kolla hos en lokal mäklare, som vår vän på Immobillier Minervois.

Mycket talar  för att Minervois inte bara har mycket konkurrenskraftiga priser utan är en oupptäckt juvel som kommer att öka i efterfrågan. Skälen är många, det centrala läget med nära till allt i sydvästra Europa, den hisnande vackra naturen och med en historia på 2000-år som gör sig påmind överallt. Tänk också på att Minervois är en del av Aude och att i hela departementet finns 433 byar och städer (kommuner) och i Frankrike totalt är det 36 680 (!) stycken.

Dagens episod får avslutas av ett Toulouse Lautrec citat från Albi, greven Toulouse-Lautrec föddes i staden Albi i vår närhet och spridde träffsäkra citat omkring sig, som man idag bland annat kan hitta på fönster i Albi.

Jag skall börja dricka mjölk när korna betar druvor. Skribenten med hustru syns i bilden.

Att notera: husifrankrike.com är helt ideell och ingen produktplacering förekommer.

Vi har letat dörr till badrummet en längre tid på olika antika byggvaruaffärer och i byn. Plötsligt frågade vår vän den amerikanske finsnickaren som tagit sig an gamla prästgården om vi inte behövde en dörr.

En annan av dörrarna i prästgården men denna var aningen för stor för vårt badrum.

Jovisst behövde vi det och dessutom hade han bland sin samling av borttagna dörrar en fin trädörr av sekelskiftes modell med karm och lås och allt. Så om vårt överstycke i en tidigare episod kom ”från ovan” alltså som en oväntad gåva så gäller ju detta i ännu högre grad för denna dörr om man betänker dess tidigare hemvist.

Transporten inskränkte sig till en promenad på 50 meter med dörren under armen. Väl på plats var det bara att skölja av den och demontera låset för översyn.

Så nu blir det montering av dörren så snart väggen är plats samt målning.

Dörren i väntan på sin innervägg.

Låset som också lär vara dryga hundra år har fått hänga med hem till Sverige och ligger nu i boden ute i Stockholms Skärgård för renovering.

Renoveringen av prästgården förtjänar en egen episod (eller egentligen en egen blogg) men vi avslutar med en inspirationsbild som ger en hint om omfattningen i det projektet samt en bild på vår fina kyrka med anor från 900-talet.

En av salarna som kommer att bli gästrum i detta bed & breakfast för cyklister.

Det lilla valvet från köket in till kammaren på bottenvåningen har vi i tidigare episoder berättat om.  Hur vi bytt en del av ena dörrposten och skrapat rent resten av träet i denna gamla dörrkarm. Nu var det dags att angripa undertaket och putsa väggarna.

Grundidén var att återanvända en av plattorna i gjutjärn som vi räddat från öppna spisen i köket men det visade sig att det saknades 4 cm i en änden så det fick bli en spånplatta istället. Att såga till den i perfekt i form av en parallelltrapets med olika vinklar var en utmaning bara det.

Plattan fyller bara en kosmetisk funktion då de cirka 20 ton vägg som befinner sig ovanför hålls på plats av sju överstycken av trä i dimensionen 12 x 12 cm och troligen av poppel.

Plattan på plats så nu var det dags att reparera de bägge väggarnas murverk med kalkbruk för att få ett plant underlag för putsen.

Putsen kommer på plats med ungefär 0,5 m2 per timme för en ovan murare som jag och skall talocheras när det torkat lagom efter cirka fem timmar beroende på omgivande temperatur och luftfuktighet.

Vi väljer samma puts som i köket med den gula sandfärgen som harmonierar fint med takbjälkar och trädetaljer vilka kommrr målas med ekbrun äggoljetempera.

Dags att reparera andra sidan.

Den redan tidigare böjda väggformen i lilla rummet passar nu än bättre med de organiska former vi valt på murverket för att skapa en medeltida känsla.

Så känns då slutresultatet riktigt bra och saknas bara spackling och målning av undertaket men det får bli nästa gång.

Putsen torkar snabbt under det första dygnet men fortsätter att torka, ljusna och hårdna i månader och till och med år, framåt.

Valvet klart, sett från kökssidan.

Vi avslutar dagens episod med ett ljus för Santa Rita min hustrus namne bland helgonen och den som man anropar vid ”omöjliga fall och äktenskapsproblem” något som förtäljer om detta helgons inte allt för besvärsfria leverne i Italien cirka 50 år innan vårt hus byggdes.

 

Så var det då dags för ett par loppisar även denna gång. Den ena en ganska stor marknad i Ouveillan en söndag men först en av de reservdelsloppisar som jag listat i ett tidigare inlägg, denna i Orsans och med namnet Brocante d’antan, fritt översatt ”loppis från förr”.

Photo cred: Brocante d’antan

Det första som mötte oss på Brocante d’antan var en takkrona av medeltida snitt som vid första anblicken bara såg risig ut men som efter en stund framstod som det kap den är. Vi har ingen aning om när den är tillverkad men gissningsvis tidigt 1900-tal av en lokal smed för något av slotten i trakten och först senare försedd med el.

Väl hemma var det dags att duscha takkronan och demontera det elektriska som var oanvändbart.

Rengjord så börjar den återfå sin forna glans.

Elskrot på väg till återvinning

Läser man om medeltida belysning kan man konstatera att det bara var de välsituerade och kyrkan som hade något mer än elden eller möjligen ett talgljus att lysa upp dygnets mörka timmar med. Det var i högreståndshem och på slotten och i klostren som de första takkronorna kom till, så detta vårt fynd passar väl in i vårt kök à la 1498.

Färdig att nästa gång olja med linolja och få nya ledningar för LED belysning.

Loppisen i Ouveillan fyllde hela den lilla byns alla gator och var arrangerad av en förening som bevarar historik och fordon från andra världskriget.

Jeepen ej till salu utan för uppvisning i ”mint condition”

I övrigt bjöd byn på medeltida bebyggelse samt en intressant iskällare från 1500-talet.

Det var ju så att från 1550 och under 300 år hade man en ”liten istid” i trakten och kunde vintertid få snö ganska ofta och dessutom rädda hem is från sjöarna och spara i iskällare att räcka fram till sommaren för kylning och glassberedning.

Detta styrdes till och med av ett privilegiebrev från kungen och denna by var en av dem som kunde ägna sig åt isförsäljning.

Vi köpte lite av den delikata rosa vitlöken från Lautrec i Tarn (ja just det stan som återfinns i målaren Henris namn som var av adelssläkt från trakten) ,och ett tecknat magasin om Languedoc’s eget Ådalen 1907 vid vinböndernas revolt.

Och så blev det en spegel till toaletten på första våningen. Den kommer sedermera att bli målad svart då den toaletten kommer få en svartvit look.

Som på alla bra loppisar var det ett brett utbud och man hittade även det man inte vill ha som till exempel vapendelar som kunde utgöra byggsats för ett antal gevär.

En fransk bulldog av punkvariant som T-shirt motiv får avsluta denna episod trots att vi inte köpte tröjan, men en hund är aldrig fel.

 

Ja jag vet, det är ett bevis på djupt engagemang eller med klartext, nörderi att skriva tre episoder om en dörrenovering – men kul är det!

Med bara 75 % av dörrkarmen i gott skick inleddes hängningen med att återställa den högra delen som också utgör fäste för de tre gångjärnen. Igenmurning av ett litet hål som fungerat som fuktinsläpp och lett till förmurknandet inledde jobbet.

Litet fukthål som fick cementbruksfyllning (för en gångs skull och för att stoppa fukt).

Ersättningsprofilen tillverkad i ek hos vår Ebeniste i La Redorte fungerade perfekt och skruvades på plats dels i ett kvarvarande fäste och i den ursprungliga karmen.

Trä mot bruk kan börja ruttna igen men denna gång ek mot cement, så lite bättre.

Ett bra tips är att inte ha ett skålat stämjärn när man ska hugga ut gångjärnsspåren men ”man tager vad man haver”.

En halvtimme per gångjärnsursparning men snart var de på plats!

Så upp med dörren på endast det översta gångjärnet och mot all förmodan passade den perfekt. Två urtag och 8 hål senare var de båda nedre gångjärnen också på plats.

Vår gamla dörr är redo att tjänstgöra 80 år till minst och nästa gång vi kommer ner får den slutlig förstrykning och den tjusiga nygjorda dropplisten i massiv ek fastsatt och målad.

Skrytbild 1 som visar perfekt passform i stängt läge!

Skrytbild 2 med detalj av överdelen!

Skrytbild 3 med detalj av nederdelen!

Skrytbild 4 med detalj av anliggning mot dörrkarm och gångjärn!

Dagens episod avslutas med en vy av Peyriac-Minervois som sett likadan ut i över 1000 år! 

Tänk att en enkel dörr kan bli ett så omfattande projekt. Helt renskrapad, kapad och med tre glasrutor borta välkomnade oss dörren för en andra arbetsdag.

Vi hade inhandlat rundstav, träborr och miljömärkt vegetabilisk oljefärg (inte den i Sverige klassiska linoljefärgen utan en fransk variant) på Ecomaison i Carcassonne.

Kunde inte motstå reklamen för cellulosaisolering hos Ecomaison- man känner igen sig!

Hustrun drog igång med den vita grundfärgen och jag borrade för de 10 mm grova träpluggarna en i vart sidstycke. De två dörrspeglarna i dörrens nedre del skall ligga flytande för att träet skall ha plats att röra sig berättade min vän finsnickaren från New York; så dessa fästes inte i den nya nederkanten.

I med de nya 4 mm tjocka glasrutorna (finns 2, 3 och 4 mm fönsterglas och vi valde det riktigt tjocka eftersom det är en ytterdörr) som de skär till medan man väntar, på Mr Bricolage.

– och så tid för att kitta fönstren, Kitt heter mastic på franska ett av dessa ord man lär sig varje gång de blir aktuella.

När dörren grundats på bägge sidor var det dags för första strykningen med vår noggrant utvalda blå kulör som också skall pryda alla husets fönster och fönsterluckor. Den är inspirerade av skymningsfärgen över Montagne Noir vid l’heure bleu (blå timmen) och har diskuterats med STAP i Carcassonne.

En spännande färg vars kulör först ser för ljus ut men som mörknar vartefter den torkar.

Så skulle då understycket (som just hämtats från vår snickare) sättas fast efter att två hål borrats och pluggarna fått räfflor för att bättre fästa med limmet (”som pasta som är ojämn håller såsen bättre” som min italienskättade, amerikanske vän beskrev det).

Fram med gummiklubban och på med trälim. Efter ett 10-tal slag på var sida var det fortfarande 1 cm kvar och paniken började kännas när limmet började torka.

Upp med dörren på högkant och efter några kraftiga slag senare (med skälvande hjärta och omtanke om glasrutorna) var den helt plötsligt ett stycke igen.

Avslutningsvis en snedställd plugg för ökad hållbarhet som efter avsågning blir osynlig.

Så står den då där en 87-åring med nyvunnen stolthet som bara väntar på att få en ”jet d’eau” (dropplist) längst med (också från snickaren) samt monteras och slutmålas.

Dagens episod avrundas med en bild på en sådan där sak man bara måste ha som man finner på dessa mångtaliga franska loppisar. En sparriskastrull i fullängd.